nerina

Hemma på julledighet. Skönt. Men tyst. Skönt ibland. Tråkigt ibland. Kände inget riktigt behov av ett lov, inte som under IB då man inte ville något hellre än att få åka hem, även om man visste att lov är samma sak som världens ångest över allt man borde göra över lovet.

Vi satt i vår arbetsgrupp och pratade. "Vad mycket vi har att göra över det här lovet" sa en tjej. "Ja, det har vi väl", svarade jag undvikande. Vi har ett framförande att förbereda, ett PM att skriva, ett till framförande baserat på PM:et att förbereda och tenta en vecka efter att vi är tillbaka. Sedan kom vår tredje gruppmedlem, som gick IB i Bollnäs. "Gud vad skönt det ska bli med ett lugnt och skönt lov där man äntligen får ledigt" sa han och tjejen stirrade på honom och jag höll med av hela mitt hjärta, men log bara till svar. Det är verkligen så. Dessa små texter är verkligen ingenting emot de vi hade över lov förra året. WorldLits, Orals, extended. Massa läskiga grejor. Dessa uppgifter vet vi ju att vi kommer att klara, de är verkligen inte svåra alls. Däremot att ro hem en hel extended som man inte hade någon aning om hur man skulle klara av och hur slutresultatet skulle se ut, ja, det var en utmaning, helt klart.

Jag märker att jag längtar mer och mer tillbaka till IB för varje dag. Ju mer jag tänker på det, desto mer saknar jag. IB var en stor bit av mitt liv och en stor del av min personlighet. Jag älskade att vara IB-elev. Älskar jag att vara student på Umeå Universitet? Usch, tanken får mig nästan att må dåligt. Jag ser mig själv som en observatör, en som bara är där för en kort period och observerar hur allting går till på ett sådant universitet. Jag tänker inte på mig själv som en student där, det vore faktiskt förfärligt. Vill inte.

Men jag längtar tillbaka. Till svensklektionerna och romanernas förtrollande språk, till historielektionerna där Pauline visade oss varför världen ser ut som den gör, till ekonomilektionerna och glädjen som infinner sig när man förstår en ny teori och märker att man kan självständigt applicera den på verkligheten. Jag vill tillbaka.

Samtidigt som jag vet att den tiden av mitt liv är över.

Jag behöver byta universitet. Den saken är klar. Jag behöver känna att jag är på rätt ställe i världen igen, där jag passar in. Det är underbart att lära känna Norrland, jag har fått många nya insikter, men nu vill jag ut i världen. Nu vill jag utvecklas akademiskt igen. Nu är jag redo för nya utmaningar.

Världen, kom och hämta mig. Nu är jag redo för dig.

En vanlig, simpel update....

Bara några dagar kvar, sedan är det jul. Känns skönt, men ändå konstigt. Jag längtar inte hem men jag har inga problem med att lämna Umeå heller. Lite sådär likgiltig. Är rädd för att jag kommer att bli ganska ensam hemma, har inte många vänner kvar i Leksand. Roligare blir om jag får tillfälle att åka ner till Eskiltuna, där har jag många som jag vill träffa! Ja, det blir roligt, resten av ledigheten får jag väl ägna åt att läsa bra böcker och äta choklad.

Har börjat träna igen efter en vecka av förkylning. Härligt! Jag tycker mycket om att springa. Har köpt nya träningskläder också, så nu känner man sig extra snygg när man flåsar fram på löpbandet!

Var ute i fredags och lördags och ska ut idag igen. Festande är en bit av min nya vardag! Men vi börjar ju inte förrän klockan ett imorgon så varför inte...?

Blev först väldigt förtjust i boken Att förstå internationella konflikter av Joseph S. Nye. Numera tycker jag bara att boken är välskriven, men lite kortfattad. Den sveper över orsakerna till världskrigen alldeles för snabbt. Suck, man ska inte ha förväntningar.

Har lånat boken freakonomics vilken jag har hört ska förändra hela ens världssyn. Jag hoppas på stora underverk men den*.

Funderar på att äta lunch/middag eftersom jag inte gjort det idag. Mumsig korvpanna i kylskåpet. Ja, det låter som en bra idé. Hungrig.

Slut på update.

*OBS! sarkasm.

Mitt internet har varit nere i ett dygn.

Oj, vad man inser en massa saker under den tiden. Saker som att man är jätteberoende av internet till precis ALLT och det är helt omöjligt att leva utan det. Helt omöjligt.

Jag kunde inte göra skolarbete, jag kunde inte jobba med LUF, jag kunde inte svara på mail, jag kunde inte ens se OM jag fått något mail, jag kunde inte läsa nättidningar, jag kunde inte läsa bloggar...

Jag säger det igen. Jag är beroende. Jag mår psykiskt dåligt om jag inte får tillgång till internet. Jag blir arg, sur, deprimerad, rastlös.

Nu är internet tillbaka. Jag är glad igen. Varenda gång jag kommer hem och får slå igång internet så sprider sig värmen i kroppen. Jag har plötsikt fått insikt i internets värde, att det är viktigt. Att det är väldigt bra att ha. Det är inte bra att vara beroende, men det är bra att inse andra sakers värde.

"Du ska se till att du inte blir så beroende av något eller någon att du inte kan leva utan detta eller denna" har min mamma varnat mig i hela mitt liv. Jag har inte lyckats lyssna på hennes råd. Jag är beroende av vissa saker. Jag är beroende av vissa människor. Så är det bara. Men insikten om det är bra. En insikt är ett steg på vägen mot att göra mig fri från beroendet.

Varför, varför mår jag så dåligt av tentor?

Det är ju så grymt löjligt. Jag trodde verkligen att hade jag bara klarat exams så skulle inga prov i hela världen vara betungande igen. Men jag hade fel! Trots att tentorna här inte spelar någon som helst roll kan jag inte må bra veckan innan. Jag mår helt enkelt pest.

Förra veckan var jag redo att säga upp min plats på jorden, jag ville verkligen inte vara här. Jag ville bara försvinna. Mådde urdåligt. Sedan skriver jag tentan (som jag hade pluggat alldeles för lite till, vilket var en stor anledning till att jag mådde sämst) och efteråt är jag glad som en rosa kanin på en mörkgrön betesäng.

Igår efter klockan ett var verkligen en toppendag. Tio tjejer drar iväg till ett köpcenter, äter lunch på McDonalds och invaderar därefter alla klädbutiker som en svärm trädbaggar. Sedan hem, byta om och så till tentafest, dryckesspel, festlekar och sedan till krogen, dans hela natten lång allihopa i en enda stor grupp, sedan raggla hemåt klockan halv fyra på natten delandes på en hamburgetallrik och kebab (där tiosekundersregeln gällde på allt som hamnade i snön). Ja, det var helt klart roligaste dagen på väldigt, väldigt länge.

Så idag, storstädning av lägenheten, pizzamiddag med tjejgänget och sedan filmmys. Jättemysig dagen-efter-dag! För att imorgon ha julklappsutdelning i tjejgänget och ännu mera mys.

Vissa dagar är jag så trött på alla att det känns som om jag aldrig mer vill se dem, nästa dag kan jag inte sluta att få bubblor i magen när jag tänker på hur underbara människorna här uppe är, de är riktigt fantastiska! Det är väl så det ska vara, antar jag. Man ska umgås med alla i måttliga mängder för att inte tröttna på någon.

Värre är det med min tenta-ångest som är urlöjlig och framför allt, helt obefogad. Varför, varför ska jag må så dåligt innan tentan? Är det min perfektionism? Är det min näst-intill-utbrändhet? Är det ett bevis på att jag inte är skapt för pressade situationer? Är det bara helt enkelt mänskligt och därför allmängiltigt? Varför, varför är det så viktigt för mig att få VG på tentan? Jag har ju ingen studiemotivation, varför har jag då VG-motivation? Om jag inte alls känner för att plugga, varför bryr jag mig då om resultatet av mitt (obefintliga) pluggande?

Jag är löjlig, jag vet. Men för den sakens skull skulle jag vara tacksam för ett svar.

Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig klara av att vara hemmafru. Det har jag verkligen insett nu efter två veckor utan i princip några föreläsningar eller seminarier... bara sitta hemma och läsa. Jag är så extremt trött på det så det är inte sant!

Jag vaknar, duschar möjligtvis, sätter på mig samma utslitna tröja och byxor som jag haft i en vecka nu. Munkjackan är full med matfläckar på framsidan. Jag ruffsar upp håret i en märklig fläta där det mesta trillar utanför vilket jag försöker förhindra genom att sätta upp spännen över precis hela huvudet. Smink funderar jag inte ens på, helt onödigt en sådan här dag. Jag tittar på mig själv i spegeln och riktigt insuper hur miserabel jag ser ut för att sedan göra mitt bästa för att glömma det medan jag drar mig mot datorn. Väl vid skrivbordet klockan åtta på morgonen när jag vet att jag ska spendera (absolut inte tillbringa) resten av dagen just i den här stolen har jag svårt att komma igång. Istället blir det ett surfande på nätet, kikandes på de flesta av Sveriges stora nyhetstidningar och sedan vissa lokala över Västerbotten och Dalarna. Även vissa liberala tidningar blir genomlästa. Sedan övergår jag till svarande på mail som oftast handlar om LUF av något slag. (Detta är höjdpunkten på dagen, en känsla av att vara behövd och ha mycket igång). Men när detta är klart finns det inte så mycket annat än att sätta igång och plugga. Skriva lite, paus, dricka vatten, skriva, frukostmacka, några telefonsamtal, läsa, dricka vatten, göra en kopp te, flytta boken till soffan, läsa, toaletten, datorn och kolla mailen, skriva. Jag ser hur solen sakta går upp vid halv nio, jag ser hur den snabbt försvinner vid tretiden. Under denna tid har livet passerat där utanför i VÄRLDEN. Där ute, DÄR SAKER HÄNDER. Här sitter jag, i ensamheten och tystnaden. Jag läser om Kina. Jag läser om Iran. Tyskland, Frankrike, USA, Japan, Tanzania... många, många länder läser jag om. Men jag upplever ingenting. Jag sitter här i tystnaden och bara läser och läser. Och skriver lite, ibland...

...en dag går bra. Två dagar är okej, men sedan är det svårt. Efter två veckor är jag nu mer eller mindre galen. Jag klarar bara inte av det. Ge mig ett liv! Ge mig bestämda tider på dygnet som jag ska göra saker på! Snälla, snälla, släpp ut mig ur denna förfärligt instängda lägenhet! Jag klarar inte mer av tystnad och ensamhet. Jag, måste, ut, och, träffa, folk.

Imorgon är det tenta, vilket är underbart. Inte för att jag har pluggat så mycket som jag borde. Men det innebär att jag i alla fall har fyra timmar som jag har någonting bestämt som jag ska göra. Sedan är det helg, vilket är läskigt. Måste aktivera mig, måste hitta på något att göra. Måste ut,ut,ut.