nerina

Sitter helt ensam en fredagkväll. Och det är inte vilken fredagkväll som helst, halloween. Lägenheten är tom, rumskompis är borta någonstans med vänner. Jag är ensam lämnad i en stor, tom, mörk lägenhet...

...och det finns faktiskt ingen annan stans som jag hellre skulle vilja vara ikväll än just här, helt ensam.

Jag är bjuden på fest hos en kompis och det kommer nog bli väldigt roligt där, men jag känner att jag inte orkar mer nu. Jag är trött. Har haft så mycket aktiviteter de senaste dagarna plus att jag bara har tre dagar till nästa tenta. Jag behöver vila. Jag behöver framför allt plugga, men jag vet inte hur mycket det blir av kväll, så jag vilar nog istället. Tittar på idol (jag har inte tittat på TV på flera veckor), läser i Bodströms idealisten (det är ju nästan plugg iaf, den handlar ju faktiskt om riksdagen!) eller läser lite politiska bloggar och krönikor.

På söndag åker Sabina och det är då som jag formellt tar över efter henne. Jag ska redan ikväll maila till en tjej som arbetar för Djurens Rätt för att hon ska komma och hålla ett föredrag för oss i LUF. Det är för nästa vecka, men jag måste redan nu tänka ut vad jag ska hitta på till veckan efter det, och efter det. Det kommer bli mycket jobb, att vara ordförande i LUF Västerbotten, men det kommer också att bli väldigt roligt. Mitt stora problem är bara att jag tar skolarbetet i andra hand, det känns hälften så kul och en tredjedel så givande.

Jag är livrädd vid varje möte att jag ska säga något fel och visa hur lite jag kan. För så är det, och jag är skamset medveten om det. Jag kan inte "name-droppa" svenska politiker på samma sätt som andra. Jag kan inte LUF:s handlingsprogram utantill så att jag vet vad LUF tycker om alla frågor. Jag vet inte ens vad alla i LUF:s förbundsstyrelse heter! Detta gör mig ständigt nervös och jag försöker att vakta min tunga så gott det går, försöker att låta som om jag kan allt om saker som jag knappt förstår. Försöker att få det att låta som att det lilla som jag säger är inte alls allt jag vet om ämnet utan bara det som jag behagar nämna just nu.

Och det är svårt, för nu när jag blir ordförande blir det stora krav på mig att jag ska kunna allt. Jag lär mig massor varenda dag som är nyttig information för en LUF-ordförande, men det är ännu inte tillräckligt. Jag behöver kunna så grymt mycket mer. Men, men. Det kommer väl tids nog. Jag har ju faktiskt varit med om det här förut, när jag började i elevrådet kände jag samma sak och det tog faktiskt ett helt år, men sedan var jag helt med i svängarna. Men skillnaden är att det var bara en skola som jag behövde lära mig saker om, här är det också var förbundsstyrelsen gör i Stockholm och vad de andra distrikten gör och vad de heter som jag måste ha koll på. Men det är inte möjligt, jag kommer att lära mig. Till slut.

Åter till den tomma lägenheten. Åh, vad jag saknar Doktor Glas! Jag får läsa om den på jullovet. Och kanske även Gregorius. Ja, det vore en bra julklapp till mig själv. Även om jag inte tror att andra märker av det, men jag själv märker väl av hur mycket jag påverkas av honom i mitt skrivsätt. Det är riktigt läskigt. Jag saknar mina dikter också. Varför har jag inte en enda vettig bok med mig upp till Umeå? Åh, jag om någon borde väl veta att jag inte överlever utan mina böcker. Var är min Fröding? Ferlin? Och, framför allt, underbara Karlfeldt? Jag får väl googla fram några dikter, men jag vill hellre ha dem i en diktbok. Det känns mer på riktigt.

Ja, jag är ensam denna fredagskväll. Men det gör ingenting. Att vara ensam är som att sluta att existera för en liten stund. Det är enbart i mötet med andra människor som du har en personlighet. När du är ensam blir du som ett tomt skal, en skuggfigur som vandrar runt. Du är ingen alls; för att vara någon krävs att någon annan ser dig. Så man upphör helt att vara, när man är ensam. Oftast är det en otrolig pina (inga Doktor Glas-referenser här inte!), men ibland är det bara otroligt, otrloligt skönt att slippa världen för ett litet tag. Att slippa vara Någon. Att bara vara i ett tillstånd av vacuum, som i en egen tidsbubbla. Så att man kan ladda upp sig själv, tills nästa gång som man måste börja existera igen.

Gaaaah!

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men jag saknar min klarinett så mycket att jag håller på att bli galen. Förut klarade jag av flera månader utan den, men nu håller jag på att gå under. Det beror nog till stor del på att jag har en granne som varje kväll spelar piano i flera timmar och igår började han även sjunga mycket och högljutt. Detta klarar jag av bra, jag tycker tillochmed att det är väldigt trevligt med lite pianoklinkande. Men idag har han plockat fram ett odefinierbart blåsintrument och när jag hör honom leka fram toner ur detta på gehör helt efter hans egen huvud, då skriker det i hela min kropp och jag vill bara ha min klarinett! Varför lämnade jag den i Leksand för? AAAAHH! Panik. Jag har aldrig, aldrig tidigare känt något behov av att uttrycka mig musikaliskt även om jag spelat så länge och så många instrument, men på den senaste tiden börjar det hända någonting i mig. Jag har ju inte ens gillat att lyssna på musik tidigare, men den senaste månaden har jag verkligen lyssnat massor i princip varje dag, och på artister som jag tidigare rynkat på näsan åt! Vad är det här Nina, Winnerbäck? Hardcore? Vad har det tagit åt dig?

Åh, nu har det blivit tyst. Skönt. Underbara tystnad. Snälla säg att han plockar ner blåsinstrumentet för ikväll för jag klarar inte mer av klarinettlängtan just nu. Det skär i mig. Vad tror ni han säger om jag går upp och plingar på och frågar om jag får låna hans blåsinstrument? Åh, jag är så nära på att göra det på en gång.

Vad är det som händer med mig?

Det verkar som precis alla runt omkring mig har drabats av hemlängtan. Jag kan verkligen inte förstå varför, men tydligen drabbar det precis alla.

Jag vet vad det är att ha hemlängtan. Eller snarare, jag har aldrig haft den där extrema varianten där man ligger och gråter och bara vill hem. Men många gånger under gymnasiet kände jag ett behov av att åka hem när jag inte varit hemma på ca 9 dagar. Då brukade det uppstå. Men jag har verkligen ingenting av det här uppe.

Jag tror verkligen inte att det beror på att mina föräldrar nyss var här, ärligt talat så var jag inte så pigg på att de skulle komma. Det är så många aktiviteter som jag missar när jag inte är med på en hel helg! Jag hade hellre hängt med mina underbara kursare. Men, men.

Kanske, kanske är det för att jag är van att bo hemifrån. Alla tjatar om att jag är ung för att de flesta är ett eller två år äldre än jag, men ändå är jag den som har bott hemifrån längst tid. De flesta har flyttat hemifrån för första gången nu.

Jag var 16 när jag flyttade hemifrån första gången. Det är klart att det var kämpigt ibland att bo ensam, men jag tycker ändå att det gick bra, så länge som jag fick åka hem på helgen. Nu går det ännu bättre, det känns självklart att bo själv. Samtidigt ser jag alla saker som min rumskompis gör, som jag först förundras över och sedan inser är för att det är första gången som hon bor själv. Hon lägger jättestor vikt vid att ha egna tekoppar. Jag fattade inte grejen, varför kunde vi inte dela eftersom jag delar med mig av massor av köksgrejer? Sedan insåg jag, "det är så kul att gå coh köpa tekoppar själv sa hon". Aha, tänkte jag och kom ihåg hur mycket jag värdesatte mitt eget porslin när jag flyttade hemifrån. Det är kul att ha sitt eget i början, får en att känna sig vuxen.

Numera har den glädjen gått över för mig och blivit en vara, liksom att hemläntan gått över. Är det nu, först nu, som jag kan kalla mig helt vuxen?

Den största anledningen till att jag inte bloggar just nu är att det händer så sjukt mycket att jag inte vet var jag ska börja berätta om allt. Framför allt så är det politik på bred front just nu, både i skolan och i privatlivet. Steg för steg kommer jag närmare att vara en politiker!

Den här veckan har jag pluggat en hel del. Inte alls som en IB-vecka kanske, men en del, helt klart. Jag har precis kommit hem efter min första tenta. Just nu är jag lite besviken på mig själv. Sådär fjantigt besviken som bara riktiga besserwissrar kan vara. Jag ville ju ha alla rätt. Men jag hade alldeles för lite tid på uppsatsafrågan så det kan jag omöjligt få. Jag borde få bra på alla andra frågor, jag svarade ju vad de frågade om och lite till, men på sista fick jag verkligen tidsbrist. (Trots att vi skrev i fyra timmar!). Ja, jag vet. Det är fjantigt att inte vara nöjd ändå. Men när man sätter upp ett mål och vet att man skulle ha klarat det om man hade lagt upp strukturen lite annorlunda, ja då blir man sur på sig själv när man strular till det.

Mycket LUF nu på sistonde. Jättekul! Jag ÄLSKAR politik, det formligen strålar om mig när jag nu får hålla på med det 24/7. Jag känner hur jag blir bättre och bättre på det hela tiden. Än är jag långt ifrån den klass som tex ordförande för LUF är och vanliga politiker, men jag känner att det inte är omöjligt att en dag nå dit. Ge mig några år till bara! Sedan kan jag också svara på frågor om precis alla ämnen och veta vad de bästa lösningarna är för precis alla världens problem.

Jag har lite småplaner på att göra om denna blogg till en politisk blogg, för att jag ska utveckla mitt politiska skrivande eftersom jag nu ska börja skriva "professionellt" om politik. Ordförande för LUF tyckte om mina idéer och ville att jag skulle ingå i en arbetsgrupp om utrikespolitik. Det känns så hedrande! Jag är jättestolt. Det ska bli så kul! För att träna inför detta så kanske jag lägger ut lite politiska krönikor eller liknande här. Tror jag. Vi får se. Ännu är det bara en fundering.