118 118? Numret till närmaste kloster, tack!
Jag är så grymt trött på all sexualitet som finns i samhället.
Jag vet att det är onödigt att bli trött på det; det kommer alltid att finnas där, det är ingenting att göra åt. Människans absolut viktigaste drift.
Men jag är så trött på det. Trött på män. Jäkligt trött på män. Trött på att inte kunna gå på en vanlig gata utan att bli uppmärksammad, trött på att få "förtroliga samtal" med druckna män på uteserveringar och fester. Trött på att få lov att ställa upp på att ta kort med män som vill ha en anledning att hålla om mig. Trött på att killkompisar efter ett par öl kommer på att "Nina, hon är ju snygg". Trött på att få förslag. Trött på att allting är ett spel för att få mig i säng. Trött på att känna hur alla klär av mig med blicken. Trött.
Jag vet att jag borde vara tacksam. Jag borde njuta av det. Jag är i mina 20 år, jag är det snyggaste som jag någonsin kommer att bli och jag får uppmärksamhet för det. Många tjejer som inte ser ut som normen drömmer ju om att ha uppmärksamhet. Men det är svårt att känna sig tacksam när män kramar om en långsamt och trycker sitt skrev mot en medan de viskar hur snygg man är. Tack, tack. Jag känner mig SÅ lyckligt lottad. Eller något. Bah.
Jag vill känna mig respekterad för mina åsikter. Jag vill känna att folk tar mig på allvar. Jag vill kunna påverka. Men ibland känns det som om mitt utseende tar emot. Folk ser inte mig, de ser bara mitt utseende.
Jag vet inte hur det är för andra 20-åriga tjejer, men jag tror verkligen inte att jag är ensam. Så speciellt utseende har jag verkligen inte, även om jag faller bra in i normen. MEN JAG ÄR JU BRUNETT NUMERA! Borde jag inte slippa sådant här då? Samtidigt tror jag att jag har valt helt fel bransch om jag vill bli tagen på allvar när jag har valt politik Jag borde ha valt pedikyr istället. Alla mina kunder skulle ha tagit mig på allvar då, trott att jag kunnat mitt jobb. Eller pärlsmyckestillverkning kanske.
Jag trodde att det skulle kännas bättre när jag kom hem från Spanien, att det kan vara lite extremt där förstår man ju. Men att det känns minst lika illa i Sverige är ju helt galet. Var är den där jämställdheten vi pratar så mycket om? KAN JAG FÅ GÅ PÅ GATAN I FRED, TACK!
Ja, jag vet. Men nu har jag skakat av mig ilskan i alla fall. Det är ju det här som jag ska tänka tillbaka på när jag är 80 och tandlös. Men det hjälps inte, jag orkar inte alltid. Ibland blir jag bara väldigt, väldigt trött på det.
Jag vet att det är onödigt att bli trött på det; det kommer alltid att finnas där, det är ingenting att göra åt. Människans absolut viktigaste drift.
Men jag är så trött på det. Trött på män. Jäkligt trött på män. Trött på att inte kunna gå på en vanlig gata utan att bli uppmärksammad, trött på att få "förtroliga samtal" med druckna män på uteserveringar och fester. Trött på att få lov att ställa upp på att ta kort med män som vill ha en anledning att hålla om mig. Trött på att killkompisar efter ett par öl kommer på att "Nina, hon är ju snygg". Trött på att få förslag. Trött på att allting är ett spel för att få mig i säng. Trött på att känna hur alla klär av mig med blicken. Trött.
Jag vet att jag borde vara tacksam. Jag borde njuta av det. Jag är i mina 20 år, jag är det snyggaste som jag någonsin kommer att bli och jag får uppmärksamhet för det. Många tjejer som inte ser ut som normen drömmer ju om att ha uppmärksamhet. Men det är svårt att känna sig tacksam när män kramar om en långsamt och trycker sitt skrev mot en medan de viskar hur snygg man är. Tack, tack. Jag känner mig SÅ lyckligt lottad. Eller något. Bah.
Jag vill känna mig respekterad för mina åsikter. Jag vill känna att folk tar mig på allvar. Jag vill kunna påverka. Men ibland känns det som om mitt utseende tar emot. Folk ser inte mig, de ser bara mitt utseende.
Jag vet inte hur det är för andra 20-åriga tjejer, men jag tror verkligen inte att jag är ensam. Så speciellt utseende har jag verkligen inte, även om jag faller bra in i normen. MEN JAG ÄR JU BRUNETT NUMERA! Borde jag inte slippa sådant här då? Samtidigt tror jag att jag har valt helt fel bransch om jag vill bli tagen på allvar när jag har valt politik Jag borde ha valt pedikyr istället. Alla mina kunder skulle ha tagit mig på allvar då, trott att jag kunnat mitt jobb. Eller pärlsmyckestillverkning kanske.
Jag trodde att det skulle kännas bättre när jag kom hem från Spanien, att det kan vara lite extremt där förstår man ju. Men att det känns minst lika illa i Sverige är ju helt galet. Var är den där jämställdheten vi pratar så mycket om? KAN JAG FÅ GÅ PÅ GATAN I FRED, TACK!
Ja, jag vet. Men nu har jag skakat av mig ilskan i alla fall. Det är ju det här som jag ska tänka tillbaka på när jag är 80 och tandlös. Men det hjälps inte, jag orkar inte alltid. Ibland blir jag bara väldigt, väldigt trött på det.
Kommentarer
Trackback
