nerina

Det finns få saker som känslan av nervositet byggas upp mer och mer tills att man bara vill explodera, (eller, ännu hellre, hitta en utväg, ett anticlimax då man blir rädd för det som stundar), mer och mer tills någonting sätter igång och all nervositet man bygga upp under så lång tid släpps ut i en enda adrenalin-kick som susar genom alla artärer och vener i hela kroppen ända tills detta någonting är över och det är endorfinernas tur att bölja runt i kroppens alla ådror och glädjen gör benen geleaktiga och huvudet snurrigt.

Det som är ännu mer spännande är att olika människor får denna kick av olika saker. Vissa får det innan viktiga fotbollsmatcher, andra innan de ska hålla tal. Vissa får det på skrivningar i skolan. Det beror på vad man värderar som viktigt.

Jag har gått runt med stor nervositet hela dagen, helt utan anledning tycker jag själv. Jag var nervös inför en salskrivning i svenska. Jag borde inte ha varit nervös då jag skrev en liknande förra veckan som blev väldigt bra, men ändå så ville jag prestera ännu bättre. Jag ville bli superbra. Så jag var nervös.

Precis innan skrivningen hade jag det vanliga magontet och känslan av att jag skulle göra vad som helst för att slippa skriva. "Jag mår inte bra, jag är trött, okoncentrerad, därför kommer det inte går bra" går resonemanget i mitt huvud. Ändå så vet jag att det är nervositeten som gör att jag mår såhär, men jag vill inte erkänna det bara.

Direkt när man får vända på pappret som läraren lagt på bordet framför en, direkt då släpper all huvudvärk, trötthet och allt. All nervositet evaporerar ut genom mina porer liksom svetten bryter ut på mina handflator, men det märker jag inte just då, för då förvandlas nervositeten till fullständig koncentration. Fokus. 90 minuter. Under dessa minuter är man helt inne i det man skriver. Man tillbringar 20 minuter till disposition, gör upp en plan för hela uppsatsen. Läser dikten om och om igen, ser till att man inte missat något tema. Sedan skriver man. Pennan flödar mot papperet och åstadkommer krumelurer till bokstäver vilket man inte uppfattar då man redan flygit förbi dessa ord i tanken. Tiden är knapp, ingen tid för skönskrift, ingen tid för korregering av ord. Ständigt fokus på nästa mening.

Så är de 90 minuterna slut och genast när man lägger pennan i bordet känner man hur handen börjar skaka och dte blir svårt att sitta still. Fumligt försöker man samla ihop sina saker i all tysthet då vissa ska fortsätta att skriva en stund till, men det är svårt att vara tyst och försiktig då det spritter i benen och händerna darrar. Tillslut kommer man ut ur klassrummet och då är glädjeruset på sin höjdpunkt. "Jag vill springa" säger benen som har på tok för mycket energi. Energiskt kommer lösryckta bitar av det man skrev upp till ytan, förnimmelser av ord och uttryck. Blev det bra? Lyckades jag? Måste ta ställning. Jo, jag tror att det gick ganska bra. Det är klart, jag missade ju det här och det här och det här, men i övrigt... det kändes ganska bra.

När man väl kommit hem är man fortfarande uppe i varv och det tar ett tag innan man lugnat ned sig. När man återfått sin "resting potential" nu när man är i "repolarization-stadiet" av sin "action potential" om man vill jämföra sina hormonkickar med nervsystemet.

Senare på kvällen blir man mycket, mycket trött. Det tar på krafterna med varje urladdning. Dock ser man fram emot, med skräckblandad förtjusning, till om någon dag då man får veta om det man gjorde var bra eller dåligt.

Jag är verkligen trött den här veckan och vill bara att helgen ska komma. Det tär verkligen att prestera skrivning efter skrivning, även om ingen av dessa skrivningar egentligen är viktiga. Ändå ska man ju prestera vilket tar krafter ur en ändå. Jag märker hur jag är mycket hungrigare än i vanliga fall och hur mycket mer jag måste sova för att orka med. Idag är det 39 dagar kvar! Hur läskigt som helst, men snart står jag på andra sidan. Om 52 dagar är allt över. Om 52 dagar är jag inte längre en IB-elev. Svårt att förstå! Tänk att någonting som varit hela mitt liv i två år ska upphöra. Men förhoppningsvis tar någonting nytt och lika spännande vid efteråt, men jag har ändå en känsla av att de bästa dagarna av mitt liv faktiskt är över. Det är inte så att jag tror att jag kommer bli olycklig, och naturligtvis har ni som följt min blogg sett att jag inte mår sådär fantastiskt hela tiden, men ändå har jag känslan av att jag aldrig kommer bli lika lycklig och känna mig lika hemma som jag gör just nu. Och jag tror inte heller att jag någonsin kommer befinna mig bland människor som är lika genuint trevliga och vänliga som de jag umgås med just nu. De säger att politikvärlden är en kall plats där man enbart ser till sitt eget bästa, mina år på IB kontrasterar det väldigt mycket.

Men nog är det skönt att det snart är över. Jag hade aldrig klarat ett år till, det hade bara inte gått. Dessutom så vill jag ju vidare nu, jag kan IB, jag vet hur det är att vara IB-elev. Den kunskapen kommer aldrig att lämna mig, men jag vill också lära mig något nytt. På något annat sätt. Framför allt så har IB nu lärt mig hur jag ska plugga och hur man klarar av ett självständigt pluggande, nu vill jag begagna mina kunskaper på ett universitet. Jag vill forska om det som jag tycker är intressant, jag vill specialinrikta mig på mina områden. Jag vill skippa biologin och bitar av matten och istället uppta tiden med att fundera kring politiska ideologier, värderingar och betydelsen av mänskliga rättigheter. Det är ju vad jag vill jobba med och det är därför vad jag vill studera.

Så allt känns bra, även om jag är mycket trött. Men det är bara att kämpa vidare. Det är ju bara 52 dagar kvar...

Ja, jag skulle allt vilja se den person som kan klaga på mitt pluggande den här helgen. Max fyra lediga timmar per dag både lördag o söndag, resten har varit med näsan i någon bok, på internet sparknotandes, tittandes på en dokumentär, i en livlig diskussion med Linnéa eller skrivandes på en uppsats. Trots det känns det knappt som om man kommer någonstans, det är ju så grymt mycket som behöver läras in och tränas på och tiden blir bara mindre o mindre... Det är riktigt läskigt.

Imorgon är det matteprov, på tisdag är det svenskaskrivning, på torsdag engelskaskrivning och på fredag biologiprov. Det är de prov som jag vet om, sedan kan det dyka upp något mer. Möjligtvis en svenskaskrivning till på torsdag, jag vet inte än. Utöver detta så kommer jag o Linnéa att med all säkerhet skrivna några egna prov här hemma. Minst en skrivning om dagen blir det, oftast flera. Alla "oförberedda" på det sätt att det inte är 30 sidor i historiaboken som vi har prov på. Vad som helst av alla de saker som vi pratat om på lektioner i två års tid kan komma som fråga, och då förväntas man kunna det. Vad som helst, inga undantag.

Jag lär mig massor, men ändå inte tillräckligt. Tiden är knapp. Allt måste in. All skicklighet om hur man svarar på en exams-fråga måste läras. Definitioner ska övas in, diagram ska fastna som bilder i minnet, årtal ska pluggas, formler ska förstås. Allt måste finputsas. Finjusteras. Allt måste bli perfekt. Allt det där, som just nu står i mina 500-sidors läroböcker, allt detta måste in i mitt huvud.

Det man inte har i huvudet, det får man ha i väskan.

Jo, visst. I väskan. Än så länge. Men inte i många veckor till. Om fem veckor så är inte väskor tillåtna längre. Om fem veckor ska allting sitta i mitt huvud.

(Oj, vilket tungt huvud jag kommer att få)

Nu ska jag för en gångs skull tvinga mig till ett blogginlägg. Är jag inte på blogghumör så brukar jag vanligtvis strunta i det, men nu har jag struntat i det alldeles för länge, och det är oschysst mot mitt framtida jag. Jag vill minnas vilka känslor som jag hade i dessa inför-exams tider.

Så, hur mår jag så? Förvånansvärt bra, fortfarande. Trots att det är den tid det är. Fem veckor och några dagar kvar! Det går liksom inte att förstå och det är väl kanske därför som jag mår så bra. Jag o Linnéa revisar dag ut och dag in. Lär vi oss något? Ja, jag tror det. Men jag tror dessvärre inte att det är tillräckligt. Det är alldeles för mycket som vi måste kunna och alldeles för lite tid. Men vi gör så gott vi kan, mer går det inte att göra.

Vad vi gör nu förtiden är att skriva prov. Prov på prov på prov. Det är en ganska absurd skolsituation vi har. Varje dag vi går till skolan har vi minst ett prov i något av ämnena och när vi kommer hem på eftermiddagen så skriver vi ett prov till, eller diskuterar något prov som vi skrivit. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra. Det skiftar mycket.

Samtidigt har våren börjat i Eskilstuna. Vi sitter på min balkong o myser samtidigt som vi pluggar. Jättetrevligt! Liksom vintern i år var utan tvekan den bästa vinter jag någonsin upplevt så kom denna vår just i rättan tid. Det enda jag räds inför är påsken. Jag vågar knappt gå i butiker numera, då de har påskpynt överallt. Påskpynt gör så att det knyter sig i magen. Det var så man alltid tänkte, "nästa år runt påsk så skriver jag exams". Nu är det nästa år. Snart är det påsk. Hjälp... Jag och Linnéa kom fram till att denna påsk inte var lycklig då vi aldrig kommer att komma fram till någon uppståndelse utan vi kommer fastna i långfredagen... Jaja.

Nej, nu måste jag gå och lägga mig. Imorgon har jag o Linnéa ett fullbokat schema som måste avklaras. Två skrivningar och många diskussioner ska vi ha. Samtidigt, på de tre vilotimmarna som vi lade in mitt på dagen, ska jag hinna med att skriva en outline om Deng, arbeta matte inför matte-mocks på måndag och läsa ut Catcher in the Rye igen. Ja, det blir en fullproppad helg.

Men nog trivs jag bra med revision.

Idag har varit en riktig ekonomi-dag. Först färdigställde jag min ekonomiuppsats om inflation vilket tog ca fyra timmar och sedan pluggade jag o Linnéa två timmar international trade med balance of payments. Current account hit och capital account dit och en himlans massa deficit o surplus åt alla världens håll. Suck. Ja, men det känns som vi sakta med säkert börjar förstå i alla fall även om det var några knepiga saker som vi måste diskutera med herr ekonomimagister imorgon.

Matten är det värre med. Vem åt upp den där timmen jag hade avsatt till ekvationslösning idag? Säkert en cost-push inflation för de är i regel mycket snällare än demand-pusharna. Jag får helt enkelt jobba hårt på mattelektionen imorgon istället, mocks i matte närmar sig illa kvikt just nu.

Annars verkar det bli en lugn vecka. Får jag bara klart min fjärde ekonomiuppsats som jag ska börja på imorgon så blir allt bra. Det är ingenting annat att stressa över. Ja, det är helt enkelt roligt att vara både i och utanför skolan just nu.

Klockan är 17.20 och det är fortfarande ljust ute. Härligt! Sitter i min lägenhet och leker tvärtom-leken. Det vill säga, jag borde äta middag nu, för jag är hungrig, men jag har ingen lust, så jag äter chips istället. En bak-o-fram-middag som på Bamseklubben på semesterställen utomlands. Detta är en av de bra sakerna med att bo själv, ingen kan tala om för mig att jag gör fel. Ingen kan förbjuda mig. Jag är stor nog att inse att förutsäga konsekvenserna av mitt handlande (att jag blir mätt och inte orkar någon middag), men jag är också stor nog att just, kunna ta konsekvenserna. Jag får väl äta middag om ett par timmar istället, eftersom jag ändå bokat in denna skål chips till ikväll spelar det väl ingen roll när jag äter den. mmm, ibland är det bra att bestämma över sig själv.

Idag är det städ-fredag. Det behövs verkligen. Jag, som alltid är extremt noga med mitt hushåll, har låtit det förfalla totalt i någon vecka nu då jag inte haft tid att ta tag i det. Jag mår verkligen pest av att ha det såhär. Linnéa sa en gång att hon aldrig kommer att hälsa på mig som vuxen då jag kommer ha ett så perfekt städat, ordning och reda hus att hon skulle känna sig mörkrädd av att gå in i det. Jag tror att hon har prickat ganska rätt när hon säger så, för om jag kommer ha tiden så kommer mitt hus vara totalt fläckfritt, kliniskt rent, och rakt möblerat. Totalt opersonligt medan färgerna talar om att det är gjort med tanke. Nordiskt men med mörka träslag, runda former. Det är så jag vill bo om jag får bestämma själv. Därför blir jag så besviken på mig själv då jag inte klarar av att hålla en lägenhet på 40 kvadrat prydlig. Naturligtvis har jag goda ursäkter, oral exams, men ändå så skär det i hjärtat.

Ja, jag har en noja av att visa upp mitt hus perfekt inför andra människor. Det är väldigt viktigt för mig. Stället jag bor på speglar mig och eftersom jag måste vara perfekt så måste även mitt hem vara det. Perfektionismen talar ända ifrån fotknölarna på mig. Allting måste vara perfekt, så är det bara.

Dock, så måste jag säga att jag inte är perfektionist på alla delar av mitt liv. Vissa fysiologiska saker som att sova, träna och roa mig gör jag bara i den mån att jag klarar av att överleva, ingenting utöver detta. Jag vet var mina gränser går och jag håller mig en centimeter innanför dem. Jag vet att jag ska sova 7 timmar om natten, träna nån gång ibland inför framtiden och behöver titta på TV cirka tre gånger i veckan för att klara av att göra resten. Alltså låter jag dessa delar av mig förfalla men ägnar istället all tid jag sparar på skolan, hushållsskötsel och föreningsliv som jag måste vara perfekt inom enligt mig själv.

Bli nu inte upprörda, läs vad jag har skrivit istället. Nej, det står inte att jag struntar i allt annat och bara pluggar. Däremot så står det att ser till att jag mår så bra att jag kan få ut maximalt av pluggandet. Jag sover, äter och roar mig så att jag ska klara av resten, men inte till överdrift. Just nu så fungerar det väldigt bra, borträknat städningen. Jag mår bra, jag tycker att det jag håller på med är kul. Jag o Linnéa pluggar tillsammans flera timmar varje dag förutom lördagar och måndagar, och det fungerar. Vi lär oss saker på det. Jag känner hur det börjar sätta sig. Jag känner att jag börjar kunna vissa saker. Plötsligt känns inte de sär höga betygen allt för långt borta...

Lider ni också av kontakt-rädsla?

Det gör i alla fall jag. Jag är jätterädd för kontakter. Kontaker som i sådana man känner. Människor.

Inte de närmaste vännerna, dessa har jag inga som helst problem med och skulle inte heller definiera dem som "kontakter" då de känns lite närmare än så. Och inte heller familjen, de är absolut inga kontakter de heller.

Nej, jag är förfärligt rädd för en annan sorts människor; längre-ifrån-kompisar som man bara pratar med några gånger om året. Dessa är jag livrädd för. Inte att träffa in-real-life, utan att möta dem över internet. När de står som mina kontaker på en vänskapslista på facebook eller msn. Detta är sann kontakt-rädsla.

Jag vet inte varför jag har utvecklat denna märkliga fobi, men varenda gång jag går in på facebook så hoppas jag att det inte ska stå att jag har fått något nytt mail (gör det det så knyter det sig i magen på mig) och varje någon jag loggar in på msn så sätter jag mig som "upptagen" så att jag har någon att skylla på ifall någon kontakt skulle få för sig att börja prata med mig. Jag vill inte prata med dem, det gör jag verkligen inte.

Är det någon mer därute som har drabbats av samma mystiska åkomma som jag?

Jag har försökt analysera mig själv, komma till roten med problemet. Ännu har jag inget definitivt svar, men nedan är några teorier:

1. Egentligen så gillar jag inte dessa människor, och det är därför som kroppen omedvetet reagerar mot att spendera min tid på något så onödigt som att prata med en människa som jag inte får något utbyte med.

2. Jag har svårt för långt-ifrån-kontakter då jag känner att det är svårt att hitta gemensamma samtalsämnen med folk jag knappt känner. 

3. Jag har ju knappt tid för de få nära vänner jag har, varför ska jag då behöva spendera min tid på mina kontakter?

4. Jag är en obotlig ensamvarg som inte vill ha med andra människor att göra.

5. Jag är totalt ointresserad av andra människors liv.

6. Jag vill helt enkelt inte ha fler nära vänner, det räcker som det är.

Ja, dessa är några av de teorier jag funderar på, men de känns alla smått orealistiska. Hmm. Finns det något botemedel mot detta psykologiska besvär? Något piller att bota det med?

Efter två underbart lugna och trevliga dagar är det alltså dags igen; imorgon har jag två riktiga exams, nämligen mina båda Orals i engelska. En gruppdiskussion och en individual med close-reading av en text. Ännu en dag av nervositet, med andra ord.

Jaja, det blir nog bra. Jag tror att jag är hyfsat förberedd i alla fall. Jag vet ju att mitt språk är väldigt dåligt, så jag gör mitt bästa för att få analysen perfekt, så att jag åtminstonde får ihop några poäng. Jag vill verkligen gå in i exams och känna att det är ingen panik för strular jag upp någonting så har jag ändå en hysad oral att luta mig tillbaka mot.

Annars måste jag säga att revision är roligt, troligtvis det roligaste som vi gjort under IB. Det är skönt att känna att man börjar få grepp om saker. Att man faktiskt kan någonting i alla fall. Kanske inte allt än, men någonting. Det är inte helt tomt där inne, någonstans gömmer sig en eller ett par nervtrådar som är i fungerande skick. Mussolinis första stora misstag: entering Spanish Civil War 1937. Två nervcellsgrupper: excitatory och inhibitory vilka bestämmer om det blir en reaktion. Terms of trade är average export price divided with average import price. Allt detta lärde jag mig idag, och det verkar ju sitta, eller hur? Ja, något kan jag i alla fall. Nio veckor kvar. Nio veckor att lära sig resten av allt som man inte kan. Men det ska gå.

Men först morgondagen och engelska. I can speak English... I can speak English... I will do good... I can speak English... (at least I can analyse... :P)

... And as the moon rose higher the inessential houses began to melt away until gradually I became aware of the old island here that flowered once for Dutch sailors' eyes - a fresh, green breast of the new world. Its vanished trees, the trees that had made way for Gatsby's house, had once pandered in whispers to the last and greatest of all human dreams; for a transitory enchanted moment man must have helt his breath in the presence of this continent, compelled into an aesthetic contemplation he neither understood nor desired, face to face for the last time in history with something commensurate to his capacity for wonder.

... Gatsby believed in the green light, the orgastic future that year by year recedes before us. It eluded us then, but that's no matter - tomorrow we eill run faster, stretch out or arms further... And one fine morning -
    So we beat on, boats against the current, borne back ceaselessly into the past.

Åkte slalom igår. Det var underbart kul och nyttigt för själen. Jag behövde komma ut i de fria och få massor av luft, sol och kittlande magkänsla. Får jag inte sådana här stunder så klarar jag inte av vardagen, så är det bara.

Slalom är verkligen roligt. Det är en av alla dessa saker som jag ville börja på som liten men aldrig kunde, pga mina knän som inte fungerade som de skulle. Eftersom jag inte ens klarade av att ha idrott i skolan tre gånger i veckan skulle jag aldrig klara av slalom heller, då det är en av de absolut tuffaste sakerna att göra för knän.

Och tänk om jag kunde ha fått fortsätta att spela fotboll... då kanske inte allt skulle ha varit så förtvivlat tråkigt på mellan- och högstadiet. Då kanske jag sett en mening med tillvaron och inte hamnat i den förunderliga koma som den passiva stressen gav mig. Det är ett tillstånd som jag aldrig, aldrig mer vill tillbaka till. Hellre då alltför mycket aktiv stress.

Ja, så kunde det ha varit. Men det spelar ingen roll nu. Jag ska inte klaga. Det försöker jag i alla fall inte att göra. Javisst, jag har haft kroniskt ont i knäna i 7 år av mitt liv, jag har gråtit mig till sömns många nätter för att det har gjort så förtvivlat ont och jag har fått lov att ta min tillflykt till mina böcker alla eftermiddagar efter skolan för att det har gjort så ont då att jag inte kunnat göra något annat än att sitta still. Men jag ska inte klaga och jag tror i alla fall att jag klagar väldigt sällan över detta. Jag har blivit välsignad med förmågan att gå. Det är ingen dödlig sjukdom. Det finns miljoner människor i världen som haft det värre än jag. Jag klarar mig, det gör bara lite ont, men vad spelar det för roll? Det finns de som har det mycket, mycket värre. Så jag ska inte klaga. Därför är jag heller sällan bitter, det är bara min lott i livet att ha problem med knäna. Så är det bara. Accepterat.

Men vissa dagar är acceptansen svårare, som de dagar då jag susar nedför en backe på ett par slalomskidor och jag känner att detta, detta skulle jag ha velat lära mig ordentligt redan från början. För känslan när man flyger fram över den skrapande och knastrande snön är som att sätta ett dopamin-dropp i armen som räcker en lång tid efter att åket är färdigt.