Instängd
Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig klara av att vara hemmafru. Det har jag verkligen insett nu efter två veckor utan i princip några föreläsningar eller seminarier... bara sitta hemma och läsa. Jag är så extremt trött på det så det är inte sant!
Jag vaknar, duschar möjligtvis, sätter på mig samma utslitna tröja och byxor som jag haft i en vecka nu. Munkjackan är full med matfläckar på framsidan. Jag ruffsar upp håret i en märklig fläta där det mesta trillar utanför vilket jag försöker förhindra genom att sätta upp spännen över precis hela huvudet. Smink funderar jag inte ens på, helt onödigt en sådan här dag. Jag tittar på mig själv i spegeln och riktigt insuper hur miserabel jag ser ut för att sedan göra mitt bästa för att glömma det medan jag drar mig mot datorn. Väl vid skrivbordet klockan åtta på morgonen när jag vet att jag ska spendera (absolut inte tillbringa) resten av dagen just i den här stolen har jag svårt att komma igång. Istället blir det ett surfande på nätet, kikandes på de flesta av Sveriges stora nyhetstidningar och sedan vissa lokala över Västerbotten och Dalarna. Även vissa liberala tidningar blir genomlästa. Sedan övergår jag till svarande på mail som oftast handlar om LUF av något slag. (Detta är höjdpunkten på dagen, en känsla av att vara behövd och ha mycket igång). Men när detta är klart finns det inte så mycket annat än att sätta igång och plugga. Skriva lite, paus, dricka vatten, skriva, frukostmacka, några telefonsamtal, läsa, dricka vatten, göra en kopp te, flytta boken till soffan, läsa, toaletten, datorn och kolla mailen, skriva. Jag ser hur solen sakta går upp vid halv nio, jag ser hur den snabbt försvinner vid tretiden. Under denna tid har livet passerat där utanför i VÄRLDEN. Där ute, DÄR SAKER HÄNDER. Här sitter jag, i ensamheten och tystnaden. Jag läser om Kina. Jag läser om Iran. Tyskland, Frankrike, USA, Japan, Tanzania... många, många länder läser jag om. Men jag upplever ingenting. Jag sitter här i tystnaden och bara läser och läser. Och skriver lite, ibland...
...en dag går bra. Två dagar är okej, men sedan är det svårt. Efter två veckor är jag nu mer eller mindre galen. Jag klarar bara inte av det. Ge mig ett liv! Ge mig bestämda tider på dygnet som jag ska göra saker på! Snälla, snälla, släpp ut mig ur denna förfärligt instängda lägenhet! Jag klarar inte mer av tystnad och ensamhet. Jag, måste, ut, och, träffa, folk.
Imorgon är det tenta, vilket är underbart. Inte för att jag har pluggat så mycket som jag borde. Men det innebär att jag i alla fall har fyra timmar som jag har någonting bestämt som jag ska göra. Sedan är det helg, vilket är läskigt. Måste aktivera mig, måste hitta på något att göra. Måste ut,ut,ut.
Jag vaknar, duschar möjligtvis, sätter på mig samma utslitna tröja och byxor som jag haft i en vecka nu. Munkjackan är full med matfläckar på framsidan. Jag ruffsar upp håret i en märklig fläta där det mesta trillar utanför vilket jag försöker förhindra genom att sätta upp spännen över precis hela huvudet. Smink funderar jag inte ens på, helt onödigt en sådan här dag. Jag tittar på mig själv i spegeln och riktigt insuper hur miserabel jag ser ut för att sedan göra mitt bästa för att glömma det medan jag drar mig mot datorn. Väl vid skrivbordet klockan åtta på morgonen när jag vet att jag ska spendera (absolut inte tillbringa) resten av dagen just i den här stolen har jag svårt att komma igång. Istället blir det ett surfande på nätet, kikandes på de flesta av Sveriges stora nyhetstidningar och sedan vissa lokala över Västerbotten och Dalarna. Även vissa liberala tidningar blir genomlästa. Sedan övergår jag till svarande på mail som oftast handlar om LUF av något slag. (Detta är höjdpunkten på dagen, en känsla av att vara behövd och ha mycket igång). Men när detta är klart finns det inte så mycket annat än att sätta igång och plugga. Skriva lite, paus, dricka vatten, skriva, frukostmacka, några telefonsamtal, läsa, dricka vatten, göra en kopp te, flytta boken till soffan, läsa, toaletten, datorn och kolla mailen, skriva. Jag ser hur solen sakta går upp vid halv nio, jag ser hur den snabbt försvinner vid tretiden. Under denna tid har livet passerat där utanför i VÄRLDEN. Där ute, DÄR SAKER HÄNDER. Här sitter jag, i ensamheten och tystnaden. Jag läser om Kina. Jag läser om Iran. Tyskland, Frankrike, USA, Japan, Tanzania... många, många länder läser jag om. Men jag upplever ingenting. Jag sitter här i tystnaden och bara läser och läser. Och skriver lite, ibland...
...en dag går bra. Två dagar är okej, men sedan är det svårt. Efter två veckor är jag nu mer eller mindre galen. Jag klarar bara inte av det. Ge mig ett liv! Ge mig bestämda tider på dygnet som jag ska göra saker på! Snälla, snälla, släpp ut mig ur denna förfärligt instängda lägenhet! Jag klarar inte mer av tystnad och ensamhet. Jag, måste, ut, och, träffa, folk.
Imorgon är det tenta, vilket är underbart. Inte för att jag har pluggat så mycket som jag borde. Men det innebär att jag i alla fall har fyra timmar som jag har någonting bestämt som jag ska göra. Sedan är det helg, vilket är läskigt. Måste aktivera mig, måste hitta på något att göra. Måste ut,ut,ut.
Kommentarer
Trackback
