nerina

Pusselbit på pusselbit faller på plats och snart har jag skapat mig ett liv i min nya hemstad. Ett liv med fritid!!! Jag är väldigt förväntansfull för hur det kommer att kännas.

Allting känns lite sådär lagomt bra. Jag träffar många nya vänner som jag tycker om, jag hittar många olika föreningar som jag gärna vill gå med i, jag trivs i min lägenhet mycket bra. Det är absolut inga dunderstora ovationer från min sida men livet här är helt klart okej. Jag tror att jag kommer att trivas, för ett litet tag i alla fall.

Jag är fortfarande lite förkyld så istället för löpträning så har jag powerwalk:at ett tag. Det är härligt det med! Det är så otroligt många bra spår alldeles utanför dörren här. Imorgon ska jag nog testa inlines istället; alla spåren är ju asfalterade och helt perfekta för inlines-åkning! mmm. Det blir roligt. Vad som är ännu roligare är att jag hittat träningsglädje igen. Det märktes på en gång i somras när allt tråkigt hände att luften bara gick ur mig och jag orkade ingenting. Nu när jag mår bra igen så känns även träning kul.

Imorgon är det seminarie om socialism och anarkism. Socialismen kan jag ju som ett rinnande vatten framlänges och baklänges men anarkismen har jag aldrig stött på tidigare. Det kanske är dags att läsa på den nu, just därför, så att jag kan känna mig lika duktig som på seminariet om liberalism och konservatism. Det är roligt att vara stolt över sig själv. Man mår bra av sådant.

Livet i norrland är just nu väldigt förkylt.... Trodde att jag skulle klara mig undan men så lyckligt lottad var jag inte. Allting annat är lite periodvis hur jag känner. Ena studen har jag trevligt, andra undrar jag hur jag kommer att stå ut i ett helt år.

Föreläsningen idag var mycket frustrerande och jag gick därifrån skakandes av ilska. Jag fick reda på liberalismens grund och uppkomst av en lärare som är ytterst vänster och gjorde många missar i sitt "neutrala" förhållningssätt till ideologin. Han talade bland annat om att liberalismen står för enbart manlig rösträtt med glömde bort att säga att detta gällde liberalerna på 1700-talet... Och alla studenter (som också de är väldigt vänster allihop) svalde detta med hull och hår och ställde massor med frågor om ideologins extremiteter. Ungefär om liberaler tycker att det är okej med prostitution. Vår fina och kompetenta lärare svarade att jo, så var fallet. Alla liberaler anser att man har rätt att göra vad man vill med sitt liv. Då drog hela klassen in andan samtidigt och ruskade på huvudet. De kunde bara inte förstå hur man skulle kunna tycka att någonting sådant var okej.

Naturligtvis finns det liberaler som tycker att prostitution borde vara lagligt. Men vad de glömde bort i detta fina samtal var att samhället är väldigt annorlunda idag än för 300 år sedan då liberalismen kom och därför kan man inte applicera den tidens liberalism på idag på samma sätt. Fundamentet om att alla har rätt att bestämma över sitt eget liv är kvar, men få inom liberlismrörelsen idag vill att Sverige ska legalisera prostitution. Därför blir jag upprörd när en universitetsdoktor först säger att han ska vara neutral och sedan visar upp en skev bild av en ideologi. Det han gjorde mot liberalismen är ungefär som att säga att alla socialister vill att alla ska ha samma lön. Jag tror att det är få socialister av idag som förespråkar exakt samma lön till alla (ingen inom de ledande politikerna i socialdemokraterna i alla fall) men det är ungefär samma sak som att säga att alla liberaler tycker att vi ska legalisera prostitution. Det är en ytterlighet, inte den allmänna åsikten.

Arg som ett bi var jag i alla fall. Jag förstår inte varför vissa ska få bli universitetsdoktorer när de är hälften så bra som VILKEN SOM HELST av mina lärare på IB. Jag tycker att det är en skam mot Sveriges universitet att undervisning ska få bedrivas på den här låga nivån över huvud taget och ändå bli kallad universitetsnivå. Som min kära lärare pratar så anser jag att han hör hemma på ett gymnasium.

Å andra sidan kan jag inte säga att allt som jag är lärt mig är skräp. Han har sagt vissa bra saker också, det kan jag inte bortse från. Är det bara jag som är uppnosig och kräsen? Anser jag mig för "fin" för ett svenskt universitet? Vad har jag fått den idén från? Varför skulle jag vara det? Är jag bara löjlig?

Återigen får jag anpassa mig och mitt liv till en ny tillvaro och denna gång befinner jag mig i den norrlänska såkallade "storstaden" Umeå. Det är till skogen som jag tagit min tillflykt för att ladda batterierna för nästkommande år.

Ja, jag har egentligen börjat ett program här men som det ser ut just nu så lär jag nog inte bli kvar så värst länge. Men jag ska inte säga att jag är alldeles säker, visst kan fortfarande vad som helst hända.

Mina veckor just nu är mycket intensiva. Jag har fullt upp med att få vår stora lägenhet att bli hemtrevlig samtidigt som jag går på föreläsningar och dessutom har nollning varje eftermiddag och kväll.Men nollning är faktiskt roligare än vad jag trodde att den skulle vara även om jag blir extremt trött av att vara runt folk hela dagarna.

I förrgår var jag tillbaka till min gamla hemstad Eskilstuna på Diploma Ceremony också. Det var fantastiskt kul, bland det roligaste kvällar jag någonsin upplevat. Känslan av att få gå upp på scenen för att ta emot ett diplom på att man klarat av IB samtidigt som Kevin viskar åt mig att kika på mina betyg för att det blivit ändringar... Den varma känslan som sprider sig i kroppen när jag, efter att mina darrande händer öppnat foldern och tagit ut diplomet, letar med blicken till historiabetyget och ser att alla mina vildaste drömmar har besannats. De höjde det! Nu har jag den poäng som var mitt mål! Nu kan jag söka de universitet som jag verkligen vill studera på! Och när jag sedan precis har satt mig men blir tillbakakallad upp på scenen igen för att, tillsammans med de fyra andra som fått högst poäng, bli tilldelad ett stipendie för mina goda studieresultat. Det är i denna stund som den besvikelse som jag känt hela sommaren modifieras till en lyckostråle som skjuter genom hela kroppen. Aldrig, aldrig trodde jag att det var jag som skulle få ett stipendie. Aldrig, aldrig trodde jag att jag hade lyckats bra. Men det insåg jag då. Plötsig blev min skam utbytt mot stolthet. Jag klarade IB och jag behöver inte skämmas för mina resultat. Och vad mer är - jag har chansen att komma in på de universitet som jag väldigt gärna vill studera på!

Det var underbart att träffa alla igen. Det var underbart att få känna sig duktig. Jag är nöjd med mig själv. Naturligtvis är jag inte helt nöjd med alla betyg, men generellt sett så gjorde jag bra. Det blev bra tillslut. Jag sköt mot ett mål och jag träffade. Det är det som räknas.

Imorgon är det föreläsning igen. Jag ska då försöka gå till Umeå Universitet och känna mig engagerad i studierna. Det kommer bli tufft, plötsligt har mina tankar vandrat vidare till andra universitet. Detta är bara ett stickspår, jag kan få ut så mycket mer av livet på andra ställen. Men först ska jag försöka delta i studierna här ett år. Vem vet, jag kanske till och med får uppleva hur det känns att ha lite fritid här? Det kan jag nog behöva om jag hamnar där jag vill nästa år.