nerina

Det blåser ute.

Sedan jag flyttade hit har jag kärt mig att hata blåst.

Inte för att det blåser speciellt mycket i Umeå (jag bor ju faktiskt med en tjej från Öland, hon vet vad blåsväder är) utan för att jag bor i ett femtio år gammalt hus.

När det väl blåser, då knakar det i alla fönster. Regnar det samtidigt, ja då smattrar det på fönsterbläcken som är gjorda av plåt. Helt omöjligt att sova, helt omöjligt att tänka på något annat än att det blåser. Och regnar.

Jag tycker att jag borde vara van vid ljudet av regn, jag som i tretton år av mitt liv bodde i ett rum som gränsade till ett uterum. Varje gång det regnade smattrade det ofantligt mycket på taket på uterummet. Därför tycker man ju att jag borde vara van.

Eller att jag borde vänja mig. Men konstigt nog var ljudet från uterumstaket enbart hemtrevligt; det fick mig att sova bättre. Men ljudet från regnet och blåsten är otrevligt och störande. Kanske kommer jag att vänja mig. Faktiskt betvivlar jag det. Det är helt enkelt inget trevligt ljud.

Men nu ska jag försöka sova ändå. Fösöka tänka bort ljudet, även om jag brukar vakna av det hela tiden under regnnätter. Kanske sätta på lite musik att somna till som får överrösta regnet och blåsten.

För att bidra till en god natts sömn ska jag ta med mig kloka ord från två ädla herrar, förhoppningsvis kan jag med dessa ord få en försoning med naturen och somna lugnt:


Jag ska se det vackra i Naturen, jag ska tänka på den kraft som strömmar förbi mitt fönster i form av en vind. Jag ska vara lycklig över regnet, såsom en beduin i öknen. Jag ska somna, vaggandes till ro i Naturens famn...






...eller leta fram ett par örproppar. Alla metoder är bra, så länge de fungerar.

Hastigt blev det bestämt igårkväll att jag ska åka hem till Leksand i helgen. Biljetterna är bokade och nu gäller det bara att få huvudet att förstå att det ska åka hem också. Hem. Så konstigt. Jag funderar över vad jag helst vill göra när jag kommer hem. Vart jag vill åka.

Helst skulle jag vilja ut i Dalarnas natur, berg och dalar. Som att ta sig upp på toppen av Åsleden och kika ut över hela södra Dalarna, allt ifrån Siljansnäs, Leksand och till viss del Rättvik. Där är det så grymt vackert på sommaren. Jag har bara höstbilder därifrån, men de ger kanske en liten uppfattning om hur det ser ut:





Men vägen upp till Åsleden är inte alls kul om det är halt, och om det dessutom inte är bra väder så är det utflyktsmålet inte särskilt trevligt alls.

Istället funderar jag på en tur till Tällberg. Där behöver man gärna också lite finare väder, men kanske ändå. Få lite äkta dala-känsla i Sveriges vackraste by. Ja, kanske det.

Innan igår längtade jag inte hem. Men när möjligheten uppenbarades, att jag kanske skulle kunna åka, ja då kom saknaden. Jag vill hem. Hem till mitt underbara Dalarna, landskapet som alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta. Hur många världsrymder det än kommer att bli i avstånd mellan mig och Dalarna så kommer det alltid, alltid att vara mitt sanna hem.

Jag har verkligen fått en ny insikt om mig själv sedan jag flyttade till Umeå. Jag tror faktiskt att jag är en killkompis-människa. Jag har fått massor av kompisar av båda könen här uppe, men det är ändå killgänget som jag längtar till när tjejerna blir alltför stimmiga. Jag kände av vissa tendenser av det här under gymnasiet de luncher som jag satt vid de fåtaliga killarna i vår klass istället för det pratglada tjejbordet och jag märkte att jag trivdes mycket bättre där. (Samtidigt hade jag inte alls lika stor kännedom av min tinnitus när jag lämnade "killbordet" som när jag lämnade "tjejbordet".

Killar (nu generaliserar jag som bara attan, jag vet) tycker om att diskutera ämnen på djupet, snurra in sig i detaljer, samtala utifrån axiomer och debattera mot oliktänkande. Killar kan lätt fastna på en specifik term och vrida och vända på den tills att allting som finns inom den termen har kommit ut i ljuset.

Tjejer å andra sidan, (Ja, nu drar jag våldsamma generaliseringar igen), tjejer är flamsiga, pratiga, stimmiga och ytliga. Usch så hemskt det låter men faktiskt tycker jag att det är, generellt sett, sant. Den enda konversationen man kan föra i ett tjejgäng gäller killar, kläder, smink eller sex. I alla fall när man är en grupp med tjejer. En och en går det att diskutera annat med, men flera på samma gång, då lägger alla tjejer i någon sorts ytlighetsläge och alla vet instinktivt att det gäller att skrika högst för att höras.

Igår var jag på tjejfest med 7-8 klasskompisar. Den första timmen går det väl bra, tycker jag. Jag kan också vara ytlig ibland, det är ingenting som jag har svårt för så. Däremot klarar jag inte av det någon längre stund än en timme. Jag anses vara ganska tystlåten, tror jag. Jag är verkligen inte en tystlåten människa, men i ytlighetskretsar blir jag det. Jag har inte jättemycket att tillföra konversationen. Sätt mig istället i ett killgäng och be mig argumentera om någonting politiskt som jag anser mig ha överlägsna argument än motparten (t ex avskaffandet av LAS... :P), då får ni höra vem som inte är tystlåten. Jag vill umgås på killvis, jag älskar det. Jag älskar att snöa in mig på ett begrepp och vrida det åt alla håll innan jag släpper det. Jag vill utmana argument. Jag vill diskutera vad som händer på nyheterna. Jag vill vara i en grupp där nutidskunskap värderas positivt snarare än att man blir stämplad som en tråkig plugghäst. Allt detta får jag av mina underbara killkompisar. Men med tjejerna, där dör alla diskussioner efter fem sekunder för att alla vill prata i munnen på varandra.

Men jag vet också att om jag skulle hamna i en värld med enbart killar, då skulle jag undra varje dag vad det var som var fel på mig. Även om jag tydligen har mycket av killars mentalitet så är jag ju absolut inte pojkaktig av mig. Verkligen inte. Därför behöver jag tjejerna, för att "bejaka även den sidan av mig". Ingen människa tillhör en enda grupp, alla har en identitet ihopblandad från många olika grupper. Man behöver lite av varje grupp för att må bra, för att kunna utveckla sig själv. Allt i måttliga mängder.

Det är spännande med insikter om sig själv. Aldrig hade jag trott att jag skulle skriva ett sådant här blogginlägg för ett halvår sedan. Jag, som alltid i princip umgåtts med enbart tjejer. Men jag vill än en gång påpeka att jag är fullt medveten om de extrema generaliseringar av kön och den ovetenskapliga metod som använts vid insamlandet av fakta till detta inlägg (har enbart använt mig av min egen erfarenhet). Naturligtvis känner jag killar som är flamsiga. Naturligtvis känner jag tjejer som kan prata om inte är ytliga och som kan prata om politik. Naturligtvis. Men ändå kan jag inte blunda för tendenserna, regressionslinjen är ändå ganska rak.

Sitter och sörplar på fyra timmar gammalt kaffe när jag vet att jag egentligen borde laga mig lite lunch, annars kan jag inte fara och träna om en timme och då spricker min tidsplanering*.

Massor med saker att göra; skriva femton mail till olika personer, ringa några andra, kolla upp saker på nätet, boka andras flygbiljetter, ringa och informera, prata med en annan, sms:a en tredje. Driva på, tänka ut, planera. Men det är ju så här jag trivs! Det är ju precis så här som mitt liv ska vara, när jag är som bäst. Jag försöker så mycket jag kan med skolarbete också, men det är ju inte alls så kul som LUF! Kan inte jag få bli heltidsanställd ordförande i LUF, snäääälla?!

Naturligtvis känner jag av stressen när det blir mycket saker att göra. Naturligtvis märker jag att jag inte är helt frisk, att jag har stressjuka fortfarande. Naturligtvis. Jag vet att jag ska vila. Men samtidigt är det ju så roligt...

Jag måste hitta lite motivation till skolarbete också. Börjar känna pressen då det enbart är två veckor till tentan och jag känner att jag inte alls har läst så mycket som jag borde. Men jag vill ju inte. Jag känner inte för det. Även om böckerna är hur intressanta som helst. Jag vill inte. Jag vill organisera, planera och driva på LUF istället. Suck. Jaja. Motivationen kommer väl tids nog.



*(Hur många var det som märkte att jag skrev "fara" istället för "åka"? Det kom så grymt naturligt att jag inte tänkte på det först själv, haha! Ja, nog håller Norrland på att infiltrera min själ, det är bara att inse och finna sig i det...!)

Underbar helg i storstaden Stockholm. Underbart att träffa vänner man inte sett på länge. Underbart att hitta några nya.

LUF är bäst. Så är det bara. Jag älskar politik. Helt enkelt. Jag älskar spelet, älskar knepen, älskar kunskaperna. Jag älskar känslan av att veta att mina åsikter är starkare än opponentens i en argumentation. Jag älskar att lura ner mina motståndare i en fälla och se hur de gladeligen går vägen fram innan jag med några få ord har puttat ner dem i deras självgrävda grop. Politik är rått åt den som förlorar i argumentationen, men ack så ljuvt för vinnaren. Därför är det fina med politik att det aldrig är samma vinnare utan detta växlar hela tiden; vinner man idag förlorar man med största sannolikhet imorgon. Det är den ständigt politikcykeln.

Politik är underbart för att man tar det på så stort allvar. Som politiker anser man sig prata för många fler än sig själv och målet är alltid att göra livet bättre för så många som möjligt (utilitarianism). Därför tror sig alla vara lyckans riddare och försvarare och därför blir det så viktigt. Man måste vinna, så är det bara.

Jag lever i en eufori av politik. Det är för det här som jag finns till. Det är här, mitt i politikens hjärta, som jag ska befinna mig. Jag tror att jag aldrig, aldrig kommer att tröttna. För varje dag är en ny dag och en ny argumentation att vinna. Därför, är det viktigt att ha de starkaste argumenten.

Maktstrukturer.

Vad tänker man egentligen på när man hör det ordet? Politisk auktoritet? Chefen på jobbet? Läraren i klassrummet? Förhållandet mellan en själv och sin överman?

Men maktstrukturer är så mycket, mycket mer. Maktstrukturer finns i varje enskilt möte mellan två individer och vid varje gång dessa två möts testas denna struktur igen. Det är ett förhållningssätt till varandra, hur man hanterar andra människor. Naturlig hierarki.

Jag har länge haft en förmåga att se maktstrukturer på ett sätt som andra människor sällan gör. Andra bara lever automatiskt efter dem utan att reflektera över vad det är som påverkar dem att tycka en viss sak. Jag reflekterar ofta över maktstrukturer, men jag har ingen aning om vartifrån jag har fått förmågan att göra det. Om det är medfött, om jag omedvetet övat in det eller om jag enbart tillämpar logiskt tänkande.

Innan ett klassråd sista året på gymnasiet bestämde jag och en god vän att vi skulle ta upp en fråga med klassen. Vi visste redan innan att det fanns vissa som var för och andra som var emot vårt förslag. Klassrådet började och utan att jag hann stoppa henne räckte min kompis upp handen och lade fram förslaget. En annan tjej i klassen sa att det var ett dåligt förslag och därför röstades det ner. Efteråt tog jag min vän åt sidan och berättade varför hon hade handlat helt fel. Jag berättade för henne att vi hade en "dupoliserad" maktstruktur i vår klass, med två frontfigurer. Detta innebär att för att vinna ett förslag måste man få med sig åtminstonde den ena av dessa två. Just detta klassråd var den ena frontfiguren borta, och eftersom vi båda visste innan att den andra var emot oss, var det helt omöjligt för oss att vinns röster till vårt förslag.

Här måste jag förtydliga att vi hade världens bästa klass på gymnasiet och det försiggick ingen så tydlig herren-på-täppan-ordning som det så ofta gör i en mellanstadieklass. Dock anser jag att maktstrukturerna ändå finns, överallt. Vår gymnasieklass var inget extremfall, tvärtom var vi väldigt öppna och toleranta mot varandra. Det var bara att dessa två tjejer inte visste att deras energi påverkade helt de andra i rummet. Omedvetet.

När jag förklarat färdigt detta för min vän om vår klass maktstruktur och hur man går till väga för att få sin vilja igenom i en sådan så uttryckte hon det som att hon hade fått en omskakande insikt. Plötsligt såg hon också denna struktur som var så självklar för mig men som hon inte sett förut. Hon såg de två polerna som ständigt konfronterades eller sammanlänkande i olika beslut. Hon såg vikten av att ha med sig åtminstonde en av dessa när man lägger fram ett förslag. Hon fick syn på maktstrukturen.

Just nu upplever jag en liten maktstruktur-kris som är väl märkbar för andra personer också, de vet bara inte att det är just det som de känner. Detta gäller min nya post som ordförande i LUF och mina faddrar. Under nollningen var det de som visade mig runt, som berättade hur lärarna var, var som det var bäst att köpa lunch. Samma situation var det när tre av dem började i LUF, jag var fortfarande underställd dem i ålder, kön, längd och vetskap och skolan och Umeå. Sedan berättade Sabina lite häftigt att jag var nya ordföranden. Plötsligt fick maktstrukturen, vårt förhållningssätt till varandra, en förskjutning. Nu var det jag som skulle börja berätta saker för dem; om politik, om när och var vi ska ha nästa möte, osv. Efter lite fumlande i blindo av både mig och dem på mittlinjen har vi nu anpassat oss till våra nya positioner. De presenterar mig som "deras chef" inför andra. Naturligtvis mycket skämtsamt, men jag vet att det ändå är för att "testa ut gränserna". Hur vi numera ska förhålla oss till varandra. Jag svarar med att ge lite lättare "order" och visa att jag är en sådan som organiserar. Så att de ska få förtroende för mig och att de ska veta vilken sorts ledare jag kommer att vara.

Åh, jag har miljoner exempel på maktstrukturer och jag skulle kunna hålla på hur länge som helst att prata om dem. Ibland önskar jag mig vara lika ignorant som många andra, för det är lite återhållande att behöva känna av var makten ligger hela tiden.  Å andra sidan tror jag att det är just detta karaktärsdrag som kommer att vara det absolut viktigaste karaktärsdraget för mig i politiken i framtiden. Eftersom jag alltid ser vem som har den reella makten kan jag också lättare förstå hur jag ska påverka just den personer att tycka så som jag tycker och därför få hela grupper att tycka likadant. Att se maktstrukturer är att inneha en viss makt; är det inte paradoxalt?

På ett par timmar känns livet som förbytt och man har börjat en nya fas. Denna fas kallas efter-tenta-fasen och varar fram tills imorgon kl. 10.00 då nästa kurs börjar och man går in i en ny före-tentan-fas.

Men just nu njuter jag för fullt av den här fasen. Det behöver jag verkligen. Även om jag inte var stressad inför den här tentan så var jag uppjagad och jag har pluggat mycket den senaste veckan. Men det kändes relativt bra, jag är nöjd. Det blev väl inte alla rätt på den här tentan heller, men det gör inte så mycket just nu. Bit för bit minskar min prestationsångest vilket är bra, jag behöver absolut inte ha prestationsångest för det här programmet. Troligtvis spelar det jag gör just nu ingen som helst roll för vad jag kommer kunna göra i framtiden.

Jag blir så förundrad varje gång jag tänker på hur många nya vänner som jag fått här uppe på rekordtid. Alla är jättetrevliga och vi har alltid så roligt tillsammans när vi hänger runt och hittar på äventyr. Det är en helt fantastisk känsla, jag som alltid har haft väldigt få vänner. Alltid några stycken väldigt nära, men aldrig någon stor mängd. Nu kryllar det av folk som jag kan kalla vänner! Det är jättehärligt. Dock finns ju tanken ofta i mitt bakhuvud att dessa människor inte är helt rätt för mig, de fungerar väldigt annorlunda än jag och har väldigt andra drömmar och mål. Men å andra sidan ska jag inte tillbringa resten av livet med dem, utan bara ett litet tag. Ett år eller så. Ett år av mitt liv kan jag verkligen ge till dessa nya vänner för att lära mig mer om hur "normala" ungdomar fungerar av idag. Jag behöver höra hur andra än de som har spenderat hela sin ungdomstid med att sitta med näsan i böcker ser på livet. Det är nyttigt att veta, om jag i framtiden får arbeta med det jag helst vill, politik.

Jag har också lärt mig massor om Norrland och hur livet här uppe är. Också otroligt nyttig kunskap att ha i framtiden. Varje dag lär jag mig något nytt om den Norrländska mentaliteten, dialekten, synen på livet, eller liknande. Och jag måste erkänna att jag trivs bra med livet här, frånsett två saker: att alla norrlänningar är fundamentala socialister. Så har det alltid varit och, ack, så kommer det troligtvis alltid att vara. Det är jätteviktigt att man är socialdemokrat här och jag har redan hört många exempel på människor som blivit utfrysta på sin arbetsplats för att de är borgerliga. Hur hemskt är inte det? Den andra saken är mörkret. Ja, det är faktiskt mörkare här uppe än i mellansverige. Det är precis början på november och ändå blir det kolsvart ute klockan fyra på eftermiddagen. När jag tar bilen hem från universitetet klockan tre måste jag ändra om ljuset på bilen från varselljus till halvljus för att se något. Mörker är inte kul. Jag klarar det här en vinter, men jag klarar det inte mer. Så är det bara.

Så, då var en fin liten uppdatering klar. Snart ska jag åka iväg till en kompis och där ett gäng tjejer ska träffar och fira att tentan är över. Dock involverar det inte alkohol ikväll, vi ska ju ändå på kursintroduktion kl. 10 imorgon.