nerina

Så har höstens alla dagar vandrat förbi och det har blivit vinter. Som jag har väntat. Inte riktigt längtat, men ändå väntat. Mitt liv har varit på "hold". Det fastnade den där dagen på ett kontor för ungefär två månader sedan och om bara ett litet tag ska det sätta igång igen.

Jag har läkt ganska bra, nu under de passerade månaderna. Än en gång har jag slitits sönder och blivit hel igen. Men dock är det bara ett sårplåster som jag använt för att hålla ihop alla trasiga delar. Jag vet ju att om några veckor kommer såret att vara lika upprivet igen, och behövas sys om på riktigt den här gången. Inget fusk längre, den här gången på riktigt, definitivt. Är jag rädd? Nej, inte egentligen. Okej, jo lite. Rädd för smärtan. Rädd för att känna mig lyckligare än någonsin i två dagar, för att sedan bli ännu mer förstörd än vad jag var i höstas. Så ja, okej. Jag ger mig. Lite rädd.

Som sagt, jag har egentligen läkt. Men ikväll var ett litet återfall. Eller mental förberedelse. I vilket fall är jag ju oftast inte på det här humöret, men filmen Fyra År Till gör att man får en liten tro på omöjlig kärlek trots allt...