nerina

Efter flera veckor av dåligtmående tjatade jag på Stella att följa med mig på en rekreationsresa och snäll som hon är hängde hon på. Vi tog en två-timmarstågresa bort till en större stad där vi turistade, shoppade och satt och njöt i solen, perfekt rekreation! Det var verkligen underbart att komma iväg lite och få se något nytt. Naturligtvis går det inte att stänga av helt ifrån verkligheten och de tankar som snurrat i hjärnan de senaste veckorna, men livet blir alltid lite bättre när solen skiner och man umgås med en vän. Det är mycket bra med vänner. Och sol, förståss.

Det är inte jättedåligt med mig, det är det inte. Det är ingenting jättehemskt som hänt. Men när man har en stresströskel på 0,1mm som jag har just nu så blir minsta problem alldeles för stort för att jag ska kunna hantera det. Folk tjatar på mig att jag ska ta itu med det, men det går bara inte. Kroppen känns som gelé, jag har ingen kraft. Jag har tappat bort min dyraste ägodel, min Vilja. Den är inte stark nog än. Det går bara inte.