Slalomprinsessan och den onda knä-draken
Åkte slalom igår. Det var underbart kul och nyttigt för själen. Jag behövde komma ut i de fria och få massor av luft, sol och kittlande magkänsla. Får jag inte sådana här stunder så klarar jag inte av vardagen, så är det bara.
Slalom är verkligen roligt. Det är en av alla dessa saker som jag ville börja på som liten men aldrig kunde, pga mina knän som inte fungerade som de skulle. Eftersom jag inte ens klarade av att ha idrott i skolan tre gånger i veckan skulle jag aldrig klara av slalom heller, då det är en av de absolut tuffaste sakerna att göra för knän.
Och tänk om jag kunde ha fått fortsätta att spela fotboll... då kanske inte allt skulle ha varit så förtvivlat tråkigt på mellan- och högstadiet. Då kanske jag sett en mening med tillvaron och inte hamnat i den förunderliga koma som den passiva stressen gav mig. Det är ett tillstånd som jag aldrig, aldrig mer vill tillbaka till. Hellre då alltför mycket aktiv stress.
Ja, så kunde det ha varit. Men det spelar ingen roll nu. Jag ska inte klaga. Det försöker jag i alla fall inte att göra. Javisst, jag har haft kroniskt ont i knäna i 7 år av mitt liv, jag har gråtit mig till sömns många nätter för att det har gjort så förtvivlat ont och jag har fått lov att ta min tillflykt till mina böcker alla eftermiddagar efter skolan för att det har gjort så ont då att jag inte kunnat göra något annat än att sitta still. Men jag ska inte klaga och jag tror i alla fall att jag klagar väldigt sällan över detta. Jag har blivit välsignad med förmågan att gå. Det är ingen dödlig sjukdom. Det finns miljoner människor i världen som haft det värre än jag. Jag klarar mig, det gör bara lite ont, men vad spelar det för roll? Det finns de som har det mycket, mycket värre. Så jag ska inte klaga. Därför är jag heller sällan bitter, det är bara min lott i livet att ha problem med knäna. Så är det bara. Accepterat.
Men vissa dagar är acceptansen svårare, som de dagar då jag susar nedför en backe på ett par slalomskidor och jag känner att detta, detta skulle jag ha velat lära mig ordentligt redan från början. För känslan när man flyger fram över den skrapande och knastrande snön är som att sätta ett dopamin-dropp i armen som räcker en lång tid efter att åket är färdigt.
Slalom är verkligen roligt. Det är en av alla dessa saker som jag ville börja på som liten men aldrig kunde, pga mina knän som inte fungerade som de skulle. Eftersom jag inte ens klarade av att ha idrott i skolan tre gånger i veckan skulle jag aldrig klara av slalom heller, då det är en av de absolut tuffaste sakerna att göra för knän.
Och tänk om jag kunde ha fått fortsätta att spela fotboll... då kanske inte allt skulle ha varit så förtvivlat tråkigt på mellan- och högstadiet. Då kanske jag sett en mening med tillvaron och inte hamnat i den förunderliga koma som den passiva stressen gav mig. Det är ett tillstånd som jag aldrig, aldrig mer vill tillbaka till. Hellre då alltför mycket aktiv stress.
Ja, så kunde det ha varit. Men det spelar ingen roll nu. Jag ska inte klaga. Det försöker jag i alla fall inte att göra. Javisst, jag har haft kroniskt ont i knäna i 7 år av mitt liv, jag har gråtit mig till sömns många nätter för att det har gjort så förtvivlat ont och jag har fått lov att ta min tillflykt till mina böcker alla eftermiddagar efter skolan för att det har gjort så ont då att jag inte kunnat göra något annat än att sitta still. Men jag ska inte klaga och jag tror i alla fall att jag klagar väldigt sällan över detta. Jag har blivit välsignad med förmågan att gå. Det är ingen dödlig sjukdom. Det finns miljoner människor i världen som haft det värre än jag. Jag klarar mig, det gör bara lite ont, men vad spelar det för roll? Det finns de som har det mycket, mycket värre. Så jag ska inte klaga. Därför är jag heller sällan bitter, det är bara min lott i livet att ha problem med knäna. Så är det bara. Accepterat.
Men vissa dagar är acceptansen svårare, som de dagar då jag susar nedför en backe på ett par slalomskidor och jag känner att detta, detta skulle jag ha velat lära mig ordentligt redan från början. För känslan när man flyger fram över den skrapande och knastrande snön är som att sätta ett dopamin-dropp i armen som räcker en lång tid efter att åket är färdigt.
Kommentarer
Trackback
