nerina

Nu sitter jag ensam i min lägenhet och väntar in helgen. Känns faktiskt ganska lugnt och skönt. Jag känner mig ovanligt lite stressad. Jag är mer lycklig över allt jag har gjort. Allting som jag har åstadkommit under de senaste månaderna. Detta är väl försmak tills hur det kommer att kännas efter exams då allt är klart. Jisses vilken känsla att ha gått igenom allt! Jag kommer vara så otroligt stolt över mig själv och alla andra som stod ut in i det sista.

Jag är så lycklig över alla mina klasskompisar. De är så underbara allihop. De som jag störde mig på i början har antingen bytt program eller växt upp. Vi är alla som en stor familj som tar hand om varandra. Vi trivs bra tillsammans. Jag har börjar umgås med några klasskompisar som jag inte har hängt så mycket med tidigare. Det är lätt att det blir att man umgås med dem som man har många lektioner med och det har jag med dessa, därför har det liksom bara blivit så. Det underligga är att de flesta av dem är killar. Jag har faktiskt aldrig tidigare haft riktiga "killkompisar", vilket är jättetråkigt. Det är något som jag är mycket ovan med. Grejen har väl varit att jag alltid har tyckt att killar alltid har gått över gränsen till vad som man gör och inte gör mot andra människor. Men jag trivs verkligen med dessa. Enligt min analys beror detta på två saker: 1 att pojkarna äntligen har växt upp en smula och blivit en aning förståndigare. 2. att dessa killar i min klass är mycket intelligenta. Det är därför som jag står ut med dessa på ett sätt som jag inte gjort med mina tidigare erfarenheter av killar. Men det är roligt med dessa, som liksom jag har ett mål med livet. De vill gå på KTH, de vill läsa nationalekomomi, de är extremt miljömedvetna, de är villiga att hjälpa en om man får problem, de är skämtsamma med vet var gränsen går för vad som är roligt och vad som är fel. Kort sagt trivs jag i deras sällskap.