nerina

Jag lever i en annan värld än dem numera. Jag lever i en värld av politik där alla handlingar som alla människor i min omgivning gör kan tolkas som politiska. Det är VI. LIBERALERNA. Mot DE. VÄNSTERPAKET. Ständig kamp. Vi hälsar på varandra, står och pratar lite grann ibland, ler fint. Vi skämtar småelakt. Vi låtsas ändå vara bra vänner. Dock blixtrar det i ögonen på oss när vi närmar oss heta frågor. Vi leder bort samtalsämnet och börjar på något nytt. Alltid politik. Alltid. Det är studiebidrag, RUT-avdrag, NATO, inkomstbeskattning, EURO, studentbostadsbyggande, avreglering av monopol. Det är DET som samtalsämnena cirkulerar kring. För OSS. Vi som är i ett POLITISKT KALLT KRIG.

På vårt kampanjbord ligger en bok som beskriver tyranniet under Castro på Cuba. En av vänsteranhängarna kommer fram och läser på baksidan av boken medan han pratar lite slentrianmässigt med oss. På bröstet glimmar hans Castro-knapp stolt. Jaja, säger han och ger tillbaka boken. Litet hånflin för en kort sekund. Knappt märkbart. Vi ler tillbaka. Naturligtvis. Inga öppna konflikten. Enbart tyst, kallt krig. Försiktighetsprincipen.

Jag lever i en konflikt. Mitt liv kretsar kring debatter och den debatt som aldrig hålls. Men kommer att komma. Det vet vi alla. Alla, på båda sidor, är väl medvetna om att det kommer att komma den dag då vi inte ler mot varandra mer. Då kriget inte längre är kallt. Den dag, då vi inte längre kan dela samma mikrovågsugnar i matrummet. Dagen då vi öppet kan debattera alla frågor på ett sådant sätt att det är omöjligt för oss att fortsätta att kalla oss VÄNNER.

Den dagen kommer att komma. Tills dess utspelar sig ett isande kallt krig genom våra frostiga leenden.