Vem är jag, dig förutan?
Hemma på julledighet. Skönt. Men tyst. Skönt ibland. Tråkigt ibland. Kände inget riktigt behov av ett lov, inte som under IB då man inte ville något hellre än att få åka hem, även om man visste att lov är samma sak som världens ångest över allt man borde göra över lovet.
Vi satt i vår arbetsgrupp och pratade. "Vad mycket vi har att göra över det här lovet" sa en tjej. "Ja, det har vi väl", svarade jag undvikande. Vi har ett framförande att förbereda, ett PM att skriva, ett till framförande baserat på PM:et att förbereda och tenta en vecka efter att vi är tillbaka. Sedan kom vår tredje gruppmedlem, som gick IB i Bollnäs. "Gud vad skönt det ska bli med ett lugnt och skönt lov där man äntligen får ledigt" sa han och tjejen stirrade på honom och jag höll med av hela mitt hjärta, men log bara till svar. Det är verkligen så. Dessa små texter är verkligen ingenting emot de vi hade över lov förra året. WorldLits, Orals, extended. Massa läskiga grejor. Dessa uppgifter vet vi ju att vi kommer att klara, de är verkligen inte svåra alls. Däremot att ro hem en hel extended som man inte hade någon aning om hur man skulle klara av och hur slutresultatet skulle se ut, ja, det var en utmaning, helt klart.
Jag märker att jag längtar mer och mer tillbaka till IB för varje dag. Ju mer jag tänker på det, desto mer saknar jag. IB var en stor bit av mitt liv och en stor del av min personlighet. Jag älskade att vara IB-elev. Älskar jag att vara student på Umeå Universitet? Usch, tanken får mig nästan att må dåligt. Jag ser mig själv som en observatör, en som bara är där för en kort period och observerar hur allting går till på ett sådant universitet. Jag tänker inte på mig själv som en student där, det vore faktiskt förfärligt. Vill inte.
Men jag längtar tillbaka. Till svensklektionerna och romanernas förtrollande språk, till historielektionerna där Pauline visade oss varför världen ser ut som den gör, till ekonomilektionerna och glädjen som infinner sig när man förstår en ny teori och märker att man kan självständigt applicera den på verkligheten. Jag vill tillbaka.
Samtidigt som jag vet att den tiden av mitt liv är över.
Jag behöver byta universitet. Den saken är klar. Jag behöver känna att jag är på rätt ställe i världen igen, där jag passar in. Det är underbart att lära känna Norrland, jag har fått många nya insikter, men nu vill jag ut i världen. Nu vill jag utvecklas akademiskt igen. Nu är jag redo för nya utmaningar.
Världen, kom och hämta mig. Nu är jag redo för dig.
Vi satt i vår arbetsgrupp och pratade. "Vad mycket vi har att göra över det här lovet" sa en tjej. "Ja, det har vi väl", svarade jag undvikande. Vi har ett framförande att förbereda, ett PM att skriva, ett till framförande baserat på PM:et att förbereda och tenta en vecka efter att vi är tillbaka. Sedan kom vår tredje gruppmedlem, som gick IB i Bollnäs. "Gud vad skönt det ska bli med ett lugnt och skönt lov där man äntligen får ledigt" sa han och tjejen stirrade på honom och jag höll med av hela mitt hjärta, men log bara till svar. Det är verkligen så. Dessa små texter är verkligen ingenting emot de vi hade över lov förra året. WorldLits, Orals, extended. Massa läskiga grejor. Dessa uppgifter vet vi ju att vi kommer att klara, de är verkligen inte svåra alls. Däremot att ro hem en hel extended som man inte hade någon aning om hur man skulle klara av och hur slutresultatet skulle se ut, ja, det var en utmaning, helt klart.
Jag märker att jag längtar mer och mer tillbaka till IB för varje dag. Ju mer jag tänker på det, desto mer saknar jag. IB var en stor bit av mitt liv och en stor del av min personlighet. Jag älskade att vara IB-elev. Älskar jag att vara student på Umeå Universitet? Usch, tanken får mig nästan att må dåligt. Jag ser mig själv som en observatör, en som bara är där för en kort period och observerar hur allting går till på ett sådant universitet. Jag tänker inte på mig själv som en student där, det vore faktiskt förfärligt. Vill inte.
Men jag längtar tillbaka. Till svensklektionerna och romanernas förtrollande språk, till historielektionerna där Pauline visade oss varför världen ser ut som den gör, till ekonomilektionerna och glädjen som infinner sig när man förstår en ny teori och märker att man kan självständigt applicera den på verkligheten. Jag vill tillbaka.
Samtidigt som jag vet att den tiden av mitt liv är över.
Jag behöver byta universitet. Den saken är klar. Jag behöver känna att jag är på rätt ställe i världen igen, där jag passar in. Det är underbart att lära känna Norrland, jag har fått många nya insikter, men nu vill jag ut i världen. Nu vill jag utvecklas akademiskt igen. Nu är jag redo för nya utmaningar.
Världen, kom och hämta mig. Nu är jag redo för dig.
Kommentarer
Trackback
