nerina

Så har höstens alla dagar vandrat förbi och det har blivit vinter. Som jag har väntat. Inte riktigt längtat, men ändå väntat. Mitt liv har varit på "hold". Det fastnade den där dagen på ett kontor för ungefär två månader sedan och om bara ett litet tag ska det sätta igång igen.

Jag har läkt ganska bra, nu under de passerade månaderna. Än en gång har jag slitits sönder och blivit hel igen. Men dock är det bara ett sårplåster som jag använt för att hålla ihop alla trasiga delar. Jag vet ju att om några veckor kommer såret att vara lika upprivet igen, och behövas sys om på riktigt den här gången. Inget fusk längre, den här gången på riktigt, definitivt. Är jag rädd? Nej, inte egentligen. Okej, jo lite. Rädd för smärtan. Rädd för att känna mig lyckligare än någonsin i två dagar, för att sedan bli ännu mer förstörd än vad jag var i höstas. Så ja, okej. Jag ger mig. Lite rädd.

Som sagt, jag har egentligen läkt. Men ikväll var ett litet återfall. Eller mental förberedelse. I vilket fall är jag ju oftast inte på det här humöret, men filmen Fyra År Till gör att man får en liten tro på omöjlig kärlek trots allt...

Tittade precis på svt:s dokumentär om Sverigedemokraternas valkampanj. Blir så otroligt, otroligt ledsen och upprörd. Känner mig maktlös. Jag vill förstå hur andra tänker, sätta mig in i andras perspektiv, men jag har så svårt för det. Hur mycket svt än förmänskligar dessa personer i dokumentären kan jag ändå inte förstå deras tankebanor. Det värsta tycker jag är deras sätt att skylla ifrån sig. Att tro att alla felsteg beror på andra. "Nej, kära ni", vill jag säga åt dem, "felen beror inte på de som flyttat hit, de fel som har begåtts är av oss som var här från början". Det är vi som gjort fel. Det är vi som borde ge en ursäkt åt alla som kommit hit, inte tvärtom.

Samtidigt känner jag att jag har ganska lite rätt att tala. Jag har inte sett flyktingmottagande, jag vet knappt vad det innebär. Jag kan inte allt om det här ämnet. Jag vet inte vilka siffror som är sanna och vilka som ljuger. Vad som beror på vad. Allt jag vet är att mitt liberala hjärta skriker "fri invandring". Alla människors frihet bygger på att ingen ska ha mer rätt att vistas i ett land bara för att man är född där. Det är en sådan självklarhet för mig att jag får så svårt att förstå att andra tycker annorlunda. Det är som att argumentera om att solen går upp i öst eller inte.

Det är problematiskt att veta hur man ska hantera frågan, och jag, som är så rädd för att säga någonting innan jag känner mig helt säker, vågar knappt yttra mig alls, trots att hjärtat skriker vad som är "rätt" för mig. Istället blir jag bara ledsen. På alla människors vägnar.

Frågan är varför Europa behöver en syndabock just nu. Varför Tyskland behövde det efter WWII är lättare att förstå. Men varför behöver vi någon att skylla ifrån oss på nu när allting går så bra? Det är faktiskt det som är det intressanta i hela frågan. Knäcker man den nöten, då kan man stoppa islamismrädslans framfart, allt annat kommer bara att förstärka den.

Så är statistiktentan äntligen avklarad och nästa vecka börjar juridiken. Som jag har längtat! Åh, jag har så mycket positiv energi just nu. Den här veckan har varit väldig trevlig, jag älskar att jobba! Att "bara" leva studentlivet höll på att förgöra mig alldeles, äntligen får jag känna att jag kommer till nytta någonstans!

Nu är Bryssel-biljetterna bokade också. Hur kom det sig att jag ska göra den här resan? Det är så sjukt. Men jag är faktiskt positivt inställd till den nu, eller, jag har egentligen aldrig varit något annat. Jag har ju alltid vetat att jag kommer att ha väldigt kul där. Men nu är biljetterna verkligen bokade, vilket är läskigt.

Har börjat äta kakor igen. Har inte ätit kakor sedan valrörelsen, föråt mig då på kakor alldeles. Det var den enda energikällan jag hade då i några veckor. Nu har jag köpt ett kakpaket igen och ja, det smakar faktiskt gott.

Lyssnar dygnet runt på Bon Jovi nu. Det är verkligen högklassig musik, jag försvinner helt i deras melodislingor. Det är så underbara texter, jag älskar att det är lite American Dream i dem. Att kämpa hårt för att skapa sig det liv man vill ha och inte ge upp bara för att man möter motgånger. Att stå upp för vem man är och inte låta sig tryckas in i en mall. Livin on a prayer, its my life, we weren't born to follow och, efterfesternas efterfestlåt, hallelujah. Åh, de är så bra.

En annan låt som går varm hos mig: Love the way you lie med underbara Eminem, en annan artist vars låtar mina högtalare har tröttnat på. Det är årets låt, enligt mig. Och A, kan tilläggas. Vi spelar den på varenda förfest på repeat till alla andras försträckelse! Åh, jag älskar den verkligen.

Helgen ser ut att bli allmänt tråkig. Jag vill bara att den ska vara över så att jag kan få börja mitt liv som juridikstudent istället. Men det är väl bara att hitta på något som fördriver tiden, så blir det nog snart måndag. Hoppas jag.

Idag är världens fixa-allting-och hinna-med-allting-samtidigt-dag. Och jag gillar det! Det är verkligen så här som jag vill leva mitt liv. Först på morgonen, hinna med att plugga lite, kolla mailen och skicka några själv, läsa tidningen (ingår i mina arbetsuppgifter...) och få ett samtal från kontoret. Sedan iväg på föreläsning och sitta och räkna lite själv samtidigt som föreläsaren går igenom något annat (effektiviserar tiden) och naturligtvis håller jag koll på mailkorgen i mobilen. Och så hem och slänga i mig lite lunch och prata med arbetsgivaren om hur jag ligger till i allt arbete och allt som måste fixas. Sedan iväg till statshuset, prata med en dam här, ge ett anställningspapper till en annan dam där, titta i postfacket och kollar flygbiljetter med resebyrån. Sedan iväg för att byta till vinterdäck och medan däckfirman fixar det springer jag in i närliggande butiker och shoppar leggings och en mini-hårfön. Sedan till en ica-butik och sätta upp affischer om fredagkväll då alla ungdomsförbund i Umeå håller i en kväll mot rasism som jag har stort ansvar i. Och så hem, svarar på några nya mail, fortsätter leta flygbiljetter, skriver på ett annat dokument som måste in ikväll och bokar in några nya möten i kalendern. Ikväll ska jag fixa klart dokumentet, göra en planering för LUF och LS fram till nyår och maila ut den till mina medlemmar. Föutom det så har jag ju tenta om två dagar, så jag ska plugga lite också.

Jag är så väldigt lycklig att jag får jobba nu. Jag trivs så bra med det. Annars håller jag på att förtvina bort. Då jag är perfektionist så är jag ju livrädd att göra fel, trots att jag vet att ingen förväntar sig att jag ska kunna allt från början, men det vill jag. Kunna allt, alltså. Dock vet jag ju också att jag skulle bli fullständigt uttråkad om jag kunde allt på det nya jobbet innan jag börjat det. Så det är en lite löjlig paradox i mig. Men det är som det är.