nerina

Numera kan jag nog äta mina styrelseuppdrag till frukost varje morgon. De kommer nog att räcka till många frukostar framöver. Kanske ska jag börja insistera på att min omgivning börjar nia mig också. Hur många viktiga uppdrag måste man inneha för att man ska bli niad? Vart går gränsen?

Ikväll blev jag vald till sekreterare för Folkpartiet i Umeås kommunförening och jag fick även en plats i valberedningen. Bara sådär. Om någon säger att politiker har svårt för ungdomar kan de komma upp hit på studiebesök. Här behöver man bara säga ordet "intresserad" och utmärkelserna haglar över en. "Ja, sedan vill jag ju välja Nina Lindvall till valberedningen, och det kan väl alla förstå varför" säger en ur förra valberedningen och hela årsmötesförsamlingen nickar som om precis alla förstår varför hon ville välja mig. Alla utom jag verkar förstå! Eller, jag är glad och tacksam, men jag väntade mig inte det.

Jag ska ju även väljas in i länsförbundets styrelse för Folkpariet Västerbotten också. I dessa styrelser sitter gubbar som äger tidningar, som är rektorer, som är revisorer, som är debattredaktörer, som har jobbat inom partiet på högt uppsatta poster på riksnivå. Där sitter damer som är riksdagsledamöter, som har varit kommunalråd, som har varit oppositionsråd. Och så jag. Lilla jag. Snart 20 år. Tjej. Har ingen färdig utbildning. Har  aldrig haft ett fast jobb. Lilla jag.

Jag är otroligt stolt. Jag är glad. Jag är nöjd. Jag har miljoner chanser att utvecklas, att komma högre. Att verkligen få ett avstamp i livet. Men det är faktiskt inte det bästa. Det bästa är någonting väldigt enkelt. Det bästa är någonting som jag kände av redan när jag var 8 år gammal och satt på mitt första elevrådsmöte och försökte att stava till protokoll. Det bästa är någonting som jag kände efter varje möte med den lokala styrelsen på min högstadieskola och efter varje elevrådsmöte på gymnasiet.

Det bästa är att jag är helt säker på att det är det här och ingenting annat som jag vill hålla på med för resten av mitt liv.