nerina

Tittade precis på svt:s dokumentär om Sverigedemokraternas valkampanj. Blir så otroligt, otroligt ledsen och upprörd. Känner mig maktlös. Jag vill förstå hur andra tänker, sätta mig in i andras perspektiv, men jag har så svårt för det. Hur mycket svt än förmänskligar dessa personer i dokumentären kan jag ändå inte förstå deras tankebanor. Det värsta tycker jag är deras sätt att skylla ifrån sig. Att tro att alla felsteg beror på andra. "Nej, kära ni", vill jag säga åt dem, "felen beror inte på de som flyttat hit, de fel som har begåtts är av oss som var här från början". Det är vi som gjort fel. Det är vi som borde ge en ursäkt åt alla som kommit hit, inte tvärtom.

Samtidigt känner jag att jag har ganska lite rätt att tala. Jag har inte sett flyktingmottagande, jag vet knappt vad det innebär. Jag kan inte allt om det här ämnet. Jag vet inte vilka siffror som är sanna och vilka som ljuger. Vad som beror på vad. Allt jag vet är att mitt liberala hjärta skriker "fri invandring". Alla människors frihet bygger på att ingen ska ha mer rätt att vistas i ett land bara för att man är född där. Det är en sådan självklarhet för mig att jag får så svårt att förstå att andra tycker annorlunda. Det är som att argumentera om att solen går upp i öst eller inte.

Det är problematiskt att veta hur man ska hantera frågan, och jag, som är så rädd för att säga någonting innan jag känner mig helt säker, vågar knappt yttra mig alls, trots att hjärtat skriker vad som är "rätt" för mig. Istället blir jag bara ledsen. På alla människors vägnar.

Frågan är varför Europa behöver en syndabock just nu. Varför Tyskland behövde det efter WWII är lättare att förstå. Men varför behöver vi någon att skylla ifrån oss på nu när allting går så bra? Det är faktiskt det som är det intressanta i hela frågan. Knäcker man den nöten, då kan man stoppa islamismrädslans framfart, allt annat kommer bara att förstärka den.