nerina

Det är så intressant hur känslor kan ändras över tid. Saker som du kände så mycket för tidigare berör dig inte en milimeter, annat, som tidigare blev ignorerat, ger nu upphov till de galnaste känslosvallningar. Det är väl det som kallas utveckling, förstår jag.

Är glad och stolt över allting som jag har åstadkommit på sistonde. För en månad sedan visste jag ingenting om någonting och nu är det andra som ringer till mig om hjälp ibland. Dessutom så klarar jag tydligen av att kombinera skola och jobb bättre än vad jag trodde, i alla fall om bedömningen ligger i betyg. Det är min upprättelse, för allt mitt slit under gymnasiet, säger vissa. Och jag måste verkligen hålla med. Det känns underbart vilken hjälp jag hade av att jag har tränat analysförmåga och uppsatsskrivande så mycket innan. Så allt känns verkligen bra. Dessutom har jag många spännande saker att se fram emot i vår, och i höst.

Livet känns mycket ljusare och trevligare än på länge.

Så springer jag vidare på min utvecklings bana. Fort, fort går det. Hinner inte med själv. Det händer så mycket hela tiden, ingen tid att processera, bearbeta.

Det tråkiga är att när jag springer iväg, då hinner inte min omgivning med. Jag känner hur jag distansierar mig från de andra, de som jag en gång var likställd med. Nu rushar jag på och de står kvar, förvånade över det som sker med mig. De förstår inte. Inte alls. De tycker att allting ska vara som det en gång var. Jag vet att det är omöjligt, utveckling går inte att stoppa och det kommer aldrig bli samma sak igen. Jag är en annan människa nu, jag lever ett annat liv, får andra möjligheter. Jag är så glad och stolt över mitt liv, så ödmjukt tacksam över de otroliga chanser jag får.

Det är så svårt att vara så upp över öronen fylld av tacksamhet utan att riktigt veta vart jag ska rikta den. Ja, jag springer på en massa möten med en massa gubbar. Jag lär mig om stadsplanering, busslinjedragning och huruvida uppvärmda bänkar i stan bara lockar uteliggare. Jag får också möjligheter att resa, då min arbetsgivare vill att jag ska lära känna massa människor och senare få möjligheter till bra, framtida jobb. Så hon låter mig åka, till Stockholm till Göteborg. I höst till Bryssel, Barcelona och kanske Strassbourg. Och jag blir så otroligt tacksam och glad. Men vissa av mina vänner förstår mig inte alls. "Vadå, möten med gubbar, statsplanering, det låter ju dötrist".

Då blir det svårt, för mig, när de säger så. Inte för att jag bryr mig, de får gärna tycka att det jag gör är tråkigt. Men det är ändå svårt när detta är vad jag vill prata om, detta är vad jag gör. Och de är kvar på samma universitet och har fortfarande problem med killar och nagellacksfärg. Jag vill också prata om killar och nagellacksfärg, men jag vill också kunna diskutera mitt jobb. Och mitt liv är så otroligt olikt deras nu att det är svårt.

Jag är rädd för att tappa vissa underbara vänner. Men jag vet att det blir så, när man utvecklas ifrån varandra. Det betyder ju inte att man tycker mindre om varandra, och man önskar ju verkligen varandra all lycka och välgång i livet. Men man kan bara inte förstå den andras val längre. Och då är det så.

Sedan måste jag tillägga att i denna omställning har jag ju hittat nya människor att umgås med. Människor som är som jag, som gör saker som liknar det jag gör. Men som också vill prata om nagellacksfärg ibland. Det är underbart kul och jag trivs så bra med dessa. Det är också en bidragande orsak till att de som inte längre förstår sig på mig försvinner allt mer i periferin.

Men jag hoppas, att en dag om ett antal år, kommer vi ha kommit in i samma utvecklingsfas igen. Och att vi då kan förstå varandra igen, så där som vi en gång gjorde.