nerina

Ja, jag skulle allt vilja se den person som kan klaga på mitt pluggande den här helgen. Max fyra lediga timmar per dag både lördag o söndag, resten har varit med näsan i någon bok, på internet sparknotandes, tittandes på en dokumentär, i en livlig diskussion med Linnéa eller skrivandes på en uppsats. Trots det känns det knappt som om man kommer någonstans, det är ju så grymt mycket som behöver läras in och tränas på och tiden blir bara mindre o mindre... Det är riktigt läskigt.

Imorgon är det matteprov, på tisdag är det svenskaskrivning, på torsdag engelskaskrivning och på fredag biologiprov. Det är de prov som jag vet om, sedan kan det dyka upp något mer. Möjligtvis en svenskaskrivning till på torsdag, jag vet inte än. Utöver detta så kommer jag o Linnéa att med all säkerhet skrivna några egna prov här hemma. Minst en skrivning om dagen blir det, oftast flera. Alla "oförberedda" på det sätt att det inte är 30 sidor i historiaboken som vi har prov på. Vad som helst av alla de saker som vi pratat om på lektioner i två års tid kan komma som fråga, och då förväntas man kunna det. Vad som helst, inga undantag.

Jag lär mig massor, men ändå inte tillräckligt. Tiden är knapp. Allt måste in. All skicklighet om hur man svarar på en exams-fråga måste läras. Definitioner ska övas in, diagram ska fastna som bilder i minnet, årtal ska pluggas, formler ska förstås. Allt måste finputsas. Finjusteras. Allt måste bli perfekt. Allt det där, som just nu står i mina 500-sidors läroböcker, allt detta måste in i mitt huvud.

Det man inte har i huvudet, det får man ha i väskan.

Jo, visst. I väskan. Än så länge. Men inte i många veckor till. Om fem veckor så är inte väskor tillåtna längre. Om fem veckor ska allting sitta i mitt huvud.

(Oj, vilket tungt huvud jag kommer att få)