nerina

Det verkar som precis alla runt omkring mig har drabats av hemlängtan. Jag kan verkligen inte förstå varför, men tydligen drabbar det precis alla.

Jag vet vad det är att ha hemlängtan. Eller snarare, jag har aldrig haft den där extrema varianten där man ligger och gråter och bara vill hem. Men många gånger under gymnasiet kände jag ett behov av att åka hem när jag inte varit hemma på ca 9 dagar. Då brukade det uppstå. Men jag har verkligen ingenting av det här uppe.

Jag tror verkligen inte att det beror på att mina föräldrar nyss var här, ärligt talat så var jag inte så pigg på att de skulle komma. Det är så många aktiviteter som jag missar när jag inte är med på en hel helg! Jag hade hellre hängt med mina underbara kursare. Men, men.

Kanske, kanske är det för att jag är van att bo hemifrån. Alla tjatar om att jag är ung för att de flesta är ett eller två år äldre än jag, men ändå är jag den som har bott hemifrån längst tid. De flesta har flyttat hemifrån för första gången nu.

Jag var 16 när jag flyttade hemifrån första gången. Det är klart att det var kämpigt ibland att bo ensam, men jag tycker ändå att det gick bra, så länge som jag fick åka hem på helgen. Nu går det ännu bättre, det känns självklart att bo själv. Samtidigt ser jag alla saker som min rumskompis gör, som jag först förundras över och sedan inser är för att det är första gången som hon bor själv. Hon lägger jättestor vikt vid att ha egna tekoppar. Jag fattade inte grejen, varför kunde vi inte dela eftersom jag delar med mig av massor av köksgrejer? Sedan insåg jag, "det är så kul att gå coh köpa tekoppar själv sa hon". Aha, tänkte jag och kom ihåg hur mycket jag värdesatte mitt eget porslin när jag flyttade hemifrån. Det är kul att ha sitt eget i början, får en att känna sig vuxen.

Numera har den glädjen gått över för mig och blivit en vara, liksom att hemläntan gått över. Är det nu, först nu, som jag kan kalla mig helt vuxen?