nerina

Det finns få saker som känslan av nervositet byggas upp mer och mer tills att man bara vill explodera, (eller, ännu hellre, hitta en utväg, ett anticlimax då man blir rädd för det som stundar), mer och mer tills någonting sätter igång och all nervositet man bygga upp under så lång tid släpps ut i en enda adrenalin-kick som susar genom alla artärer och vener i hela kroppen ända tills detta någonting är över och det är endorfinernas tur att bölja runt i kroppens alla ådror och glädjen gör benen geleaktiga och huvudet snurrigt.

Det som är ännu mer spännande är att olika människor får denna kick av olika saker. Vissa får det innan viktiga fotbollsmatcher, andra innan de ska hålla tal. Vissa får det på skrivningar i skolan. Det beror på vad man värderar som viktigt.

Jag har gått runt med stor nervositet hela dagen, helt utan anledning tycker jag själv. Jag var nervös inför en salskrivning i svenska. Jag borde inte ha varit nervös då jag skrev en liknande förra veckan som blev väldigt bra, men ändå så ville jag prestera ännu bättre. Jag ville bli superbra. Så jag var nervös.

Precis innan skrivningen hade jag det vanliga magontet och känslan av att jag skulle göra vad som helst för att slippa skriva. "Jag mår inte bra, jag är trött, okoncentrerad, därför kommer det inte går bra" går resonemanget i mitt huvud. Ändå så vet jag att det är nervositeten som gör att jag mår såhär, men jag vill inte erkänna det bara.

Direkt när man får vända på pappret som läraren lagt på bordet framför en, direkt då släpper all huvudvärk, trötthet och allt. All nervositet evaporerar ut genom mina porer liksom svetten bryter ut på mina handflator, men det märker jag inte just då, för då förvandlas nervositeten till fullständig koncentration. Fokus. 90 minuter. Under dessa minuter är man helt inne i det man skriver. Man tillbringar 20 minuter till disposition, gör upp en plan för hela uppsatsen. Läser dikten om och om igen, ser till att man inte missat något tema. Sedan skriver man. Pennan flödar mot papperet och åstadkommer krumelurer till bokstäver vilket man inte uppfattar då man redan flygit förbi dessa ord i tanken. Tiden är knapp, ingen tid för skönskrift, ingen tid för korregering av ord. Ständigt fokus på nästa mening.

Så är de 90 minuterna slut och genast när man lägger pennan i bordet känner man hur handen börjar skaka och dte blir svårt att sitta still. Fumligt försöker man samla ihop sina saker i all tysthet då vissa ska fortsätta att skriva en stund till, men det är svårt att vara tyst och försiktig då det spritter i benen och händerna darrar. Tillslut kommer man ut ur klassrummet och då är glädjeruset på sin höjdpunkt. "Jag vill springa" säger benen som har på tok för mycket energi. Energiskt kommer lösryckta bitar av det man skrev upp till ytan, förnimmelser av ord och uttryck. Blev det bra? Lyckades jag? Måste ta ställning. Jo, jag tror att det gick ganska bra. Det är klart, jag missade ju det här och det här och det här, men i övrigt... det kändes ganska bra.

När man väl kommit hem är man fortfarande uppe i varv och det tar ett tag innan man lugnat ned sig. När man återfått sin "resting potential" nu när man är i "repolarization-stadiet" av sin "action potential" om man vill jämföra sina hormonkickar med nervsystemet.

Senare på kvällen blir man mycket, mycket trött. Det tar på krafterna med varje urladdning. Dock ser man fram emot, med skräckblandad förtjusning, till om någon dag då man får veta om det man gjorde var bra eller dåligt.