nerina

En del måste tro att jag är riktigt deprimerad av mig, då näst intill alla av mina blogginlägg handlar om hur dåligt jag mår och hur stressad jag är. Dock vill jag, för ungefär 94 gånger, repetera och förklara att jag mesta tiden av mitt liv mår riktigt bra, det är bara det att jag reflekterar mer de stunder jag mår dåligt, vilket jag tror är mycket mänskligt. Det är när man är nere som man behöver få ut saker, tänka över saker och försöka hitta en struktur på tankarna som ska ta en ur problemen. Fullt naturligt.

Det är just därför som jag inte skrivit någonting på hela helgen, då jag haft besök från Leksand vilket var jättretrevligt. Det är just därför som jag inte skriver någonting om våra mysiga kvällar, dagar fulla av shopping och vårt skvaller om våra gamla vänner. Därför att då mådde jag bra, därför behöver jag inte reflektera över det.

Dock så växlar det fort mellan uppåt och nedåt med mig (precis som det står i böckerna att det ska göra för tonåringar, eller hur? Tack o lov att jag bara har 1,5 år kvar på min tonårsperiod...).

Efter att i söndags ha prioriterat en mycket god väns skolarbete och hjälpt henne med detta under hela eftermiddagen och kvällen så var jag extremt illa ute med mitt eget skolarbete. Detta är bara sådan jag är, även om jag är perfektionist när det kommer till mig själv så skulle jag aldrig i världen kunna strunta i en vän när jag verkligen ser att hon behöver min hjälp, hur mycket jag än har att göra. Relationer kommer ändå alltid först på min lista, vilket det verkligen inte gör för alla. Jag har svårt att tänka mig att hon skulle göra det samma för mig, hon är inte riktigt en sådan person, men det spelar ingen större roll för mig. Jag vet inte riktigt varför jag gör det. Inte är det för att få det samma tillbaka, för det vet jag att jag inte kommer få, inte heller för att känna mig stolt över mig själv, detta reflekterar jag inte över förrän efteråt, inte är det heller något "jag är räddaren av världen" så vitt jag vet. Jag tror att det bara är så jag är, att det på något sätt är så starkt inbyggt i min moral och min person att jag känner att detta är det enda rätta. Hur mycket det går ut över mig senare så är det enda rätta att prioritera människorna ikring mig om de behöver mig och jag vet att jag kan hjälpa dem, så är det bara.

Detta bidrog i alla fall till att jag, som redan låg dåligt till med massor av skolarbete, fick en ännu sämre position vilket har lett till att jag inte har haft så bra dagar. Idag var dock riktigt fjantig. Jag vet inte vad jag var stressad över, jag hade ingenting att vara stressad för. Igår kväll skrev jag historiauppsatsen till idag och då var jag inte speciellt stressad, jag fick ju klar den i tid och hade även någon timme över som jag arbetade med annat på även om jag hade vigt hela kvällen till historian. Ändå drömmer jag mardrömmar om historiauppsatsen hela natten, vilket är helt befängt! Jag hade ju skrivit klart den! Varför skulle jag då drömma mardrömmar om den, om den var klar och färdig att lämna in? Ingen aning, det enda jag vet är att jag vaknade ett tiotal gånger av att jag hyperventilerade i sömnen tills att jag knappt fick någon luft alls ner i lungorna. Skumt. Måste vara någon underliggande faktor som jag inte riktigt kan lokalisera.

Denna stress förljde mig sedan under hela dagen, trots att jag inte hade någonting att vara stressad för. I matsalen kom det riktiga nedslaget och jag bröt ihop, vilket inte var så bra. Åter är det anseendet att tänka på. På torsdag är det Stormöte med elevrådet, vad ska alla elever tänka om mig om jag bryter ihop i matsalen? Hur ska jag kunna hålla en respektfull position då? Men ingenting hjälper då tårarna tränger sig på och hyperventilationen kommer tillbaka. Jag är i alla fall otroligt tacksam för två underbara kompisar som var där med min just då och fick mig att lugna ner mig så att andningen gick ned. Det lilla de gjorde betydde mycket för mig. (Senare fick jag hör att en av dem hade brytit ihop i Biblioteket, också av stress. Jag hoppas att det inte var mitt fel att hon också rasade). På grund av mitt lilla utbrott fick jag enbart i mig en tomat till lunch, vilket inte är den stadigaste måltiden då man som mest behöver energi. Irriterande.

Resten av dagen gick hyfsat bra, jag lyckades hålla nere tårarna under långa perioder. Då jag kom hem ringde jag min kära mor och lät henne utstå det riktiga utbrottet då jag fick ur mig allt, men det tog en halvtimme. Detta är den värsta tortyr som min mamma vet, när jag ringer 24 mil bort och "gråter krokodiltårar", men jag brukar påoeka det för min underbara mamma att det vore väl värre om jag grät men inte ringde. Det håller hon faktiskt med om.

Just nu känner jag mig ganska lugn igen. Jag tycker att det är ganska intressant att studera mig själv och mitt beteende. Jag har nu lärt mig att jag verkligen måste få ha mina utbrott ibland, för att sedan komma till sans med mig själv. Jag måste få gråta, för efteråt är allting mycket bättre. Jag tror faktsikt inte att jag är ensam om detta, många fler fungerar nog på detta sätt. Det är skönt att ha lärt känna sig själv så bra att man vet vad som behöver göras för att man ska må bättre.

Nu ska jag ta och skriva lite till på min ToK-uppsats, vilket jag har varit ovanligt produktiv med den här kvällen. Eftersom jag jobbat så bra, och att jag behöver avkoppling, så ska jag faktiskt få se på TV ikväll som belöning. Det ska bli riktigt trevligt. Det är en annan sak som jag har märkt med mig själv; det gäller att ha en riktigt saftig morot om man vill vara produktiv.