nerina

Det hände lite saker på Thereses korridorsfest igår. Det var bra. Bra att jag gick dit. Jag behövde det.

Jag har extremt svårt att bli kär. Det är ingen som känns rätt. Mina vänner här tycker att jag är löjlig för det.

"Alltså Nina, du har typ killar efter dig varje gång vi går ut men det är aldrig nån som duger för dig" fick jag höra igår. "Ja, jag är väl lite kräsen", försökte jag skämta tillbaka. "Ja, liiiite...." fick jag tillbaka.

Men jag tänker inte gå för långt med någon som jag inte vill det med. Igår stod jag på gränsen. Jag är glad att jag backade tillbaka. Igen. Som vanligt. Men, som sagt, jag är glad att jag fick lite närhet i alla fall. Alla behöver det ibland. Även jag, trots mina försök att leka stålkvinna. Men jag är inte gjord av stål, även om jag ofta försöker att ge det intrycket. Inuti är jag ju precis lika mjuk som alla andra. Så, även jag har ett behov av andra.

Gick till skolan idag och hade en hyfsat intressant föreläsning om frihandel. Sedan drog vi till EPP (Efter-Plugget-Party) där man köper öl/cider för 59kr och då ingår tacobuffé (ja, vi är studenter när man köper alkoholen och då ingår maten och inte tvärtom). Sedan blev det hem till Tina och alla fixade sig för att gå ut på en pub i stan. Jag kände mig helt off under hela tiden och tog det mycket kloka beslutet att gå hem när de andra drog till stan. Jag var ju helt slut redan innan, trots min lugna förmiddag.

Så nu sitter jag här i min lägenhet och känner mig en smula ensam trots att den är helt självvald. Funderingar över hösten börjar bli allt mer återkommande. Det ser ut som om det inte blir något universitet i England iaf. Men hur ska jag göra med allt annat?

Vissa dagar kan jag inte tänka mig att flytta. Men sedan hör jag alla som inte kommer att vara kvar här nästa år, och då känns det svårare att motivera varför jag vill vara kvar. Visst, jag har ansvarsbetungande poster som det vore tråkigt att lämna, men finns det inga att arbeta med/för så är det ingen idé. Jag vill absolut inte vara kvar här med tjejgänget enbart - never ever.

Jag har totalt tröttnat på tjejerna nu. Deras konversationer är urtjatiga, deras tankegångar trångsynta och deras handlingar barnsliga. Det roar mig inte längre att titta på dem. Sedan att deras beteende mot mig inte är det bästa gör att jag backar ännu mer. Jag behöver verkligen inte dem. Vill inte de att jag ska vara med så fine.

Just nu lutar det mycket åt Uppsala. Det känns som det rimligaste alternativet. Då kan jag ha kvar min post i utrikespolitiska arbetsgruppen och troligtvis få en styrelsepost i LUF Uppsala (det lät som om de hade lite brist). Samtidigt kan jag om ett tag kanske få en finare post i LUF:s kärna, medlem i förbundsstyrelsen är ju faktiskt något som jag siktar mot.

Att jag får lov att lämna folkpartiet i Umeå och Västerbotten känns tråkigt och jag kommer troligtvis inte att få samma möjlighet till en karriär inom kommunpolitiken igen, men samtidigt vet jag inte om Västerbotten är rätt ställe för mig att vara på. Å andra sidan är det Västerbotten som känns rätt just nu. Mycket mer rätt än Dalarna, Sörmland, Uppland eller Stockholm iaf. Men jag kanske ändrar mig.

Man kan undra varför jag skriver detta flum-inlägg. Det är faktiskt av två skäl. Det ena är att det får tankarna att klarna när man måste precisera i ord och det andra är att jag kommer att ha hemskt roligt nästa år när jag läser om mina förvirringar just nu. Jag började ju blogga våren i nian och då var hela bloggen full med mina tankar om framtiden på IB, om jag skulle lyckas att komma in. Sedan är det ju bara att följa hela tiden under IB när allt jag tänkte på var betygen och nu är det tillochmed efter det så att jag sitter här med full vetskap om vad mina betyg blev och funderar på hur mitt nästa år ska se ut. Jag vet att jag gör mig löjlig inför mig själv, men det finns faktiskt inget bättre sätt att se en utveckling på. Det vore så synd att glömma bort den förvirring som jag hade innan när jag väl har valt.

Som jag har sagt många gånger tidigare. Jag bloggar inte för andras skull, jag bloggar enbart för mig själv.

Ibland blir det lite mycket av det goda och det känner jag av just nu. Jag älskar politik och jag älskar att vara engagerad inom politik men att driva mitt ordförandeskap i LUF som om det vore ett heltidsjobb samtidigt som jag pluggar 150% blir för mycket ibland.

Jag är inte stressad. Jag har inga problem att äta. Just nu. Men idag tänker jag ha vilodag. Jag får använda max en timme av dagen till LUF och resten av tiden till att se till så att jag mår bra på alla andra sätt. (Jag har redan använt en kvart av den timmen till att scanna in en kandidatförsäkran och jag ska skicka ut den i ett massmail och sedan svara på två andra mail och sedan fylla i försäkran själv och sedan hitta Tobias för att ge honom försäkran och sedan kommer vi säkert att snacka LUF på rasterna mellan föreläsningarna, men jag ska försöka att minska ner allt detta till en timme. Det måste gå, för jag måste tänka på något annat ett tag. Annars kommer det här inte att bli bra).

Igår hade vi iaf årsmöte med Liberala Studenter. Nu är vi alla helt scizofrena över vilka vi är och vem som bestämmer över vem och vem som ska göra vad. Det blir lätt så när vi är samma människor men två styrelser. Jag är ledamot i LS men ordförande i LUF, tobbe är ordförande i LF men ledamot i LUF. Per är vice i LS och ledamot i LUF. Enbart Calle är kassör i båda. Ett minus med detta är ju att det uppstår förvirring och personligen tycker jag att det är mycket bekvämare när jag har koll på allting (!) men med två styrelser får fler mer ansvarsfulla poster vilket gör att de känner sig mer involverade och därför tror jag att detta ändå kommer att fungera bra. Jag tror ju på ansvar, det är ju väldigt liberalt. Vi har alla personligt ansvar över våra egna liv och därför tror vi att ansvar är någonting som gör att människor presterar bättre. Jag har alltid gillat ansvar.

Idag ska jag verkligen ta itu med skolarbetet också. Jag hängde inte alls med på föreläsningen igår eftersom jag missade de första två timmarna pga mötet. Måste ta igen det. Men ändå känns ingen panik över det. Jag vet att jag fattar nationalekonomin ganska snabbt, jag förstår hur man ska tänka. Det är spännande, men alla teorier som bevisar att frihandel är det absolut bästa för alla parter. Jag gillar det. Jag vill läsa mer av det. Det känns faktiskt väldigt rätt.

Men nu ska jag sluta tänka politik och bara vila en stund. Läsa en bok om en pilgrimsvandring i norra Spanien istället. Om någon timme kan jag sätta igång med plugget. Om några timmar mer ska jag på föreläsning. Men nu är det vila som gäller.

Helgen var fantastiskt kul, speciellt eftersom det var väldigt bra talare. Det kändes att det var en utbildning för de som ska ha ansvarfulla poster under valrörelsen (det är ju praktiskt taget LUF som driver hela folkpartiets kampanj). Jag pratade mycket med de i förbundsstyrelsen, de i förbundsstaben och faktiskt riktigt mycket med självaste Adam Cwejman, vår duktige ordförande. Det känns som om jag har kanaler in i "kärnan" av LUF nu, vilket är underbart roligt. Nästa steg för mig är ju faktiskt att kandidera till förbundsstyrelsen...

Ordförande i folkpartiets kommunförening i Umeå Britt-Marie Löfgren har också frågat om jag inte vill sitta i kommunföreningens styrelse. Det är brukligt att LUF har en representant där och det känns jättekul. Då har jag verkligen tillgång till att påverka och vara med och bestämma. Det är underbart vilka möjligheter som jag har fått här i Västerbotten, jag skulle aldrig någonsin få samma förslag om jag bodde i Uppsala. Som sagt, jag kan inte släppa tanken på att det var lite meningen att jag skulle hamna här uppe!

Om två veckor blir det att träffa alla LUF:are igen, då i Nynäshamn. Också det kommer att bli fantastiskt kul och förhoppningsvis mycket givande.

Jag lever, andas, äter politik just nu och jag ser ingen möjlighet att sluta med det innan den 19 september. I huvudet organiserar jag ständigt olika kampanjer, debatter och liknande och i hjärtat brinner glöden för fri invandring, avskaffandet av LAS och många, många andra frågor som jag är övertygad om kommer att förbättra livet för alla som bor i Sverige och i Världen. Jag älskar att vara övertygad, jag älskar att kämpa för det jag tror på.

Det är det här, precis det här, och ingenting annat som jag vill ägna resten av mitt liv till.

Tror att tentan gick bra, men är lite sur för att jag glömt bort vissa saker. Trodde verkligen inte att det som var med på duggan skulle komma på tentan. Men, men. Är ganska säker på mitt VG iaf, så det är nog lugnt.

Blir nog en lugn kväll ikväll. Känner att jag behöver det. Trodde förut att jag var en hemma-människa med det ändrades precis som allting annat när jag flyttade till Västerbotten.

Varför är det ingen som kommer in genom min dörr med en stor påse dill- och gräslökchips? Är så grymt sugen på det. Önskar man sig någonting tillräckligt mycket så ska det väl slå in? Det är väl det som Benjamin Syrsa sjunger om på julafton? Jag önskar.... jag önskar.... hm.

Lyssnar på Wonderchild igen. Det är bra. Jag behöver påminnas om den ibland. How are you gonna run at the speed of sound? ... How are you gonna breath if you're underground? How many times will you try? .... ooooh wondershild. Everything comes to an end. Jag vet att låten egentligen handlar om en kille som inte vill inse att ett förhållande är slut, men jag använder refrängen på mig själv istället. Då handlar den om att jag försöker göra allting och lägger för stor press på mig själv att klara omöjliga saker. Låter får mig att inse att jag kanske inte ska ha så höga krav på mig själv och inte bli arg på mig själv om jag inte klarar av allt som jag försöker bemästra.

För nog har jag för höga krav. När mina kompisar kom ur salen idag var vissa nöjda för att de troligtvis skulle få ett G medan vissa var riktigt ledsna för att de visste att de inte klarade sig. Jag var otroligt missnöjd för att jag visste att jag inte hade alla rätt. Det var ju det som jag satt upp som mål. Var det ett för högt mål? Inte orimligt högt, men jag ska ändå vara stolt över mig själv som klarade av den här tentan så bra, som det sägs att 75% ska faila på. Jag ska vara stolt över mig själv för det jag kan och inte arg på mig själv för det som jag inte kunde. Det är en mycket bättre inställning.

Det blir storm inatt och den har redan börjat att låta utanför mitt fönster. I ett tidigare blogginlägg har jag redan uttryckt min avsky för sådant väder så jag ska inte göra det igen, men jag vill bara påpeka att jag inte tycker om det.

Imorgon flyger jag till Stockholm. Det är jättebra att få komma ifrån alla människor här och sakna dem lite. Det är bara nyttigt. Jag har umgåts så mycket med alla den här veckan så det behövs en paus, jag vill inte bli trött på dem.

Det ska bli spännande på utbildningen. Nu är det bara ordförandena från de olika distrikten och toppkandidaterna. "Eliten". Det är roligt att jag får vara med i ett sådant gäng, hoppas att jag har någonting att komma med som låter vettigt. Annars får jag inse min underlägsenhet och lära mig av de andra istället. Det blir säkert bra hur det än blir.

Har haft en händelserik helg. Först föreläsningar hela fredagen fram till kl 17. Sedan hem och göra isg iordning och till Rebecca för klassfest. Sjukt mycket folk, alla faddrarna kom, många ur klassen kom. Hyfsat mysigt, var inte heltaggad. Sedan ut på krogen då vi gick till fel ställe, trots mina protester, drog vidare till Baloo (snabbmatsställe) och sedan hem till Per på efterfest. Där var jag på riktigt dåligt humör, speciellt över hur killarna betedde sig. Började fundera varför jag ens är med i LUF med så knäppa människor. Tog en taxi hem halv fyra. Sedan var det upp på morgonen och fixa en massa saker, åka in till stan, hämta ut tågbiljett, ut till flygplatsen, hämta Hannah Ström från förbundsstyrelsen och sedan tillbaka till expeditionen för att hålla årsmötet.

Det var en liten chock att det var så mycket folk där, men det gick bra ändå. Jag kan ju prata inför folk, det är en av mina främsta kvalitéer. Men det är ändå lite plötsligt att komma in i ett rum där alla sitter och väntar på en och alla följer en med blicken och tystnar när man börjar prata. Men det gick bra, hela dagen gick bra, men det var precis på gränsen med tiderna. Jag tycker att jag gjorde bra ifrån mig, jag tror att de andra tyckte det också.

Hela tiden hör man tjatet om feminism nu för tiden. Här sitter fjorton killar och väntar på mig, tystnar när jag börjar prata och ställer frågor till mig med största respekt. Fjorton killar som alla är äldre än mig, som alla är längre än mig, många läser året över mig. Ändå är det jag som blir enhälligt vald till ordförande. För de vet att jag kan och att jag är driven. Det är i dessa stunder som jag verkligen frågar till alla som tjatar om kvinnors underlägsna ställning; var finns det någonstans? Jag hör talas om det, jag försöker se det, men jag tycker att det är svårt. För varje gång som jag känt mig diskriminerad på grund av mitt kön skulle jag kunna säga fem gånger som jag hade fördel av att vara tjej/kvinna. På så många ställen har det varit mycket, mycket bättre. Så jag försöker förstå, men jag tycker att det är svårt. Jag känner mig inte underlägsen, snarare överlägsen i många sammanhang.

På mötet var killarna som vanligt igen. De ställde jättebra frågor när Hannah höll föredrag om någonting så svårt som barn i missbrukarfamiljer och de var allmänt trevliga. Det är så jag gillar dem.

Jag blir så arg på mig själv för att jag var så besviken på killarna i fredags. Jag vet ju hur jag själv fungerar. När jag festar är det inte Ordförande Nina som festar, det är bara en helt vanlig studenttjej. Jag behöver inte vara ansvarstagande eller intelligent. Jag får säga det jag vill, helt fritt. Om jag har den regeln åt mig, varför accepterar jag inte då att de också vill vara olika personer? Det borde jag naturligtvis göra. Jag kan inte kräva av dem att de ska vara ansvarsfulla och förståndiga när de har druckit och är ute för att ha kul. Jag måste låta dem få vara sådana också, precis som jag får släppa på kraven på mig själv ibland. Det känns mycket bättre efter att jag kom till den slutsatsen. Nu är jag helt säker på att jag jättegärna vill driva LUF Västerbotten.

Så jag mår bra, men jag är väldigt trött. Jag trivs bra. Jag tycker att det är härligt att umgås med människor som jag tycker om. Det kommer bli underbart att få vara valledare. Det kommer bli underbart att kampanja. Det är underbart att bo i Norrland.

Alla andra verkar ha fått svar från ett eller flera universitet. Vissa blir tillochmed kallade till telefonintervju. Vissa har fått besked. Varför får jag inga som helst besked? Börjar bli orolig. Ett kan väl åtminstonde komma? Försöker hålla modet uppe och tänka att det är bara för att de ämnar att ge mig ett positivt besked som de väntar med det, men motargumentet för det är att andra redan har fått positiva besked. Kanske blir alla mina besked då negativa?

Lite förvirrad, en smula rädd. Framtiden känns ganska oviss.

Har haft en riktigt bra dag idag igen, bra dagar börjar det bli gott om just nu (när kommer smällen? Jag bara väntar på den...). Det är en hel del i skolan, men verkligen inte så mycket att jag känner någon stress. Det är bara jätteintressant och roligt.

Det är mycket träning just nu också, vilket är roligt. Jag tränar fyra dagar i veckan nu och har hållt på så några veckor innan och sedan efter jul. Nu börjar jag verkligen se resultat, jag kan springa mycket längre än vad jag kunde i början och inte bli trött och jag har nästan dubblat alla vikter mot i början. Utseendemässigt märker jag själv ingen skillnad, men att förbättra utseendet är ju ändå inte mitt mål med träningen, snarare en positiv bieffekt.

Det är supermycket med LUF och all planering inför årsmötet på lördag. Ändå ska det bli riktigt roligt! Det är kul att planera när folk vill komma dit. Det ger mig energi att fortsätta och planera mer ändå.

Men det roligaste av allt är ju att jag får umgås med människor som jag blir glad av och som jag längtar efter att få träffa varje morgon när jag tar mig till föreläsningen. Jag vill dit. Jag vill träffa dem. Jag tycker väldigt mycket om dem. Det är definitivt dessa människor som är den största anledningen till att jag har haft riktigt bra dagar på sistonde.

Känner mig mycket trött, men glad.

Idag var en sådan där dag då man kan känna sig riktigt stolt över sig själv. Man har lyckats hinna med allt som man ska ha gjort på en dag för att leva "det perfekta livet".

Vad är det då som jag har lyckats hinna med?

Jag har varit på föreläsning där jag följde med hela utan att somna och utan att tappa bort mig (underbart bra). Jag åt min massäcksmacka på rasten vid tio och behövde alltså inte köpa energi för dyra pengar. Jag hade med mig lunch som var god och nyttig och som jag åt upp hela utan problem medan jag samtalade med trevliga vänner. Jag pluggade i 3,5 timmar till i biblioteket där vi verkligen var effektiva, även om det blev lite integrerat politik- och ekonomisnack emellanåt. Jag åkte och handlade. Jag kom hem och lagade en stor middag som blev flera matlådor till andra dagar. Jag kollade mailen, skickade brev till folk som hade frågor om LUF. Jag gick och tränade där jag överträffade alla mina förväntningar på mig själv då jag sprang i 40 min i hög hastighet (för mig är det ca 9,5 km/h) och var inte heldöd efteråt i alla fall, så att jag rodde i 10 min till. Jag kom hem, svarade på ännu mer mail, gjorde upp en lista på saker som måste fixas innan LUF:s årsmöte på lördag och smsade en kompis som jag tycker väldigt mycket om.

Och nu skriver jag ett blogginlägg.

Vad var det då som var speciellt med den här dagen? Verkligen ingenting alls. Bara det att jag hann med allt som jag ålagt mig att göra idag. + att jag hann umgås med trevliga vänner, inte känna mig trött en enda gång och varit på bra humör hela tiden. Det är det som var speciellt. Att det blev en perfekt utformad dag, helt enkelt. Det känns så lätt när man har lyckats, men det är grymt sällan som det går att få till en dag där man hinner med alla bitar och fortfarande inte är ett dugg stressad.

Därför, och bara därför, har det varit en riktigt bra dag.

Hade en jättemysig middag igår med två underbara kompisar eftersom alla killar i klassen är på skidresa till Hemavan och precis alla tjejer utom vi hade pojkvänsbesök. Det är mysigt att laga god mat, dricka gott vin och skvallra om saker man annars inte skulle ha sagt. Egentligen är jag inte mycket för skvaller, men ibland är det bara så befriande. Jag tror att det är därför som man skvallrar. Och därför som vissa bara inte kan sluta skvallra. Har man känslor för en person (oftast negativa) så är det så skönt att få höra om någon annan känner samma sak. Om man har stört sig på en persons beteende under en längre tid så blir det som ett tillfälle att avreagera sin aggression mot personen om man får berätta om det som man tycker att de gjorde fel. Avslappnande, befriande, men faktiskt inte helt okej ändå... Men ibland måste man bara, annars finns risken att man exploderar i personens närvaro istället och sådant tror jag faktiskt aldrig kommer leda till något gott.

Ikväll blir det spelkväll med några tjejer + X antal pojkvänner + en massa vin och choklad = mysigt! Det är underbart att ha sådana kompisar som jag har hittat här uppe, i alla fall en del av dem. Därför känns det väldigt bra just nu.