packningspress
Det är spännande med nya saker.
... I helgen tapetserade vi om i mitt gamla rum, den förändringen är rolig.
... Just nu har jag installerat mitt nya mobila bredband. Det är roligt.
... Jag har köpt en mapp att ha viktiga papper i. Nya saker är roliga.
... Men framför allt är den nya lägenheten det roligaste av allt, det kommer bli hur kul som helst.
Eftersom detta kommer bli min tredje egna lägenhet så är jag nog inte ens hälften så spänd som de som just nu flyttar in i sin första nya lägenhet, men jag tror att hur många gånger man än flyttar så tillför det ju en viss spänning, inte sant?
Imorgon packar vi släpkärran. På torsdag avgår den. Två stressiga dagar kommer med stormande steg. Men överlever jag detta så kommer det nog bli hur bra som helst sedan.
Ja, det tror jag också. Jag har precis flyttat hemmifrån och det är så stort och har inget att jämföra med. Det är helt enelt den största omställningen i mitt liv hittills.
Fast det har gått snart två veckor har jag än inte vant mig vid tanken att jag fastiskt lever utan min familj, i alla fall i vardagen.
Jag är fortfarande nerös och spänd. När ska polletten falla ned och allt bli som vanligt igen? Eller kommer jag känna så här från och med flytten?
Det tog ungefär en månad för mig att bli "normal" efter min första flytt när jag var 16 år och började IB i Eskilstuna. Hela omställningen är som du skriver extremt överväldigande och mitt humör skenade upp och ner hela tiden och jag hade ständiga adrenalinkickar. Jag minns att jag grät väldigt mycket, kanske tillochmed varje kväll hela månaden. Inte för att jag inte tyckte om min nya lägenhet, mina nya kompisar eller så. Jag var jätteglad för allt och tyckte att allt var bra. Men det var ändå en så stor omställning att känslorna flödade ut genom tårkanalen.
Det enda råd jag har till dig är att inte vara orolig utan bita ihop. Bryt inte ner, det kommer bli bättre, det kan jag garantera. Du kommer att vänja dig, det tar bara ganska lång tid. Det är inte ovanligt att du känner så här, det är fullkomligt normalt och du behöver inte vara orolig att du inte kommer klara av det, för det kommmer du. Det gäller bara att ta sig igenom första månaden så ska du se att allt blir bra igen.
Dock måste jag säga att jag under hela första året fick "återfall" varje helg jag varit hemma och skulle återvända till Eskilstuna på Söndagen. Det är för att på ett sätt gör man om flytten hemifrån igen och igen blir oberoende av sina föräldrar. Men det gick också över.
Jag förstår precis vad du går igenom just nu. Tänk på det, att du inte är ensam. Men flytten som jag kommer att göra nu kommer bli mycket annorlunda än flytten till Eskilstuna. Jag är dels mycket äldre och mognare och dels är jag van att leva utan min familj nu. Så polletten föll ner för mig och därför är jag säker på att den kommer att göra det för dig också. Kram.
