Brainwashed
Igår läste jag igenom delar av min blogg. Jag började från början med hur jag jobbade hårt i nian för att klara intagningsproven till IB, hur jag var nervös för att flytta hemifrån, hur hårt jag pluggade under de tre åren, hur glad jag var i somras när de höjde mitt betyg, hur jag tyckte att Umeå var riktigt dåligt just när jag flyttat hit, hur jag tyckte SÅ mycket om tjejerna i min klass i höstas. Massor av saker som jag glömt bort. Det är därför som jag är så otroligt glad att jag har varit relativt duktig på att blogga de här fyra åren: minnena ändrar sig hela tiden. Jag trodde att jag tyckte mycket om Umeå redan från början, men tydligen inte. Det var en stor omställning att börja med slappa Statsvetenskap A efter att ha gått IB.
Det är underbart att se hur mina tankar förändras också. Från att inte veta hur man gör enkel styckesindelning trots att jag gick i nian till det oftast fina och högtravande språk som användes under IB till dagens slappa språkbruk. Man pratar ju som man umgås och nog är mitt språk bra risigt numera. Spännande är också att se alla finurliga ordvitsar och tankebanor som jag kunde använda mig av innan IB. De har totalt försvunnit. Någonstans känns det som om jag levt i en 1984-värld. Mitt språk och mina tankar har skalats om och formats till "det normala". Så som det ska vara. Alla avvikelser och rariteter är borta, kvar är saklig och korrekt prosa, helt enligt standardmodellen. Var är den Nina som lekte med ord? Var är hon som älskade att skriva dikter? Tyvärr har hon försvunnit. IB gjorde så att hon försvann. Sakligt och korrekt, det är det enda av henne som är kvar. Omformad.
Saknar jag gamla Nina?
Jag saknar hennes självkänsla, jag saknar hennes tro på att hon kan göra vad hon vill i hela världen. Jag saknar hennes fantasi. Jag saknar hennes förmåga att leka fram en text. Men samtidigt vet jag att det inte är någon idé att sörja förlusten av henne. Hon är borta och kommer aldrig att kunna återskapas. Det är viktigare att blicka framåt och se vad som kan göras av det som är kvar.
Jag är jag. Jag är ändå glad för att jag har fått mina tankar omformade av IB. Glad för att jag har större förståelse för min omvärld numera. Men ändå, en smula hjärntvättad. Det är jag fullt medveten om. Ändå tror jag på utveckling; någonstans är jag ju ändå samma person.
Det är underbart att se hur mina tankar förändras också. Från att inte veta hur man gör enkel styckesindelning trots att jag gick i nian till det oftast fina och högtravande språk som användes under IB till dagens slappa språkbruk. Man pratar ju som man umgås och nog är mitt språk bra risigt numera. Spännande är också att se alla finurliga ordvitsar och tankebanor som jag kunde använda mig av innan IB. De har totalt försvunnit. Någonstans känns det som om jag levt i en 1984-värld. Mitt språk och mina tankar har skalats om och formats till "det normala". Så som det ska vara. Alla avvikelser och rariteter är borta, kvar är saklig och korrekt prosa, helt enligt standardmodellen. Var är den Nina som lekte med ord? Var är hon som älskade att skriva dikter? Tyvärr har hon försvunnit. IB gjorde så att hon försvann. Sakligt och korrekt, det är det enda av henne som är kvar. Omformad.
Saknar jag gamla Nina?
Jag saknar hennes självkänsla, jag saknar hennes tro på att hon kan göra vad hon vill i hela världen. Jag saknar hennes fantasi. Jag saknar hennes förmåga att leka fram en text. Men samtidigt vet jag att det inte är någon idé att sörja förlusten av henne. Hon är borta och kommer aldrig att kunna återskapas. Det är viktigare att blicka framåt och se vad som kan göras av det som är kvar.
Jag är jag. Jag är ändå glad för att jag har fått mina tankar omformade av IB. Glad för att jag har större förståelse för min omvärld numera. Men ändå, en smula hjärntvättad. Det är jag fullt medveten om. Ändå tror jag på utveckling; någonstans är jag ju ändå samma person.
Kommentarer
Trackback
