Evigheten närmar sig
Tänk vad märkligt det är att man faktiskt klarar av det mesta.
Att man överlever.
Tänk vad märkligt det är att man överlever det mesta.
Vilken pers dagen har varit! Riktigt, riktigt ... jag vet inte vad. Tappar orden, vilket inte gör så mycket nu. Det vore värre om nu var för 6 timmar sedan.
För 6 timmar sedan höll jag mitt föredrag i svenska.
Ojojojoj. Jag kan fortfarande inte förstå att jag faktiskt andras. Jag måste vara ett levande bevis på att mänskligheten är odödlig. Inte ens den värsta pressen kan stoppa hjärtat, det bara fortsätter att ticka och ticka och ticka.
Klarar det av att ticka så här långt i mitt liv finns det väl ingenting som säger att det inte kommer ticka sig ända bort till evigheten.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om föredragshållningen. Ärligt talat har jag faktiskt ingen aning om hur det gick. Just nu känns det bara skönt att det är över. Jag gjorde mitt bästa, i juni får vi se hur långt det räckte.
Nu är det bara att försöka kasta det av sig, tänka på något annat. Sätta sig i ett soffhörn och betrakta världen. Lyssna på hjärtat som går vidare på sin lilla gång efter att ha sprungit runt i hela bröstet på mig under större delen av dagen. Bara lyssna, och känna evigheten närma sig.
tick, tick, tick, tick, tick......
