nerina

Har haft en händelserik helg. Först föreläsningar hela fredagen fram till kl 17. Sedan hem och göra isg iordning och till Rebecca för klassfest. Sjukt mycket folk, alla faddrarna kom, många ur klassen kom. Hyfsat mysigt, var inte heltaggad. Sedan ut på krogen då vi gick till fel ställe, trots mina protester, drog vidare till Baloo (snabbmatsställe) och sedan hem till Per på efterfest. Där var jag på riktigt dåligt humör, speciellt över hur killarna betedde sig. Började fundera varför jag ens är med i LUF med så knäppa människor. Tog en taxi hem halv fyra. Sedan var det upp på morgonen och fixa en massa saker, åka in till stan, hämta ut tågbiljett, ut till flygplatsen, hämta Hannah Ström från förbundsstyrelsen och sedan tillbaka till expeditionen för att hålla årsmötet.

Det var en liten chock att det var så mycket folk där, men det gick bra ändå. Jag kan ju prata inför folk, det är en av mina främsta kvalitéer. Men det är ändå lite plötsligt att komma in i ett rum där alla sitter och väntar på en och alla följer en med blicken och tystnar när man börjar prata. Men det gick bra, hela dagen gick bra, men det var precis på gränsen med tiderna. Jag tycker att jag gjorde bra ifrån mig, jag tror att de andra tyckte det också.

Hela tiden hör man tjatet om feminism nu för tiden. Här sitter fjorton killar och väntar på mig, tystnar när jag börjar prata och ställer frågor till mig med största respekt. Fjorton killar som alla är äldre än mig, som alla är längre än mig, många läser året över mig. Ändå är det jag som blir enhälligt vald till ordförande. För de vet att jag kan och att jag är driven. Det är i dessa stunder som jag verkligen frågar till alla som tjatar om kvinnors underlägsna ställning; var finns det någonstans? Jag hör talas om det, jag försöker se det, men jag tycker att det är svårt. För varje gång som jag känt mig diskriminerad på grund av mitt kön skulle jag kunna säga fem gånger som jag hade fördel av att vara tjej/kvinna. På så många ställen har det varit mycket, mycket bättre. Så jag försöker förstå, men jag tycker att det är svårt. Jag känner mig inte underlägsen, snarare överlägsen i många sammanhang.

På mötet var killarna som vanligt igen. De ställde jättebra frågor när Hannah höll föredrag om någonting så svårt som barn i missbrukarfamiljer och de var allmänt trevliga. Det är så jag gillar dem.

Jag blir så arg på mig själv för att jag var så besviken på killarna i fredags. Jag vet ju hur jag själv fungerar. När jag festar är det inte Ordförande Nina som festar, det är bara en helt vanlig studenttjej. Jag behöver inte vara ansvarstagande eller intelligent. Jag får säga det jag vill, helt fritt. Om jag har den regeln åt mig, varför accepterar jag inte då att de också vill vara olika personer? Det borde jag naturligtvis göra. Jag kan inte kräva av dem att de ska vara ansvarsfulla och förståndiga när de har druckit och är ute för att ha kul. Jag måste låta dem få vara sådana också, precis som jag får släppa på kraven på mig själv ibland. Det känns mycket bättre efter att jag kom till den slutsatsen. Nu är jag helt säker på att jag jättegärna vill driva LUF Västerbotten.

Så jag mår bra, men jag är väldigt trött. Jag trivs bra. Jag tycker att det är härligt att umgås med människor som jag tycker om. Det kommer bli underbart att få vara valledare. Det kommer bli underbart att kampanja. Det är underbart att bo i Norrland.