nerina

Sitter och skriver upp en lista på allt som jag behöver göra tills imorgon. Det är en hel del, förstår inte riktigt hur jag ska hinna allt, men skam den som ger sig. Jag måste åtminstonde försöka.

Jobbet är allt jag gör i princip. Trots att jag är mitt uppe i en flytt. Men det kommer verkligen i andra hand, speciellt nu när bilen "has given up on me" vilket komplicerar mitt liv x 1000.

Har nog redan blivit lite påverkad av politikerlivet, känner ibland hur det svider i ryggen när folk underminerar mig. Undrar ibland om jag bara är paranoid eller inte, men eftersom jag är väl medveten om att de gör det mot andra så var det väl bara en tidsfrågan innan de skulle börja med det mot mig. Jag fick två veckor av inskolningsperiod, nu är jag en fullfjädrad allierad eller fiende.

Vet inte riktigt vad jag håller på med ibland. Eller vad andra håller på med mig. Trött på mina känslor. Trött på att känna dem. Vill stänga av dem. När man är med andra fungerar det ju så bra, då är det bara att stänga av totalt. Det är när man blir ensam som insikter slår en. Känslorna stormar på och äter upp en inifrån. Jag sitter på min stol och känner hur min kropp tas över av mina tankar och det går svallvågor från lungorna och ut i varje lem vid varje andetag. Varför är det så här? Varför, varför, kan man inte få vara utan känslostormar?