nerina

Bloggen har varit lite stillastående ett tag, precis som många andra delar av mitt liv. När vissa delar utforskars måste andra stå tillbaka, så är det med tidsprioriteringar.

Jag har på sistonde prioriterat lite galet. Istället för LUF-arbete, vila och egentid har jag spenderat alldeles för mycket tid till festande och umgänge med vänner. Det hade varit okej, om jag hade mått bra av det, men tyvärr blev det alldeles för mycket. Jag hann inte andas, ingenting. Det har varit kul, men det var inte värt det. Jag måste lära mig att säga nej ibland.

Imorgon får jag äntligen, äntligen åka hem. Jag vill verkligen ha lite ledigt nu. Lite vila. Det kommer nog att bli mycket att göra när kårvalet sätter igång, så det är nig bra om jag är uppvilad tills dess.

Underbart att få prata med en vän idag. Hon är alldeles för långt borta! Men ironiskt nog är det just avståndet som gör att jag kan öppna mig för henne.

Jag har svårt att hålla i tankarna just nu. De flyger iväg åt andra håll än vad jag vill. Jag försöker att hålla reda i huvudet, men för första gången i mitt liv upplever jag detta som extremt svårt. Jag har tappat kontrollen över mina känslor, de infekterar mina tankar.

Fick mycket gott råd av min vän. Ska se om jag kan förverkliga det. Det är alltid så mycket lättare att veta hur andra borde agera i liknande situationer, men att klara av att göra det enda rätta själv, det är supersvårt. Jag ska försöka, mer än så kan jag faktiskt inte lova.

90-talsfest är en hit helt enkelt! Det var länge sedan man hörde så dansvänlig musik, eller kunde precis alla låttexter för den delen. I love the 90s, så är det bara.

Rolig fest, precis lagom "vild" och lagom "pratig". Man kunde ha konversationer. Man kunde dansa. Nya kontakter knöts, tid fanns att prata med gamla vänner. Det roligaste var ju ändå att min "stockholmskompis" var där.

Känner mig glad och nöjd. Vårsolen skiner in genom fönstret och lovar att detta kommer att bli en fin dag. Jag mår bra, trots lite tung start (en dusch tar ALLTID bort all baksmälla). Jag har min vän sovandes i rummet intill (frågan är hur hon mår). Allt känns mucho trevligt. Glad. Nöjd. Klart. Slut.

Födelsedagen blev riktigt bra tillslut, vilket känns underbart. Det var trevligt att få äta kaka och spela spel tillsammans med nära vänner. Särskilt trevligt var det att min gamla kompis kom upp. Lika trevligt är att hon är kvar här i den norrlänska storstaden över hela helgen.

Igår uppledve jag shoppingens helande kraft igen. De studier som gjorts som visar att shopping faktiskt har en terapeutisk inverkan på vissa tror jag med sanning stämmer. Jag mår i alla fall lite bättre med nya kläder i garderoben, även om den känslan är otroligt flyktig och snabbt övergående. Man kanske inte blir lycklig av shopping, men många blir i alla fall lite gladare av det.

Igår läste jag igenom delar av min blogg. Jag började från början med hur jag jobbade hårt i nian för att klara intagningsproven till IB, hur jag var nervös för att flytta hemifrån, hur hårt jag pluggade under de tre åren, hur glad jag var i somras när de höjde mitt betyg, hur jag tyckte att Umeå var riktigt dåligt just när jag flyttat hit, hur jag tyckte SÅ mycket om tjejerna i min klass i höstas. Massor av saker som jag glömt bort. Det är därför som jag är så otroligt glad att jag har varit relativt duktig på att blogga de här fyra åren: minnena ändrar sig hela tiden. Jag trodde att jag tyckte mycket om Umeå redan från början, men tydligen inte. Det var en stor omställning att börja med slappa Statsvetenskap A efter att ha gått IB.

Det är underbart att se hur mina tankar förändras också. Från att inte veta hur man gör enkel styckesindelning trots att jag gick i nian till det oftast fina och högtravande språk som användes under IB till dagens slappa språkbruk. Man pratar ju som man umgås och nog är mitt språk bra risigt numera. Spännande är också att se alla finurliga ordvitsar och tankebanor som jag kunde använda mig av innan IB. De har totalt försvunnit. Någonstans känns det som om jag levt i en 1984-värld. Mitt språk och mina tankar har skalats om och formats till "det normala". Så som det ska vara. Alla avvikelser och rariteter är borta, kvar är saklig och korrekt prosa, helt enligt standardmodellen. Var är den Nina som lekte med ord? Var är hon som älskade att skriva dikter? Tyvärr har hon försvunnit. IB gjorde så att hon försvann. Sakligt och korrekt, det är det enda av henne som är kvar. Omformad.

Saknar jag gamla Nina?

Jag saknar hennes självkänsla, jag saknar hennes tro på att hon kan göra vad hon vill i hela världen. Jag saknar hennes fantasi. Jag saknar hennes förmåga att leka fram en text. Men samtidigt vet jag att det inte är någon idé att sörja förlusten av henne. Hon är borta och kommer aldrig att kunna återskapas. Det är viktigare att blicka framåt och se vad som kan göras av det som är kvar.

Jag är jag. Jag är ändå glad för att jag har fått mina tankar omformade av IB. Glad för att jag har större förståelse för min omvärld numera. Men ändå, en smula hjärntvättad. Det är jag fullt medveten om. Ändå tror jag på utveckling; någonstans är jag ju ändå samma person.

Idag tog jag sjukledigt från Livet med anledning av fysiska och psykiska krämpor. De fysiska var förkylningen och de psykiska var tröttheten efter helgen.

Ska man ha sjukdag så ska man. Då ska man vara nerbäddad i en säng och sova i korta etapper och när man är vaken ska man titta på en halvbra film med en kopp te i handen och näsdukar på sängbordet. Man ska ha datorn i knät och skumma dåliga bloggar som man annars struntar i att läsa. Man ska äta choklad och tycka synd om sig själv men i smyg njuta av att lata sig. Allt detta har jag lyckats med idag.

(Jag har också tagit en promenad på en timme för att försöka att rensa mitt huvud, men jag lyckades inte alls).

Idag var sjukdag, imorgon är jag frisk. Då är det nya tag. Då är jag tillbaka på banan igen. Då är det föreläsningar, mailskrivande, pluggande och allting annat som hör vardagen till. Då börjar Livet igen. Men inte idag.

Hemma igen efter en underbar helg i Nynäshamn. Det har varit så roligt att resa med hela LUF Västerbotten, vi har verkligen kul tillsammans.

Nu är jag hemma igen, men en förkylning som började smyga sig på mig igår och som blommade ut idag. Känner mig mossig i huvudet, näsan rinner och halsen krånglar. Men ändå är jag glad inombords. Det är okej att vara förkyld idag. Jag har tid med det. Imorgon också. Just nu är det mittemellandagar. Så det passar ganska bra, eller, det är i alla fall ingen katastrof att bli sjuk just nu. Vilket är en härlig känsla. Förra året skulle jag ha ansett att mitt liv var över om jag fick en förkylning i mars, i år är det chill. Jag har med tid nu. Mer tid att tillbringa till att ta hand om mig själv. Det är lite härligt det med.

Numera kan jag nog äta mina styrelseuppdrag till frukost varje morgon. De kommer nog att räcka till många frukostar framöver. Kanske ska jag börja insistera på att min omgivning börjar nia mig också. Hur många viktiga uppdrag måste man inneha för att man ska bli niad? Vart går gränsen?

Ikväll blev jag vald till sekreterare för Folkpartiet i Umeås kommunförening och jag fick även en plats i valberedningen. Bara sådär. Om någon säger att politiker har svårt för ungdomar kan de komma upp hit på studiebesök. Här behöver man bara säga ordet "intresserad" och utmärkelserna haglar över en. "Ja, sedan vill jag ju välja Nina Lindvall till valberedningen, och det kan väl alla förstå varför" säger en ur förra valberedningen och hela årsmötesförsamlingen nickar som om precis alla förstår varför hon ville välja mig. Alla utom jag verkar förstå! Eller, jag är glad och tacksam, men jag väntade mig inte det.

Jag ska ju även väljas in i länsförbundets styrelse för Folkpariet Västerbotten också. I dessa styrelser sitter gubbar som äger tidningar, som är rektorer, som är revisorer, som är debattredaktörer, som har jobbat inom partiet på högt uppsatta poster på riksnivå. Där sitter damer som är riksdagsledamöter, som har varit kommunalråd, som har varit oppositionsråd. Och så jag. Lilla jag. Snart 20 år. Tjej. Har ingen färdig utbildning. Har  aldrig haft ett fast jobb. Lilla jag.

Jag är otroligt stolt. Jag är glad. Jag är nöjd. Jag har miljoner chanser att utvecklas, att komma högre. Att verkligen få ett avstamp i livet. Men det är faktiskt inte det bästa. Det bästa är någonting väldigt enkelt. Det bästa är någonting som jag kände av redan när jag var 8 år gammal och satt på mitt första elevrådsmöte och försökte att stava till protokoll. Det bästa är någonting som jag kände efter varje möte med den lokala styrelsen på min högstadieskola och efter varje elevrådsmöte på gymnasiet.

Det bästa är att jag är helt säker på att det är det här och ingenting annat som jag vill hålla på med för resten av mitt liv.

Jag lever i en annan värld än dem numera. Jag lever i en värld av politik där alla handlingar som alla människor i min omgivning gör kan tolkas som politiska. Det är VI. LIBERALERNA. Mot DE. VÄNSTERPAKET. Ständig kamp. Vi hälsar på varandra, står och pratar lite grann ibland, ler fint. Vi skämtar småelakt. Vi låtsas ändå vara bra vänner. Dock blixtrar det i ögonen på oss när vi närmar oss heta frågor. Vi leder bort samtalsämnet och börjar på något nytt. Alltid politik. Alltid. Det är studiebidrag, RUT-avdrag, NATO, inkomstbeskattning, EURO, studentbostadsbyggande, avreglering av monopol. Det är DET som samtalsämnena cirkulerar kring. För OSS. Vi som är i ett POLITISKT KALLT KRIG.

På vårt kampanjbord ligger en bok som beskriver tyranniet under Castro på Cuba. En av vänsteranhängarna kommer fram och läser på baksidan av boken medan han pratar lite slentrianmässigt med oss. På bröstet glimmar hans Castro-knapp stolt. Jaja, säger han och ger tillbaka boken. Litet hånflin för en kort sekund. Knappt märkbart. Vi ler tillbaka. Naturligtvis. Inga öppna konflikten. Enbart tyst, kallt krig. Försiktighetsprincipen.

Jag lever i en konflikt. Mitt liv kretsar kring debatter och den debatt som aldrig hålls. Men kommer att komma. Det vet vi alla. Alla, på båda sidor, är väl medvetna om att det kommer att komma den dag då vi inte ler mot varandra mer. Då kriget inte längre är kallt. Den dag, då vi inte längre kan dela samma mikrovågsugnar i matrummet. Dagen då vi öppet kan debattera alla frågor på ett sådant sätt att det är omöjligt för oss att fortsätta att kalla oss VÄNNER.

Den dagen kommer att komma. Tills dess utspelar sig ett isande kallt krig genom våra frostiga leenden.

Upp tidigt igår morse för att lämna kårvalslistorna till Tobias, sedan farandes runt i hela Umeå för att leta hyrbilar till helgens Stockholmsutflykt (vilket var omöjligt eftersom det är Vasaloppet i helgen), sedan till universitetet för lunch läsandes VK som vi fick med vårt debattinlägg i, sedan på föreläsning om frihandel (yey!), får panik för att kårvalberedningen säger att vi blivit strukna från kårvalet då vissa av våra namnunderskrifter inte betalat kåravgift, rusar ifrån tidigare från föreläsningen och åker till expeditionen för att möta några folkpartister (det blir absolut ingen spanskalektion), klämmer in oss i en bil och åker två timmar för att hamna i Lycksele på FP:s länsförbunds styrelsemöte, är på möte i tre timmar och diskuterar budgetar, åker bil två timmar hem, ringer Tobias och hör att allt är okej med kårvalet, men vi måste ha samlat in nya namn tills på fredag, kommer hem 23.20 och öppnar mailkorgen som har 10 mail om FP och LUF, svarar på de viktigaste, stupar i sängen med tankar som fortfarande fladdrar i drömmarna.

Jag älskar mitt liv men jag förstår fortfarande inte vad jag gör i skolan. Jag har inte tid med det just nu. Speciellt inte med nederlaget med kårvalsunderskrifterna som gör att vi måste kampanja som attan för att få ihop nya namn den här veckan. Och i helgen åker vi till Universitet Liberal ...och på måndag har vi dugga. När ska jag hinna med att plugga till den? Ingen aning. Vad ska prioriteras? Extremt svår fråga. Jag försöker verkligen att hinna båda två. Men ibland räcker tiden inte till.

Idag ska jag skjutsa Odeta till flyget, sedan på föredrag av finansminister Borg, sedan på tre timmar föreläsning, sedan åka till Rusta och fixa kaffetermosar, sedan åka till fp-expeditionen med dem, sedan göra en skylt, sedan lista ut vad som är det bästa färdmedlet till Stockholm och sedan boka detta färdmedel och sedan plugga någon gång inatt...

...om jag hinner. Vi får se. Prioritering, du vackra men ogenomförbara ord.