nerina

Efter jul ska jag ta tag i mitt liv.

Då ska jag ju börja jobba 50% vilket kommer göra att jag får annat att tänka på, att jag inte har tid att grubbla längre. Så ska jag skärpa mig.

Om några dagar åker jag hem. Är egentligen rädd för att åka, men en sak kommer bli så mycket bättre. Maten.

Den här helgen har det varit riktigt, riktigt dåligt på den fronten. Jag vet att det inte är bra, men det är svårt att överbrygga illamåendet. Speciellt när man sitter här ensam. Usch, jag har fuskat så länge nu. Men det värsta är ju att jag vet att så länge jag äter lite grann mitt på dagen så överlever jag. Det är när matransonen krymper ner till mindre än ett mål om dagen som jag vet att jag är ute på väldigt farligt vatten. Så som det har varit ett tag nu.

Jag vet ju att det inte är bra, men det är så svårt ibland. Det blir en ond spiral. Men det känns ju alltid så hopplöst att försöka bryta den, så fort jag tvingar ner lite mat så kommer det ju bara tillbaka igen. Därför känns det aldrig värt det.

Men om bara några dagar åker jag hem och då kommer det att bli annorlunda. Jag har sällan problem när jag är där. Därför blir det bra med ett break ifrån vardagen och nya tag i januari.

Och när jag precis trodde att mitt liv inte kunde bli mer rörigt så accelererar det. Kan inte jag förtjäna lite lugn och ro på känslofronten snart?

Detta är säkert hämnd för att jag alltid kämpat för att inte behöva lyssna på mina känslor. Det är därför det blir så här. Ödet straffar mig med att snurra till mitt liv så mycket att känslorna slår knut på sig själv. Bah.

Snälla, snälla. Jag har lärt mig min läxa. Jag inser att det inte går att strunta i precis alla känslor. Så, snälla, låt mitt liv lugna ner sig lite. Det räcker nu. Det är mer än nog. Jag erkänner mig besegrad. Snälla, sluta. Jag klarar inte mer. Jag kommer förtäras inifrån om detta ska fortsätta. Få det bara att försvinna.

Så har vissa känslor överspolat andra och jag är lugnare igen. (Varför kommer min tonårsperiod när jag är 20 år gammal för?). Jag har dålig kontroll på mina känslor, de slänger lite hit och dit och jag får liksom ingen ordning på dem.


Imorse hade jag den värsta attacken på länge,

men nu har det lagt sig. Stormen har passerat för stunden och jag är mycket lugn och tillfreds med tillvaron. Dock vet jag att det är kortvarigt, ännu kommer jag nog att segla på många stormiga hav innan det blir helt lugnt, om det någonsin blir det.

Försöker skriva

Rädd för mina ord. Vill inte se dem

Avbryter och gör något meningslöst istället

- Kanske lägger en patiens

Meningslöst är ibland räddningen

Försöker igen senare

Allt jag någonsin velat i mitt liv är ju att vara bäst.

Hur svårt kan det vara egentligen?

Jag behöver inte vara bäst på allt, det kräver jag inte. Jag vill bara vara bäst på det som jag företar mig. Det som betyder något för mig. Det är allt. En enda liten sak önskar jag mig. Det är väl inte för mycket begärt?

Jag hatar att inte kunna saker. Jag vet att jag är på ett relativt nytt jobb i en relativt ny stad. Det är omöjligt att jag ska kunna allt. Ändå så är det det som jag kräver av mig själv. Jag ska veta allt om alla företag i Umeå de senaste trettio åren. Jag ska veta vad alla politiker och företagsledare heter och vad de gjort i sina liv. Jag ska kunna all politik som någonsin divits i den här staden. Jag ska kunna allt om webblayout och annonsdesign. Jag ska veta vad som är de bästa stategierna inför nästa val. Jag ska vara den bästa politiska sekreterare som någonsin funnits och någonsin kommer att finnas.

Hur svårt kan det vara?

Allt jag vill är ju att vara bäst på det som jag företar mig.

Varför känns det ibland som om jag inte lyckas leva upp till mitt mål?