nerina

Gaaaah!

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men jag saknar min klarinett så mycket att jag håller på att bli galen. Förut klarade jag av flera månader utan den, men nu håller jag på att gå under. Det beror nog till stor del på att jag har en granne som varje kväll spelar piano i flera timmar och igår började han även sjunga mycket och högljutt. Detta klarar jag av bra, jag tycker tillochmed att det är väldigt trevligt med lite pianoklinkande. Men idag har han plockat fram ett odefinierbart blåsintrument och när jag hör honom leka fram toner ur detta på gehör helt efter hans egen huvud, då skriker det i hela min kropp och jag vill bara ha min klarinett! Varför lämnade jag den i Leksand för? AAAAHH! Panik. Jag har aldrig, aldrig tidigare känt något behov av att uttrycka mig musikaliskt även om jag spelat så länge och så många instrument, men på den senaste tiden börjar det hända någonting i mig. Jag har ju inte ens gillat att lyssna på musik tidigare, men den senaste månaden har jag verkligen lyssnat massor i princip varje dag, och på artister som jag tidigare rynkat på näsan åt! Vad är det här Nina, Winnerbäck? Hardcore? Vad har det tagit åt dig?

Åh, nu har det blivit tyst. Skönt. Underbara tystnad. Snälla säg att han plockar ner blåsinstrumentet för ikväll för jag klarar inte mer av klarinettlängtan just nu. Det skär i mig. Vad tror ni han säger om jag går upp och plingar på och frågar om jag får låna hans blåsinstrument? Åh, jag är så nära på att göra det på en gång.

Vad är det som händer med mig?