Äkta kontakt-fobi
Lider ni också av kontakt-rädsla?
Det gör i alla fall jag. Jag är jätterädd för kontakter. Kontaker som i sådana man känner. Människor.
Inte de närmaste vännerna, dessa har jag inga som helst problem med och skulle inte heller definiera dem som "kontakter" då de känns lite närmare än så. Och inte heller familjen, de är absolut inga kontakter de heller.
Nej, jag är förfärligt rädd för en annan sorts människor; längre-ifrån-kompisar som man bara pratar med några gånger om året. Dessa är jag livrädd för. Inte att träffa in-real-life, utan att möta dem över internet. När de står som mina kontaker på en vänskapslista på facebook eller msn. Detta är sann kontakt-rädsla.
Jag vet inte varför jag har utvecklat denna märkliga fobi, men varenda gång jag går in på facebook så hoppas jag att det inte ska stå att jag har fått något nytt mail (gör det det så knyter det sig i magen på mig) och varje någon jag loggar in på msn så sätter jag mig som "upptagen" så att jag har någon att skylla på ifall någon kontakt skulle få för sig att börja prata med mig. Jag vill inte prata med dem, det gör jag verkligen inte.
Är det någon mer därute som har drabbats av samma mystiska åkomma som jag?
Jag har försökt analysera mig själv, komma till roten med problemet. Ännu har jag inget definitivt svar, men nedan är några teorier:
1. Egentligen så gillar jag inte dessa människor, och det är därför som kroppen omedvetet reagerar mot att spendera min tid på något så onödigt som att prata med en människa som jag inte får något utbyte med.
2. Jag har svårt för långt-ifrån-kontakter då jag känner att det är svårt att hitta gemensamma samtalsämnen med folk jag knappt känner.
3. Jag har ju knappt tid för de få nära vänner jag har, varför ska jag då behöva spendera min tid på mina kontakter?
4. Jag är en obotlig ensamvarg som inte vill ha med andra människor att göra.
5. Jag är totalt ointresserad av andra människors liv.
6. Jag vill helt enkelt inte ha fler nära vänner, det räcker som det är.
Ja, dessa är några av de teorier jag funderar på, men de känns alla smått orealistiska. Hmm. Finns det något botemedel mot detta psykologiska besvär? Något piller att bota det med?
Det gör i alla fall jag. Jag är jätterädd för kontakter. Kontaker som i sådana man känner. Människor.
Inte de närmaste vännerna, dessa har jag inga som helst problem med och skulle inte heller definiera dem som "kontakter" då de känns lite närmare än så. Och inte heller familjen, de är absolut inga kontakter de heller.
Nej, jag är förfärligt rädd för en annan sorts människor; längre-ifrån-kompisar som man bara pratar med några gånger om året. Dessa är jag livrädd för. Inte att träffa in-real-life, utan att möta dem över internet. När de står som mina kontaker på en vänskapslista på facebook eller msn. Detta är sann kontakt-rädsla.
Jag vet inte varför jag har utvecklat denna märkliga fobi, men varenda gång jag går in på facebook så hoppas jag att det inte ska stå att jag har fått något nytt mail (gör det det så knyter det sig i magen på mig) och varje någon jag loggar in på msn så sätter jag mig som "upptagen" så att jag har någon att skylla på ifall någon kontakt skulle få för sig att börja prata med mig. Jag vill inte prata med dem, det gör jag verkligen inte.
Är det någon mer därute som har drabbats av samma mystiska åkomma som jag?
Jag har försökt analysera mig själv, komma till roten med problemet. Ännu har jag inget definitivt svar, men nedan är några teorier:
1. Egentligen så gillar jag inte dessa människor, och det är därför som kroppen omedvetet reagerar mot att spendera min tid på något så onödigt som att prata med en människa som jag inte får något utbyte med.
2. Jag har svårt för långt-ifrån-kontakter då jag känner att det är svårt att hitta gemensamma samtalsämnen med folk jag knappt känner.
3. Jag har ju knappt tid för de få nära vänner jag har, varför ska jag då behöva spendera min tid på mina kontakter?
4. Jag är en obotlig ensamvarg som inte vill ha med andra människor att göra.
5. Jag är totalt ointresserad av andra människors liv.
6. Jag vill helt enkelt inte ha fler nära vänner, det räcker som det är.
Ja, dessa är några av de teorier jag funderar på, men de känns alla smått orealistiska. Hmm. Finns det något botemedel mot detta psykologiska besvär? Något piller att bota det med?
Kommentarer
Trackback
