nerina

Jag har verkligen fått en ny insikt om mig själv sedan jag flyttade till Umeå. Jag tror faktiskt att jag är en killkompis-människa. Jag har fått massor av kompisar av båda könen här uppe, men det är ändå killgänget som jag längtar till när tjejerna blir alltför stimmiga. Jag kände av vissa tendenser av det här under gymnasiet de luncher som jag satt vid de fåtaliga killarna i vår klass istället för det pratglada tjejbordet och jag märkte att jag trivdes mycket bättre där. (Samtidigt hade jag inte alls lika stor kännedom av min tinnitus när jag lämnade "killbordet" som när jag lämnade "tjejbordet".

Killar (nu generaliserar jag som bara attan, jag vet) tycker om att diskutera ämnen på djupet, snurra in sig i detaljer, samtala utifrån axiomer och debattera mot oliktänkande. Killar kan lätt fastna på en specifik term och vrida och vända på den tills att allting som finns inom den termen har kommit ut i ljuset.

Tjejer å andra sidan, (Ja, nu drar jag våldsamma generaliseringar igen), tjejer är flamsiga, pratiga, stimmiga och ytliga. Usch så hemskt det låter men faktiskt tycker jag att det är, generellt sett, sant. Den enda konversationen man kan föra i ett tjejgäng gäller killar, kläder, smink eller sex. I alla fall när man är en grupp med tjejer. En och en går det att diskutera annat med, men flera på samma gång, då lägger alla tjejer i någon sorts ytlighetsläge och alla vet instinktivt att det gäller att skrika högst för att höras.

Igår var jag på tjejfest med 7-8 klasskompisar. Den första timmen går det väl bra, tycker jag. Jag kan också vara ytlig ibland, det är ingenting som jag har svårt för så. Däremot klarar jag inte av det någon längre stund än en timme. Jag anses vara ganska tystlåten, tror jag. Jag är verkligen inte en tystlåten människa, men i ytlighetskretsar blir jag det. Jag har inte jättemycket att tillföra konversationen. Sätt mig istället i ett killgäng och be mig argumentera om någonting politiskt som jag anser mig ha överlägsna argument än motparten (t ex avskaffandet av LAS... :P), då får ni höra vem som inte är tystlåten. Jag vill umgås på killvis, jag älskar det. Jag älskar att snöa in mig på ett begrepp och vrida det åt alla håll innan jag släpper det. Jag vill utmana argument. Jag vill diskutera vad som händer på nyheterna. Jag vill vara i en grupp där nutidskunskap värderas positivt snarare än att man blir stämplad som en tråkig plugghäst. Allt detta får jag av mina underbara killkompisar. Men med tjejerna, där dör alla diskussioner efter fem sekunder för att alla vill prata i munnen på varandra.

Men jag vet också att om jag skulle hamna i en värld med enbart killar, då skulle jag undra varje dag vad det var som var fel på mig. Även om jag tydligen har mycket av killars mentalitet så är jag ju absolut inte pojkaktig av mig. Verkligen inte. Därför behöver jag tjejerna, för att "bejaka även den sidan av mig". Ingen människa tillhör en enda grupp, alla har en identitet ihopblandad från många olika grupper. Man behöver lite av varje grupp för att må bra, för att kunna utveckla sig själv. Allt i måttliga mängder.

Det är spännande med insikter om sig själv. Aldrig hade jag trott att jag skulle skriva ett sådant här blogginlägg för ett halvår sedan. Jag, som alltid i princip umgåtts med enbart tjejer. Men jag vill än en gång påpeka att jag är fullt medveten om de extrema generaliseringar av kön och den ovetenskapliga metod som använts vid insamlandet av fakta till detta inlägg (har enbart använt mig av min egen erfarenhet). Naturligtvis känner jag killar som är flamsiga. Naturligtvis känner jag tjejer som kan prata om inte är ytliga och som kan prata om politik. Naturligtvis. Men ändå kan jag inte blunda för tendenserna, regressionslinjen är ändå ganska rak.