Arbetsvecka på 57,5h!
Usch, inga bra dagar. Bort, bort med all negativ energi. Jag orkar inte...
Deadlines kryper på oss kära IB-elever nu, många är riktigt nära. Massor av uppsatser att skriva men inte till någon. Usch, usch. Till och med de människor som ALDRIG och då menar jag ALDRIG brukar klaga, de där alltid superpositiva-, alltid jättretrevliga- och-alltid-på-bra-humör-människorna säger att det börjar bli lite för mycket. Våra lärare säger att den här höstterminen är den värsta tiden, det är nu vi ska prestera. Januari och framåt kommer mer att vara att repetera, men väldigt få uppsatser att skriva. Dock börjar man se slutet, en liten, liten låga brinner i andra änden på tunneln, eller är det en öppning? Ett andningshål? Ett utväg?
Har haft huvudvärk igårkväll och hela dagen idag. Detta innebar att jag inte klarade av att skriva historiauppsatsen igår. Detta, samt att jag ännu inte lämnat in biologilabrapporten kan jag inte säga gör livet enklare, tillsammans med huvudvärken kommer det dåliga samvetet som mer sitter i bröstet. Jag vill prestera, men ibland går det inte. Ibland tar det stopp. Igår var ett stopp. Man måste låta sig få ha stopp-dagar också, bara man klarar av att ta sig ur den fort som attan för blir det två dagar så är det näst intill omöjligt att komma ifatt. När det bär av nerför så är tekniken att låta sig vara riktigt nere, på botten, och ta ut allt som känns jobbigt på en gång. Effekten blir större, gråten blir fylligare, men då har man bara "slösat" bort en dag på all skit och dagen efter är det bara att ta sig samman och jobba igen allt man missade under stopp-dagen. Då slipper man ha någon som ligger och bubblar i en för sådant tar också extremt mycket energi. Nej, ut med allt men se till att kunna komma upp igen med en rasande fart. Prestera och producera, det är vad livet för tillfället går ut på.
Jag gjorde lite snabb matte över mitt pluggande, mest för att roa mig själv men också för att för mig själv kunna bevisa för Pauline att jag inte slösar bort en massa tid framför TV:n (Ni minns mitt inlägg om att hon försökte få oss att tycka att vi har en lätt arbetsvecka jämfört med hennes).
I genomsnitt går jag 4,7 timmar i skolan om dagen, vilket inte alls är särskilt mycket. Inräknat här är enbart själva lektionstiden, men det är inte särskilt mycket i alla fall. Jag har inte så många lektioner. Den sammanlagda lektionstiden jag har är i alla fall 23,5 timmar i veckan.
Men, sedan kommer ju pluggandet utanför skolan till. Som lärare får Pauline betalt för att arbeta 2 timmar per dag i hemmet, detta får alla lärare. Jag var lite intresserad av att se hur jag pluggade, så jag tog mig en titt på mitt schema och räknade med alla håltimmar jag brukar plugga + hemma efter skolan. Jag avsatte ca 45 min för skollunch och 1 timme för middag per dag (jag räknade faktiskt inte med att jag ibland brukar plugga medan jag äter middagen)
Plugg utanför klassrummet:
Måndag: 4,5h
Tisdag: 4h
Onsdag: 6,5h
Torsdag: 6h
Fredag: 4h
Lördag: 3h
Söndag: 5,5
Summa plugg utanför klassrummet: 34h/v.
Totalsumma plugg i och utanför klassrum: 57,5h
Genomsnitt plugg utanför klassrum: 4,9h/dag
Procent plugg utanför klassrum: 59%
Detta betyder att jag pluggar 9,6 timmar per dag. Visst, det är inte mycket mer än de 8 timmar en heltidsanställd normalt arbetar, men då ska man veta att dessa 9,6 timmar även innefattar helgen. Skulle jag arbeta dessa timmar under vardagarna skulle jag hålla på 11,5h om dagen vilket är mycket mer än de flesta heltidsarbetarna. En heltidsanställd arbetar ca 40h i veckan, jag arbetar 44% mer med mina 57,5h.
Som sagt, mest för att roa mig själv en stund. Nu är det dags att återgå till biologin. Labrapport var det. Prestera, producera.
Deadlines kryper på oss kära IB-elever nu, många är riktigt nära. Massor av uppsatser att skriva men inte till någon. Usch, usch. Till och med de människor som ALDRIG och då menar jag ALDRIG brukar klaga, de där alltid superpositiva-, alltid jättretrevliga- och-alltid-på-bra-humör-människorna säger att det börjar bli lite för mycket. Våra lärare säger att den här höstterminen är den värsta tiden, det är nu vi ska prestera. Januari och framåt kommer mer att vara att repetera, men väldigt få uppsatser att skriva. Dock börjar man se slutet, en liten, liten låga brinner i andra änden på tunneln, eller är det en öppning? Ett andningshål? Ett utväg?
Har haft huvudvärk igårkväll och hela dagen idag. Detta innebar att jag inte klarade av att skriva historiauppsatsen igår. Detta, samt att jag ännu inte lämnat in biologilabrapporten kan jag inte säga gör livet enklare, tillsammans med huvudvärken kommer det dåliga samvetet som mer sitter i bröstet. Jag vill prestera, men ibland går det inte. Ibland tar det stopp. Igår var ett stopp. Man måste låta sig få ha stopp-dagar också, bara man klarar av att ta sig ur den fort som attan för blir det två dagar så är det näst intill omöjligt att komma ifatt. När det bär av nerför så är tekniken att låta sig vara riktigt nere, på botten, och ta ut allt som känns jobbigt på en gång. Effekten blir större, gråten blir fylligare, men då har man bara "slösat" bort en dag på all skit och dagen efter är det bara att ta sig samman och jobba igen allt man missade under stopp-dagen. Då slipper man ha någon som ligger och bubblar i en för sådant tar också extremt mycket energi. Nej, ut med allt men se till att kunna komma upp igen med en rasande fart. Prestera och producera, det är vad livet för tillfället går ut på.
Jag gjorde lite snabb matte över mitt pluggande, mest för att roa mig själv men också för att för mig själv kunna bevisa för Pauline att jag inte slösar bort en massa tid framför TV:n (Ni minns mitt inlägg om att hon försökte få oss att tycka att vi har en lätt arbetsvecka jämfört med hennes).
I genomsnitt går jag 4,7 timmar i skolan om dagen, vilket inte alls är särskilt mycket. Inräknat här är enbart själva lektionstiden, men det är inte särskilt mycket i alla fall. Jag har inte så många lektioner. Den sammanlagda lektionstiden jag har är i alla fall 23,5 timmar i veckan.
Men, sedan kommer ju pluggandet utanför skolan till. Som lärare får Pauline betalt för att arbeta 2 timmar per dag i hemmet, detta får alla lärare. Jag var lite intresserad av att se hur jag pluggade, så jag tog mig en titt på mitt schema och räknade med alla håltimmar jag brukar plugga + hemma efter skolan. Jag avsatte ca 45 min för skollunch och 1 timme för middag per dag (jag räknade faktiskt inte med att jag ibland brukar plugga medan jag äter middagen)
Plugg utanför klassrummet:
Måndag: 4,5h
Tisdag: 4h
Onsdag: 6,5h
Torsdag: 6h
Fredag: 4h
Lördag: 3h
Söndag: 5,5
Summa plugg utanför klassrummet: 34h/v.
Totalsumma plugg i och utanför klassrum: 57,5h
Genomsnitt plugg utanför klassrum: 4,9h/dag
Procent plugg utanför klassrum: 59%
Detta betyder att jag pluggar 9,6 timmar per dag. Visst, det är inte mycket mer än de 8 timmar en heltidsanställd normalt arbetar, men då ska man veta att dessa 9,6 timmar även innefattar helgen. Skulle jag arbeta dessa timmar under vardagarna skulle jag hålla på 11,5h om dagen vilket är mycket mer än de flesta heltidsarbetarna. En heltidsanställd arbetar ca 40h i veckan, jag arbetar 44% mer med mina 57,5h.
Som sagt, mest för att roa mig själv en stund. Nu är det dags att återgå till biologin. Labrapport var det. Prestera, producera.
Läxöverflöd
Har så mycket att göra att jag inte hinner blogga, fast det känns som om jag snart kommer sprängas av alla ämnen som jag verkligen skulle vilja skriva om. Jag har kommit fram till lite saker under dessa dagar. Saker som legat under ytan och som nu ska plockas fram, göras någonting åt och sedan stoppas tillbaka. Vill inte gå in på det nu, det skulle ta för lång tid och tid är just vad jag saknar just nu.
I fredags trodde jag inte att jag skulle överleva helgen av all läxbörda, men det gjorde jag faktiskt. Till imorgon har jag ännu mer ändå, och det är bara att inse, jag kommer inte hinna göra allt. Det går bara inte. Då får jag prioritera vissa läxor över andra. Usch, hatar det. Vill jobba bra i alla ämnen.
Kikade in på mitt schema över exams i maj. Det ser inte vidare kul ut! Det ser till och med riktigt dåligt ut. Suck!. Jag har alla exams under 11 dagar, dvs 8 skoldagar och de flesta dagar skriver jag i flera ämnen samtidigt. Andra i klassen har bara en skrivning per dag med istället utspritt på nästan tre veckor. Jag har helt enkelt valt fel ämnen! Men det är inget att göra åt, så det är bara att bita ihop och hoppas att man inte får ont i högerhanden av allt skrivande...
Ikväll är det framför allt historiauppsats som gäller, sedan får vi se hur det går med resten av allt som borde göras. Jag känner egentligen inte för någonting, men det gäller att bara lyssna på mammas fina råd: "känn inte efter". Det är mycket man inte vill här i livet, men det är bara att göra ändå.
För att ytterliggare bevisa detta avslutar jag med Zarathustras citat:
Det som inte dödar, det härdar.
Det gäller bara att hålla ut. Det är inte många månader kvar nu...
I fredags trodde jag inte att jag skulle överleva helgen av all läxbörda, men det gjorde jag faktiskt. Till imorgon har jag ännu mer ändå, och det är bara att inse, jag kommer inte hinna göra allt. Det går bara inte. Då får jag prioritera vissa läxor över andra. Usch, hatar det. Vill jobba bra i alla ämnen.
Kikade in på mitt schema över exams i maj. Det ser inte vidare kul ut! Det ser till och med riktigt dåligt ut. Suck!. Jag har alla exams under 11 dagar, dvs 8 skoldagar och de flesta dagar skriver jag i flera ämnen samtidigt. Andra i klassen har bara en skrivning per dag med istället utspritt på nästan tre veckor. Jag har helt enkelt valt fel ämnen! Men det är inget att göra åt, så det är bara att bita ihop och hoppas att man inte får ont i högerhanden av allt skrivande...
Ikväll är det framför allt historiauppsats som gäller, sedan får vi se hur det går med resten av allt som borde göras. Jag känner egentligen inte för någonting, men det gäller att bara lyssna på mammas fina råd: "känn inte efter". Det är mycket man inte vill här i livet, men det är bara att göra ändå.
För att ytterliggare bevisa detta avslutar jag med Zarathustras citat:
Det som inte dödar, det härdar.
Det gäller bara att hålla ut. Det är inte många månader kvar nu...
Tårarnas framfart
Varför inser jag inte en känslosam människa? Varför stretar jag emot detta påstående då det kanske är sant?
Jag är bra på att inte blanda in känslor i det vi lär oss i skolan. Det skulle inte fungera om jag blev upprörd över vad varje liten diktator vi läser om gör mot sitt folk. Jag blir inte arg när jag läser hur många människor som dött under vissa slag. Jag kopplar bort känslorna, precis på samma sätt som alla gör då de tittar på en nyhetsrapport. Man kan inte gråta över alla som dör. Man måste vara likgiltig.
Däremot är jag känslig för TV-program. Inte bara sorgliga utan också sentimentala saker. Oftast reality-program. Det kan vara så enkelt att jag sitter i godan ro och äter min middag medan jag tittar på America's Funniest Home Videos. I reklampausen byter jag kanal och fram kommer Extreme Home Makeover där en person säger "This is what every mother wish to have the ability to give their child" och jag brister ut i tårar. Ja, TÅRAR. Då tappar jag matlusten helt och jag byter program igen fort som attan för att hitta matron igen. Jag vet ingenting om denna dam, jag har ju inte sett resten av programmet, och jag vet ingenting om varför just hon förtjänar detta nya hus men ändå så gråter jag. Över vad? Vet inte riktigt. Över sorgen som hon tidigare måste haft, över hennes extrema lättnad och glädje, över hennes kärlek till sina barn. Över att det fortfarande är många människor i världen som inte fick denna chans att få ett nytt hus.
Så, över en enda replik gråter jag. Detta hände idag men det är absolut inte första gången. Jag gråter lätt till TV och har alltid gjort. Jag gråter faktiskt lätt för allt.
Jag har fått en annan insikt nu "på äldre dar". När jag var mindre läste jag många fantasy-böcker och där fick jag en onaturlig relation till att döda. I dessa böcker förekommer många brutala mord, enbart för att roa läsaren. Det hemskaste jag läst är faktiskt i den bokserie som så länge var min absoluta favorit, Sagan om Belgarion. I den är varje slag med fiendestyrkan en rolig del av dagen och karaktärerna ger efteråt kommentarer som "det var ett kul litet slagsmål" medan de torkar av svärdet med motståndarens klädnad, eller "attans, jag fick bara tre". De dagar de inte fick hacka ihjäl någon med svärdet blev de griniga. Dessa var alltså romanens hjätar. Jag började läsa dessa böcker då jag var nio år och första gången jag läste dem var jag upprörd över brutaliteten, men sedan vande jag mig och det är denna skeva relation jag har haft till blod och dödande på slagfält fram tills för något år sedan då jag sakta vaknade upp. Nu förtiden blir jag helt utom mig av att enbart tänka på den smörja jag läste. Författare ska aldrig, inte ens i påhittade fantasyvärldar, tolerera brutalt våld och uppmuntra till sådant på detta sätt! Detta har gjort att jag, efter mina år som hårdhudad, numera är en vekling. Jag gråter inte över våldsscener, men jag måste stänga av känslorna för annars kan det koka över.
Något som jag avskyr med mig själv är att när jag blir arg så gråter jag. När jag blir frustrerad så gråter jag. När jag blir skamsen så gråter jag. Det kommer som en reaktion och jag kan verkligen inte stoppa det. Det är riktigt jobbigt, speciellt när man är inne i ett muntligt slagsmål med någon som gjort en arg. Mitt under denna konflikt börjar jag alltid gråta. Just denna sekund, då jag ska visa min stora styrka! Då jag ska visa mig oövervinnerlig! Ja, då gråter jag. Och folk tolkar detta naturligtvis helt fel, som om jag är ledsen och det är jag ju inte. Jag är ju arg, rasande. Men jag gråter och kan inte stoppa det. Det är verkligen irriterande.
Så kanske är jag känslosam trots allt. Men jag vill verkligen inte inse det. Vill inte vara det. Jag vill gå efter min hjärna, inte efter mitt hjärta. Många blandar ihop hjärtat med själen, det gör inte jag. Hjärtats vilja och själens vilja är två väldigt olika saker. Hjärtats vilja är känslornas vilja. Vad är känslor? Reaktioner från omgivningen som gör att olika kemikalier som utsöndras ifrån hypotalamus. Liksom hjärnan är enbart nervtrådar och nervimpulser. Vad är då själens vilja? Vet inte. Vet bara att det är den man ska hitta för det är i den som (i brist på bättre ord) Ödet finns. Det är i själen man ska leta om man ska finna sin rätta plats i livet.
Jag är bra på att inte blanda in känslor i det vi lär oss i skolan. Det skulle inte fungera om jag blev upprörd över vad varje liten diktator vi läser om gör mot sitt folk. Jag blir inte arg när jag läser hur många människor som dött under vissa slag. Jag kopplar bort känslorna, precis på samma sätt som alla gör då de tittar på en nyhetsrapport. Man kan inte gråta över alla som dör. Man måste vara likgiltig.
Däremot är jag känslig för TV-program. Inte bara sorgliga utan också sentimentala saker. Oftast reality-program. Det kan vara så enkelt att jag sitter i godan ro och äter min middag medan jag tittar på America's Funniest Home Videos. I reklampausen byter jag kanal och fram kommer Extreme Home Makeover där en person säger "This is what every mother wish to have the ability to give their child" och jag brister ut i tårar. Ja, TÅRAR. Då tappar jag matlusten helt och jag byter program igen fort som attan för att hitta matron igen. Jag vet ingenting om denna dam, jag har ju inte sett resten av programmet, och jag vet ingenting om varför just hon förtjänar detta nya hus men ändå så gråter jag. Över vad? Vet inte riktigt. Över sorgen som hon tidigare måste haft, över hennes extrema lättnad och glädje, över hennes kärlek till sina barn. Över att det fortfarande är många människor i världen som inte fick denna chans att få ett nytt hus.
Så, över en enda replik gråter jag. Detta hände idag men det är absolut inte första gången. Jag gråter lätt till TV och har alltid gjort. Jag gråter faktiskt lätt för allt.
Jag har fått en annan insikt nu "på äldre dar". När jag var mindre läste jag många fantasy-böcker och där fick jag en onaturlig relation till att döda. I dessa böcker förekommer många brutala mord, enbart för att roa läsaren. Det hemskaste jag läst är faktiskt i den bokserie som så länge var min absoluta favorit, Sagan om Belgarion. I den är varje slag med fiendestyrkan en rolig del av dagen och karaktärerna ger efteråt kommentarer som "det var ett kul litet slagsmål" medan de torkar av svärdet med motståndarens klädnad, eller "attans, jag fick bara tre". De dagar de inte fick hacka ihjäl någon med svärdet blev de griniga. Dessa var alltså romanens hjätar. Jag började läsa dessa böcker då jag var nio år och första gången jag läste dem var jag upprörd över brutaliteten, men sedan vande jag mig och det är denna skeva relation jag har haft till blod och dödande på slagfält fram tills för något år sedan då jag sakta vaknade upp. Nu förtiden blir jag helt utom mig av att enbart tänka på den smörja jag läste. Författare ska aldrig, inte ens i påhittade fantasyvärldar, tolerera brutalt våld och uppmuntra till sådant på detta sätt! Detta har gjort att jag, efter mina år som hårdhudad, numera är en vekling. Jag gråter inte över våldsscener, men jag måste stänga av känslorna för annars kan det koka över.
Något som jag avskyr med mig själv är att när jag blir arg så gråter jag. När jag blir frustrerad så gråter jag. När jag blir skamsen så gråter jag. Det kommer som en reaktion och jag kan verkligen inte stoppa det. Det är riktigt jobbigt, speciellt när man är inne i ett muntligt slagsmål med någon som gjort en arg. Mitt under denna konflikt börjar jag alltid gråta. Just denna sekund, då jag ska visa min stora styrka! Då jag ska visa mig oövervinnerlig! Ja, då gråter jag. Och folk tolkar detta naturligtvis helt fel, som om jag är ledsen och det är jag ju inte. Jag är ju arg, rasande. Men jag gråter och kan inte stoppa det. Det är verkligen irriterande.
Så kanske är jag känslosam trots allt. Men jag vill verkligen inte inse det. Vill inte vara det. Jag vill gå efter min hjärna, inte efter mitt hjärta. Många blandar ihop hjärtat med själen, det gör inte jag. Hjärtats vilja och själens vilja är två väldigt olika saker. Hjärtats vilja är känslornas vilja. Vad är känslor? Reaktioner från omgivningen som gör att olika kemikalier som utsöndras ifrån hypotalamus. Liksom hjärnan är enbart nervtrådar och nervimpulser. Vad är då själens vilja? Vet inte. Vet bara att det är den man ska hitta för det är i den som (i brist på bättre ord) Ödet finns. Det är i själen man ska leta om man ska finna sin rätta plats i livet.
Rummet äter mig!
I helgen har jag varit hemma i Leksand för första gången på ett bra tag! Det var lite mysigt, men jag tycker också att det är jobbigt. Lokalproblem. Hatar mitt rum.
Nej, usch, så ska jag verkligen inte säga. Men det är faktiskt sanningen. Jag brukar vara ganska försiktig med att använda ordet hata, då jag inte tycker att det är rätt att säga om något eller någon.
Okej. Jag avskyr mitt rum väldigt starkt.
Det är fortfarande förfärligt av mig att säga så. Hur många i världen är det inte som inte har något rum - eller en ett hus - över huvud taget?
Men ändå, i mitt-ilandiga huvudtänk är mitt rum väldigt hemskt. Jag kan inte vara där inne, det känns som om jag äts upp av det. Möblerna är helt fel och placerade på ett sätt som gör att det inte går att röra sig. Tapeternas färg sticker i ögonen. Luften är jättedålig och det går inte att vädra för att fönstret är trasigt och går därför inte att öppna och skulle man öppna det så skulle man inte hitta bättre luft - utanför fönstret är vårt uterum alltså har jag i princip ett rum utan fönster.
Därför är det faktiskt jobbigt att komma hem och få lov att vara därinne. Det är skönt i lägenheten. Luftigt. Mycket himmel utanför fönstret. Mysigt.
Lite saker hände i fredags som jag har reflekterat under helgen utan att komma fram till någon vettig lösning. Någonting är fel i mig och jag vet inte vad eller ännu mindre vad jag borde göra åt det. Någonting hindrar mig. Stoppar mig. Låser mig. Men jag orkar inte skriva om det nu. Har inte tid. Jag gör det senare.
Nej, usch, så ska jag verkligen inte säga. Men det är faktiskt sanningen. Jag brukar vara ganska försiktig med att använda ordet hata, då jag inte tycker att det är rätt att säga om något eller någon.
Okej. Jag avskyr mitt rum väldigt starkt.
Det är fortfarande förfärligt av mig att säga så. Hur många i världen är det inte som inte har något rum - eller en ett hus - över huvud taget?
Men ändå, i mitt-ilandiga huvudtänk är mitt rum väldigt hemskt. Jag kan inte vara där inne, det känns som om jag äts upp av det. Möblerna är helt fel och placerade på ett sätt som gör att det inte går att röra sig. Tapeternas färg sticker i ögonen. Luften är jättedålig och det går inte att vädra för att fönstret är trasigt och går därför inte att öppna och skulle man öppna det så skulle man inte hitta bättre luft - utanför fönstret är vårt uterum alltså har jag i princip ett rum utan fönster.
Därför är det faktiskt jobbigt att komma hem och få lov att vara därinne. Det är skönt i lägenheten. Luftigt. Mycket himmel utanför fönstret. Mysigt.
Lite saker hände i fredags som jag har reflekterat under helgen utan att komma fram till någon vettig lösning. Någonting är fel i mig och jag vet inte vad eller ännu mindre vad jag borde göra åt det. Någonting hindrar mig. Stoppar mig. Låser mig. Men jag orkar inte skriva om det nu. Har inte tid. Jag gör det senare.
Dagsavslut
De här två senaste dagarna har varit riktigt trevliga. Jag har verkligen fått mycket gjort, av någon oförklarlig anledning. Jag har bara haft väldigt mycket energi i mig, jag har inte alls varit trött om kvällarna, sådär trött som jag brukar vara. Huvudtrött. Trött av alla intryck från dagen. Trött av all kunskap att processera. (Det är ju därför som jag måste ha min power-nap varje eftermiddag, det är under den sömnen som hjärnan sorterar åt mig och hjälper mig skaka av mig känslan av att jag är i ett snurrande intrycks-hav).
Imorgon har jag salskrivning i svenska. Ska faktiskt bli lite spännande. Så mycket som jag har laddat och läst på så måste det ju bara gå bra, eller hur? Jag hoppas verkligen det. Ska sätta mig och öva på inledningar i en kvart nu, så att jag får in känslan till imorgon. Inledningarna brukar vara det som tar tid för mig, vet inte varför men så är det. Jag har alltid redan från början syftesformuleringen klar i mitt huvud men ändå tar "krafset" runt omkring tid. Det är konstigt, eftersom det är mest rutinsaker som ska stå där. Titel, årtal, författare, fabel.
Imorgon ska jag åka hem till Leksand vilket var länge sedan jag gjorde. Det ska bli trevligt. Dock har jag ju den eviga historiauppsatsen att skriva över helgen, men det blir nog trevligt ändå. Vill man hinner man både med hemmamys och plugg. Det går om man väldigt gärna vill.
Inledningar var det. I Harry Martinsons filosofiska roman...
Imorgon har jag salskrivning i svenska. Ska faktiskt bli lite spännande. Så mycket som jag har laddat och läst på så måste det ju bara gå bra, eller hur? Jag hoppas verkligen det. Ska sätta mig och öva på inledningar i en kvart nu, så att jag får in känslan till imorgon. Inledningarna brukar vara det som tar tid för mig, vet inte varför men så är det. Jag har alltid redan från början syftesformuleringen klar i mitt huvud men ändå tar "krafset" runt omkring tid. Det är konstigt, eftersom det är mest rutinsaker som ska stå där. Titel, årtal, författare, fabel.
Imorgon ska jag åka hem till Leksand vilket var länge sedan jag gjorde. Det ska bli trevligt. Dock har jag ju den eviga historiauppsatsen att skriva över helgen, men det blir nog trevligt ändå. Vill man hinner man både med hemmamys och plugg. Det går om man väldigt gärna vill.
Inledningar var det. I Harry Martinsons filosofiska roman...
Höstreflektioner
Höst-höst utanför mitt fönster. Kyla smitter in. Kallt i själen.
Höst.
Vemod. Svårmod. Sorgperiod. Syndaflod.
Höst-höst.
Ra, den stolte Solguden är förevigad till minnet. Borta är upplevelsen. Kvar är föreställningen om den ljuva tiden.
Var tiden ljuv? Minns inte. Minnet är selektivt. Minns jag det jag vill minnas? Inte alltid. Vet vi alltid vad vi vill minnas? Vet inte. Har inget perspektiv. Kan inte låta mina åsikter om frågan löpa över min tunga utan perspektiv. Synvinklar. Påståendesätt. Rätt- och feltänkande fattas.
Löparna på min tunga hoppar över vissa hinder i sin fastlåsthet.
Det snubblar över andra - och varandra. Livets ironi.
Vill jag då minnas sommaren? Kan ge obehag. Jag kanhända inser att sommarperioden var mycket bättre än höst-höst. Eller, ännu värre. Jag kommer underfund med att sommaren var lika mycket vemod som nuvarande sorgperiod.
Vill nog inte veta. Vill inte ha kunskap. Vill tro att sommaren är god. Vill tro att solen ska än en gång lysa upp min tillvaro. Vill tro att solen dyrkar mig lika mycket som jag dyrkar den tillbaka. Vill tro. Inte veta. Vetskap kan skada.
Höst-hösten går ingenstans. Den stänger ner allt kosmiskt. Världen slutar vid molntäcket. Universum krymper på höst-hösten.
Mitt fönster är kvar likadant. Höst-höst ute. Höst-höst kyla inne. I mig. Igenom mina sinnen till själen. Jag är förstenad. Kall. Fryser.
Höst.
Vemod. Svårmod. Sorgperiod. Syndaflod.
Höst.
Vemod. Svårmod. Sorgperiod. Syndaflod.
Höst-höst.
Ra, den stolte Solguden är förevigad till minnet. Borta är upplevelsen. Kvar är föreställningen om den ljuva tiden.
Var tiden ljuv? Minns inte. Minnet är selektivt. Minns jag det jag vill minnas? Inte alltid. Vet vi alltid vad vi vill minnas? Vet inte. Har inget perspektiv. Kan inte låta mina åsikter om frågan löpa över min tunga utan perspektiv. Synvinklar. Påståendesätt. Rätt- och feltänkande fattas.
Löparna på min tunga hoppar över vissa hinder i sin fastlåsthet.
Det snubblar över andra - och varandra. Livets ironi.
Vill jag då minnas sommaren? Kan ge obehag. Jag kanhända inser att sommarperioden var mycket bättre än höst-höst. Eller, ännu värre. Jag kommer underfund med att sommaren var lika mycket vemod som nuvarande sorgperiod.
Vill nog inte veta. Vill inte ha kunskap. Vill tro att sommaren är god. Vill tro att solen ska än en gång lysa upp min tillvaro. Vill tro att solen dyrkar mig lika mycket som jag dyrkar den tillbaka. Vill tro. Inte veta. Vetskap kan skada.
Höst-hösten går ingenstans. Den stänger ner allt kosmiskt. Världen slutar vid molntäcket. Universum krymper på höst-hösten.
Mitt fönster är kvar likadant. Höst-höst ute. Höst-höst kyla inne. I mig. Igenom mina sinnen till själen. Jag är förstenad. Kall. Fryser.
Höst.
Vemod. Svårmod. Sorgperiod. Syndaflod.
Omväxlingsdag
Idag var en trevligare dag, för att inte tala om gårdagskvällen. Jag fick mycket gjort (jag följde ju planeringen!) men ändå stressade jag inte med något. Jag hade ingen stor uppsats eller annan megaläxa tills idag så därför kunde jag göra allting i ett högt tempo utan att känna att om jag inte blev klar skulle det bli väldigt dåligt. Det är bra med omväxlingsdagar! Jag tror att jag tar en till sådan idag, tills imorgon har jag bara en liten svenskaläxa och så måste jag fixa det sista på min internetbaserade undersöknint till EE för att kunna demonstrera den för min lärare imorgon. Dessa saker kommer jag att klara snabbt och sedan har jag kvällen på mig att plugga annat som inte behöver vara klart i morgon! Härligt. Högt tempo men ingen stress. Så som det ska vara.
Plugg-propaganda
Äntligen hemma! Jag kan väl inte säga att jag uppskattade den här dagen. När jag o Linnea gick hem från skolan så sa vi på fullt allvar till varandra att vi var glada att vi hade överlevt och att vi varje gång efter en sådan här dag var lika förvånad att man faktiskt fortfarande andas. Tydligen klarar man av vad som helst, verkligen ingenting kan döda en.
Just nu sitter jag och gör upp mitt schema av hur mitt pluggande den här veckan kommer att se ut. Fortfarande rasande över det som Pauline hade mage att stå och kasta ut över oss på lektionen idag.
"You might think that you have a lot of work to do, but next time you feel so, stop and think about me! Let me tell you about my work week.... stop feeling sorry for yourself, it is you that has chosen this! I mean, what if you really was studying instead of looking out of the window wondering what's on TV for tonight..."
Liknande detta malde hon över oss i en hel halvtimme idag innan hon började med den riktiga lektionen. Jag blir så arg så jag kokar. Att hon har mage att stå där mitt framför oss och generalisera oss allihop in i den grupp som inte pluggar utan tittar på TV istället! Att hon bara vågar! Jag är så arg så jag kokar. Jag vet ingenting om hur mina klasskompisar pluggar eller vad de tänker på, men jag kan prata för mig själv. När jag pluggar, då pluggar jag. Ordentligt. Jag idrottar ingenting. Jag tittar på TV enbart en halvtimme i veckan och då heter programmet "världens konflikter" och är ett program som Pauline har sagt åt oss att titta på. Jag umgås sällan med vänner utanför skolan, 2-3 timmar i veckan kanske. Jag har totalt slutat spela klarinett både hemma och i orkester för att jag har inte tid. Medan jag äter middag läser jag biologi för att spara tid. Jag pluggar, det är vad jag gör och medan jag pluggar sitter jag inte och funderar på vad det är på TV, det hinner jag inte. I helgen spenderade jag över 15 timmar på den där historiauppsatsen som jag på torsdag kommer få höra är värdelös och jag kommer få lyssna till ett långt tal om hur besviken hon är på oss. Men jag pluggar. Det är vad jag gör. OCH HON HAR MAGE ATT STÄLLA SIG FRAMFÖR MIG OCH SÄGA ATT JAG INTE GÖR DET!!! Då blir jag arg så jag kokar. Hon har mage att säga att jag iställer ska tycka synd om henne för hennes arbetsbörda.
Missförstå mig rätt och bli inte oroliga för MIN arbetsbörda. Jag hinner faktiskt med annat också, ibland. I lördags pluggade jag bara 3 timmar och resten gjorde jag andra saker. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, det är inte därför jag skriver detta. Men jag vill inte heller tycka synd om Pauline. Vi vet att hon har otroliga kunskaper i retorik och övertalning, hon brukar ge "uppvisningar" på det. Däremot blir jag arg när hon använder detta mot oss för att vi ska tycka synd om henne. Hon, som lär oss allt om hur stora diktatorer använde propaganda för att styra folket, hon använder precis samma propagandametoder för att styra våra tankar så som hon vill ha dem. Det är inte rätt, så ska hon inte göra. Hon ska inte låta oss känna oss i skúld till henne för att vi inte presterar tillräckligt bra när vi har spenderat en hel helg på en enda uppsats! Det är extremt elakt och hjälper inte oss ett dugg. Därför blir jag arg. Hon borde veta att vi (eller jag, jag kan inte riktigt prata för de andra) alltid gör vårt bästa och vi kan inte göra mer. Jag tar varenda sekund av livet som är över och tillägnar den till historia, jag kan inte göra mer. DÄRFÖR SKA HON INTE FÅ MIG ATT KÄNNA SKULDKÄNSLOR INFÖR HENNE ATT JAG INTE GÖR BRA NOG ELLER FÖRSÖKER NOG MYCKET! Jag kan inte göra mer än vad jag gör idag, det är omöjligt. Jag har 6 andra ämnen också. Jag tänker aldrig be om förlåtelse för att jag gör allt jag kan för jag tror ändå någonstans att det jag kan i slutändan kommer vara bra nog.
Så, här blir alltså mitt schema för kvällen, dedikerat till Pauline:
16.10 - 16.40 ToK homework, reading articles
16.40 - 17.00 Short nap
17.00 - 17.30 Dinner (biology)
17.30 - 19.30 Svenskaläxa. Förbereda salskrivningen på fredag.
19.30 - 20.00 Telefontid, ringa familjen. (Min sociala halvtimme, borde jag ta bort den Pauline?
20.00 - 21.30 Arbeta på min Extended Essay. Läsa böcker, skriva notes.
21.30 - 22.00 Min TV-stund, "Världens konflikter". Idag om Darfur. (Räknas Darfur till avkoppling eller skolarbete om läraren säger åt en att titta?)
22.00 - 22.30 Continuation of EE-work.
22.30 Läggdags.
Såhär ser de flesta av mina kvällar ut, bara att jag är lyckligt lottad på tisdagar, jag får ju kolla på TV en halvtimme. Jag vill som sagt inte att någon ska tycka synd om mig, det är inte därför jag gnäller. Jag trivs väldigt bra med mitt liv. Men om Pauline en enda gång till vräker ur sig rakt i ansiktet på mig att jag inte pluggar så kommer jag att explodera. Jag tänker inte lyssna och svälja sådana lögner en enda gång till. Det förtjänar jag verkligen inte.
Just nu sitter jag och gör upp mitt schema av hur mitt pluggande den här veckan kommer att se ut. Fortfarande rasande över det som Pauline hade mage att stå och kasta ut över oss på lektionen idag.
"You might think that you have a lot of work to do, but next time you feel so, stop and think about me! Let me tell you about my work week.... stop feeling sorry for yourself, it is you that has chosen this! I mean, what if you really was studying instead of looking out of the window wondering what's on TV for tonight..."
Liknande detta malde hon över oss i en hel halvtimme idag innan hon började med den riktiga lektionen. Jag blir så arg så jag kokar. Att hon har mage att stå där mitt framför oss och generalisera oss allihop in i den grupp som inte pluggar utan tittar på TV istället! Att hon bara vågar! Jag är så arg så jag kokar. Jag vet ingenting om hur mina klasskompisar pluggar eller vad de tänker på, men jag kan prata för mig själv. När jag pluggar, då pluggar jag. Ordentligt. Jag idrottar ingenting. Jag tittar på TV enbart en halvtimme i veckan och då heter programmet "världens konflikter" och är ett program som Pauline har sagt åt oss att titta på. Jag umgås sällan med vänner utanför skolan, 2-3 timmar i veckan kanske. Jag har totalt slutat spela klarinett både hemma och i orkester för att jag har inte tid. Medan jag äter middag läser jag biologi för att spara tid. Jag pluggar, det är vad jag gör och medan jag pluggar sitter jag inte och funderar på vad det är på TV, det hinner jag inte. I helgen spenderade jag över 15 timmar på den där historiauppsatsen som jag på torsdag kommer få höra är värdelös och jag kommer få lyssna till ett långt tal om hur besviken hon är på oss. Men jag pluggar. Det är vad jag gör. OCH HON HAR MAGE ATT STÄLLA SIG FRAMFÖR MIG OCH SÄGA ATT JAG INTE GÖR DET!!! Då blir jag arg så jag kokar. Hon har mage att säga att jag iställer ska tycka synd om henne för hennes arbetsbörda.
Missförstå mig rätt och bli inte oroliga för MIN arbetsbörda. Jag hinner faktiskt med annat också, ibland. I lördags pluggade jag bara 3 timmar och resten gjorde jag andra saker. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, det är inte därför jag skriver detta. Men jag vill inte heller tycka synd om Pauline. Vi vet att hon har otroliga kunskaper i retorik och övertalning, hon brukar ge "uppvisningar" på det. Däremot blir jag arg när hon använder detta mot oss för att vi ska tycka synd om henne. Hon, som lär oss allt om hur stora diktatorer använde propaganda för att styra folket, hon använder precis samma propagandametoder för att styra våra tankar så som hon vill ha dem. Det är inte rätt, så ska hon inte göra. Hon ska inte låta oss känna oss i skúld till henne för att vi inte presterar tillräckligt bra när vi har spenderat en hel helg på en enda uppsats! Det är extremt elakt och hjälper inte oss ett dugg. Därför blir jag arg. Hon borde veta att vi (eller jag, jag kan inte riktigt prata för de andra) alltid gör vårt bästa och vi kan inte göra mer. Jag tar varenda sekund av livet som är över och tillägnar den till historia, jag kan inte göra mer. DÄRFÖR SKA HON INTE FÅ MIG ATT KÄNNA SKULDKÄNSLOR INFÖR HENNE ATT JAG INTE GÖR BRA NOG ELLER FÖRSÖKER NOG MYCKET! Jag kan inte göra mer än vad jag gör idag, det är omöjligt. Jag har 6 andra ämnen också. Jag tänker aldrig be om förlåtelse för att jag gör allt jag kan för jag tror ändå någonstans att det jag kan i slutändan kommer vara bra nog.
Så, här blir alltså mitt schema för kvällen, dedikerat till Pauline:
16.10 - 16.40 ToK homework, reading articles
16.40 - 17.00 Short nap
17.00 - 17.30 Dinner (biology)
17.30 - 19.30 Svenskaläxa. Förbereda salskrivningen på fredag.
19.30 - 20.00 Telefontid, ringa familjen. (Min sociala halvtimme, borde jag ta bort den Pauline?
20.00 - 21.30 Arbeta på min Extended Essay. Läsa böcker, skriva notes.
21.30 - 22.00 Min TV-stund, "Världens konflikter". Idag om Darfur. (Räknas Darfur till avkoppling eller skolarbete om läraren säger åt en att titta?)
22.00 - 22.30 Continuation of EE-work.
22.30 Läggdags.
Såhär ser de flesta av mina kvällar ut, bara att jag är lyckligt lottad på tisdagar, jag får ju kolla på TV en halvtimme. Jag vill som sagt inte att någon ska tycka synd om mig, det är inte därför jag gnäller. Jag trivs väldigt bra med mitt liv. Men om Pauline en enda gång till vräker ur sig rakt i ansiktet på mig att jag inte pluggar så kommer jag att explodera. Jag tänker inte lyssna och svälja sådana lögner en enda gång till. Det förtjänar jag verkligen inte.
Mat i stora lass!
Nu har mamma åkt hem och vardagen börjat. Det är alltid en viss "klyfta" (i brist på bättre ord) mellan helglivet och vardagsvimmlet. Tur att jag tycker mycket om båda delarna!
Dock ser jag inte jättemycket fram emot imorgon. Salskrivning i engelska är det första som händer, som sedan följs upp med att jag ska lämna in en historiauppsats och sedan springa vidare till ett biologiprov. Vissa dagar är det extra viktigt att man är på topp! Det är bara att hoppas att det blir en sådan dag imorgon.
Helgen var för övrigt fantastisk. Mamma och jag har alltid superroligt när vi umgås och det händer alltid en massa tokiga saker. Vad jag kommer minnas speciellt ifrån den här helgen är all extremt god mat som vi har ätit! Vi har hunnit med alla våra favoriträtter på en helg. Först Papas Tapas, vår absoluta favoritrestaurang, deras aioli är så man kan mörda för den - jag lovar, jag överdriver inte alls. Helt otroligt. Man beställer smårätter (tapas) och får då en massa gott. Sedan har vi ätit kräftor. Vår egna mys-mat! Jag och mamma har kräftskiva 3-4 gånger varje höst och sedan någon gång under året också. Bara vi två, ingen annan får vara med. Pappa är så kass på att skala så inte ens han får vara med. Då har vi våra standard-tilltugg också, cider och baguette med creme bonjourost. Så ska det vara, inte på något annat sätt. Vi har även hunnit med vår andra favoritrestaurang här i Eskilstuna (vi börjar hitta våra smultronställen lagomt till att jag snart ska flytta härifrån) vilken är Classic Thai som ligger mellan skolan och Åhlens. Här ska man äta kyckling eller biff i kokosmjölk med chilikryddor. Starkt men ändå så lent på tungan att man tror att det är silke man äter! Tungan bara skriker mer för varje tugga, helt otroliga smaker.
Nog om min mathelg. Nu måste jag skriva en historieuppsats. Som vanligt. Men den här gången är det mer spännande är Castro. Frågan är "Why did the situation in Vietnam call for American intervention?" och vad svaret är har jag bitvis listat ut. Nu gäller det bara att få till det på ett snyggt sätt i uppsatsen också, för det är inte lätt. Massor med frågor i frågan som man inte märker vid första anblicken.
What was the situation?
When was the situation?
Who called for american intervention?
Was it intervention?
Ja, det är spännande. Blir uppsatsen bra? Blir den dålig? Jag vet inte. Jag har tappat känselspröten för bra-vibbar. Jag hoppas, men jag vet inte. Tiden och Pauline får utvisa saken.
Dock ser jag inte jättemycket fram emot imorgon. Salskrivning i engelska är det första som händer, som sedan följs upp med att jag ska lämna in en historiauppsats och sedan springa vidare till ett biologiprov. Vissa dagar är det extra viktigt att man är på topp! Det är bara att hoppas att det blir en sådan dag imorgon.
Helgen var för övrigt fantastisk. Mamma och jag har alltid superroligt när vi umgås och det händer alltid en massa tokiga saker. Vad jag kommer minnas speciellt ifrån den här helgen är all extremt god mat som vi har ätit! Vi har hunnit med alla våra favoriträtter på en helg. Först Papas Tapas, vår absoluta favoritrestaurang, deras aioli är så man kan mörda för den - jag lovar, jag överdriver inte alls. Helt otroligt. Man beställer smårätter (tapas) och får då en massa gott. Sedan har vi ätit kräftor. Vår egna mys-mat! Jag och mamma har kräftskiva 3-4 gånger varje höst och sedan någon gång under året också. Bara vi två, ingen annan får vara med. Pappa är så kass på att skala så inte ens han får vara med. Då har vi våra standard-tilltugg också, cider och baguette med creme bonjourost. Så ska det vara, inte på något annat sätt. Vi har även hunnit med vår andra favoritrestaurang här i Eskilstuna (vi börjar hitta våra smultronställen lagomt till att jag snart ska flytta härifrån) vilken är Classic Thai som ligger mellan skolan och Åhlens. Här ska man äta kyckling eller biff i kokosmjölk med chilikryddor. Starkt men ändå så lent på tungan att man tror att det är silke man äter! Tungan bara skriker mer för varje tugga, helt otroliga smaker.
Nog om min mathelg. Nu måste jag skriva en historieuppsats. Som vanligt. Men den här gången är det mer spännande är Castro. Frågan är "Why did the situation in Vietnam call for American intervention?" och vad svaret är har jag bitvis listat ut. Nu gäller det bara att få till det på ett snyggt sätt i uppsatsen också, för det är inte lätt. Massor med frågor i frågan som man inte märker vid första anblicken.
What was the situation?
When was the situation?
Who called for american intervention?
Was it intervention?
Ja, det är spännande. Blir uppsatsen bra? Blir den dålig? Jag vet inte. Jag har tappat känselspröten för bra-vibbar. Jag hoppas, men jag vet inte. Tiden och Pauline får utvisa saken.
Mamma-och-jag-helg
Jag har inte skrivit så mycket den här helgen och kommer troligtvis inte att göra det på den resterande del av helgen som är kvar. Mamma hälsar på mig i Eskilstuna och vi har fullt upp med att hitta på roliga saker tillsammans att jag inte har tid för bloggning.
Vad vi hunnit med hitintill är att äta middag på vår favoritrestaurang Papas Tapas, shoppat på IKEA - jag behövde en ny kontrorsstol, haft vår egen lilla kräftskiva vilket vi har flera gånger varje höst - bara hon och jag, tittat på film, övningskört, gått på teater och lite annat smått och gott. Jag har fullt upp helt enkelt! Idag ska vara stora-plugg-och-jobb-dagen så jag arbetar på med min historiauppsats medan hon sitter i köket och pillar på sitt pappersarbete. Men nog kommer det bli ett avbrott under dagen för lite klädshopping på stan...
Vi hörs när livet går tillbaka till vardag!
Ett foto jag tog utanför ett av slotten i Italien. Ser ni att de begravt sin fiende i fontänen?
Hyllning till Naturen
Det är inte ofta jag tycker om sovmorgon (det är olidligt att stiga upp på sådana eftersom jag ändå sätter klockan på tjugo i sju, precis som alltid, för att hinna med att plugga. Det är mycket värre att masa sig upp ur sängen för att sätta sig vid skrivbordet än det är att gå till skolan!) men idag kändes det helt underbart. Jag behövde vara själv och ta hand om mig och min förkylning, det är så mycket jobbigare i skolan att överallt släpa med sig snytpapper, nässpray, echinacea och halstabletter och dessutom så känner man sig inte direkt vacker eller social när näsan är illröd av allt snytande och kinderna sjukbleka. För att inte tala om hur det blir när man öppnar munnen och försöker prata med det knappt går pga allt slem man har i halsen. Nej, usch! Skönt att få vara hemma och kurera sig idag.
Dessutom arbetar jag på en så otroligt rolig uppsats som gör att det känns ännu mer kul att få sitta hemma. Det är en stilistisk uppsats i svenskan där jag fått en halv sida ur romanen Vägen till Klockrike av Harry Martinson och jag ska nu stilistiskt kommentera detta utdrag. Den är en helt fantastisk text jag har fått, det är en hyllning till Naturen där Martinson använder sitt bildspråk och sin osedvanliga meningsuppbyggnad på ett sätt att man kan inte annat än att ta av sig hatten för en stor konstnär. Han målar känslor och sinnesintryck på ett sätt att de fastnar i min själ.
Får jag tid kanske jag lägger ut det utdrag jag arbetar med och skriver jag en bra uppsats kan det hända att den kommer upp här också. Man kan aldrig veta.
Dessutom arbetar jag på en så otroligt rolig uppsats som gör att det känns ännu mer kul att få sitta hemma. Det är en stilistisk uppsats i svenskan där jag fått en halv sida ur romanen Vägen till Klockrike av Harry Martinson och jag ska nu stilistiskt kommentera detta utdrag. Den är en helt fantastisk text jag har fått, det är en hyllning till Naturen där Martinson använder sitt bildspråk och sin osedvanliga meningsuppbyggnad på ett sätt att man kan inte annat än att ta av sig hatten för en stor konstnär. Han målar känslor och sinnesintryck på ett sätt att de fastnar i min själ.
Får jag tid kanske jag lägger ut det utdrag jag arbetar med och skriver jag en bra uppsats kan det hända att den kommer upp här också. Man kan aldrig veta.
Förkylningsdag
Ännu en dag av mitt liv till ända. En lite småjobbig dag på grund av min förkylning. Den distraherar mig hela tiden. Men jag är fullt och fast inställd på att bli frisk jättesnart, vilket jag därför också kommer bli. Allt handlar om vilka tankar man har som släpper up vilka kemikalier i kroppen, tror ni mig inte så får ni komma och lyssna på en av våra Theory of Knowledge-lektioner.
Annars är det mesta trevligt. Bara en lektion i morgon vilket betyder mycket tid till att göra annat på - t ex att skriva svenskauppsatsen som ska in på torsdag och som jag inte ens börjat på eller att börja med historiauppsatsen om Vietnam som ska in på tisdag eller arbeta med min extended essay eller skriva min ToK-uppsats eller göra experimentet till min Matte-internal eller skriva en ekonomi-internal eller renskriva min World Literature-uppsats eller plugga till biologiprovet på tisdag och ekonomiprovet veckan därpå. Eller bara göra lite vanlig, enkel, hederlig revision av alla kurserna. Världen är full av saker som man kan göra när man har en ledig dag.
Men annars är det mesta som sagt trevligt, förutom förkylningen som jag snart skakat av mig. Livet känns helt enkelt spännande och värt att följa med i.
Annars är det mesta trevligt. Bara en lektion i morgon vilket betyder mycket tid till att göra annat på - t ex att skriva svenskauppsatsen som ska in på torsdag och som jag inte ens börjat på eller att börja med historiauppsatsen om Vietnam som ska in på tisdag eller arbeta med min extended essay eller skriva min ToK-uppsats eller göra experimentet till min Matte-internal eller skriva en ekonomi-internal eller renskriva min World Literature-uppsats eller plugga till biologiprovet på tisdag och ekonomiprovet veckan därpå. Eller bara göra lite vanlig, enkel, hederlig revision av alla kurserna. Världen är full av saker som man kan göra när man har en ledig dag.
Men annars är det mesta som sagt trevligt, förutom förkylningen som jag snart skakat av mig. Livet känns helt enkelt spännande och värt att följa med i.
The show must go on
Idag har varit en riktigt jobbig dag på grund av förkylningen. Om livet är tufft annars så är det ingenting emot om man är sjuk, speciellt om det är som i min skola att det är förfärligt om man missar en enda lektion, jag måste till skolan. Hur dåligt jag än mår. Det är bara att sätta sig på andra sidan i klassrummet så att man inte smittar ner någon annan (tur att vi är så små klasser) och försöka lyssna och anteckna trots att huvudet känns som en bomullsfabrik.
Just nu håller jag på att försöka skriva något vettigt... nej förlåt, jag försöker skriva någonting över huvud taget på uppsatsen som ska in i morgon. Jag undrar hur det kommer att gå. Jag har kommit en tredjedel och är redan extremt trött, vill bara krypa ner i sängen och få en välbehövlig vila. Jag håller väl på ett tag till, sedan blir det att gå upp tidigt i morgon bitti och fortsätta. Livet är inte lätt när uppsatser ska in och läraren aldrig bryr sig om man är sjuk eller inte. Uppsatsen ska in, vad som än händer. Som Pauline säger: "I don't care if your printer broke down or if your dog ate your essay or if your parrot died, that doesn't matter in the end. What's matter is what you know in time of exam, therefore, get me the essay and get me it on time. The essay must always in."
Så det är bara att fortsätta. Ja, jag är sjuk. Ja, jag kanske borde sova istället. Men uppsatsen måste in. Det går faktiskt före en förkylning. Skulle jag ha obotlig cancer så skulle jag fundera över om jag verkligen ville lämna in uppsatsen men nu när det enbart är en förkylning vi pratar om går uppsatsen före. Det kommer inte bli någon bra uppsats, det kan så vara. Men det är en uppsats. Det är en källa av fakta till den dag jag revisar Castro inför exams. Den är en övning inför stunden då jag ska skriva det viktigaste provet i mitt liv. Det kan vara arbetet som jag gör just precis nu, precis ikväll, som gör att jag får en sjua istället för en sexa eller liknande. Therefore, the essay must in. No matter what. Because this might be the piece that determines my future. You can never know.
Just nu håller jag på att försöka skriva något vettigt... nej förlåt, jag försöker skriva någonting över huvud taget på uppsatsen som ska in i morgon. Jag undrar hur det kommer att gå. Jag har kommit en tredjedel och är redan extremt trött, vill bara krypa ner i sängen och få en välbehövlig vila. Jag håller väl på ett tag till, sedan blir det att gå upp tidigt i morgon bitti och fortsätta. Livet är inte lätt när uppsatser ska in och läraren aldrig bryr sig om man är sjuk eller inte. Uppsatsen ska in, vad som än händer. Som Pauline säger: "I don't care if your printer broke down or if your dog ate your essay or if your parrot died, that doesn't matter in the end. What's matter is what you know in time of exam, therefore, get me the essay and get me it on time. The essay must always in."
Så det är bara att fortsätta. Ja, jag är sjuk. Ja, jag kanske borde sova istället. Men uppsatsen måste in. Det går faktiskt före en förkylning. Skulle jag ha obotlig cancer så skulle jag fundera över om jag verkligen ville lämna in uppsatsen men nu när det enbart är en förkylning vi pratar om går uppsatsen före. Det kommer inte bli någon bra uppsats, det kan så vara. Men det är en uppsats. Det är en källa av fakta till den dag jag revisar Castro inför exams. Den är en övning inför stunden då jag ska skriva det viktigaste provet i mitt liv. Det kan vara arbetet som jag gör just precis nu, precis ikväll, som gör att jag får en sjua istället för en sexa eller liknande. Therefore, the essay must in. No matter what. Because this might be the piece that determines my future. You can never know.
Jag är en slokande blomma
Igår var jag pigg som en lärka, idag vaknade jag med en rejäl förkylning. Jag som igår skröt över att jag inte blivit sjuk trots att alla andra är sjuka dessa veckor! Där fick jag.
Jag känner mig inte alls bra. Det känns som om jag har stoppat in huvudet i ett svart hål i universum och det är omöjligt att dra ut det. Halsen bränner, huvudet dunkar och ögonen har svårt att fokusera blicken. (Vill ni kan jag rita upp en sketch på fokuseringsfelet eftersom det är neurobiology and behaviour som vi läser just nu på biologin. Där får vi lära oss exakt hur och var i ögat brytningen av ljusfotonerna sker. Riktigt intressant.)
Jag känner mig som en slokande blomma. Som Palmiz när jag har honom på ljusterapi i mitt fönster vilket han inte gillar. Då brukar han se lika slokande ut som jag känner mig idag.
Jag försöker att arbeta med historieuppsatsen i alla fall, men det går bara i ca tio minuter i taget. Sedan flyter texten ihop alldeles för mycket för att det ska vara lärbart. Tyvärr är det inte så intressant heller. Castro verkar inte ha gjort särskilt många spännande saker när han väl var vid makten, det var mycket mer spännande innan. Eller så är det bara jag som inte kan processera och analysera fakta i mitt just nu mycket sjuka och suddiga huvud.
Vart tog min plugghelg vägen? Jag skulle ju skriva på massor av uppsatsen var meningen. Jag har inte kommit någonstans. Jaja. Det får lösa sig. Idag får jag lägga all kraft som jag kan uppbåda på historian, resten av tiden ska jag vila och dricka echinacea så att jag blir frisk fortast möjligt. Det är det som är det viktiga just nu. 
Skillnad på Vänner och Vänner
Jag har haft en supermysig dag tillsammans med två vänner som jag ofta umgås med i skolan men mer sällan privat. Vi har pratat massor av tjejsnack och skvaller, sådant som jag sällan håller på med annars men just idag kändes det riktigt bra av någon anledning. Jag behövde det helt enkelt. Vi gjorde bland annat upp en lång lista på hur våra klasskompisar kommer att leva om tio år, himla skojigt! Som upplagt för massor av skratt och fniss.
Så denna dag, där jag skulle plugga mängder, blev inte riktigt som jag tänkt mig. Men det gör nog ingenting. Det var väldigt länge sedan som jag mådde så bra som idag. Förra gången var väl i Italien i somras. Därför tror jag att jag klarar av att plugga mer i morgon istället.
Det är underbart att få umgås med dessa två, härliga, lättgående flickor. Lättgående på det sätt att de är flexibla, det är inte så stort krångel att vara med dem. De äter allt så man slipper laga specialmat, har inga psykiska problem så man behöver inte vara rätt att trampa på någon öm tå och är stabila och säkra på sig själva. Det behövs sådant också i en värld där de flesta jag ser lider av något som gör att man måste vara så extremt försiktig då man umgår med dem. Sådant tär på krafterna ordentligt.
Och så känner jag mig uppskattad. Jag vet inte varför jag själv har tappat självförtroendet den senaste månaden. Det sociala självförtroendet menar jag. Jag, som annars är så säker på mig själv, har blivit rädd för att de andra inte tycker om mig. Visst är det märkligt? Jag brukar aldrig fundera över sådant. Men sådana här kvällar hjälper. Då får jag bekräftat att det finns människor - många människor - som tycker om mig och vill umgås med mig. Man lurar sig lätt att man är den mest ensamma människan på jordklotet när man sitter instängd i sin lägenhet den största delen av den vakna tiden. I de stunderna känns det ganska tomt.
Men, jag har ju alltid Castro. Han som jag ska umgås med i morgon då jag ska skriva den där uppsatsen som jag inte skrev idag. Och Mao. Och Stalin. Och Lenin, Hitler, Franco, Mussolini och alla andra historiska berömdheter som jag har studerat närmare. På något sätt är de alla mina vänner, jag känner dem. Jag kan det mesta om dem. De är viktiga för mig. Inte för att jag tycker om dem som personer - jag är inte korkad - men jag tycker om tanken på dem. Jag fascineras av dem. Därför blir de på något sätt mina vänner. Visst, de kan aldrig ersätta riktiga, levande människor men tanken på dem underhåller min hjärna. Det är just det som gör att jag får riktigt skapliga resultat i historia. Jag lever med mina historiska vänner i tankarna hela tiden och det gör att jag kan få en bättre förståelse för deras handlande. Jag förstår deras situation och hur deras begär slutligen tar över. Så som det alltid gör eftersom vi alla är människor.
Men det var ändå skönt, att känna att även den nu levande världen tycker om mig så mycket att de ville tillbringa en kväll med mig.
Så denna dag, där jag skulle plugga mängder, blev inte riktigt som jag tänkt mig. Men det gör nog ingenting. Det var väldigt länge sedan som jag mådde så bra som idag. Förra gången var väl i Italien i somras. Därför tror jag att jag klarar av att plugga mer i morgon istället.
Det är underbart att få umgås med dessa två, härliga, lättgående flickor. Lättgående på det sätt att de är flexibla, det är inte så stort krångel att vara med dem. De äter allt så man slipper laga specialmat, har inga psykiska problem så man behöver inte vara rätt att trampa på någon öm tå och är stabila och säkra på sig själva. Det behövs sådant också i en värld där de flesta jag ser lider av något som gör att man måste vara så extremt försiktig då man umgår med dem. Sådant tär på krafterna ordentligt.
Och så känner jag mig uppskattad. Jag vet inte varför jag själv har tappat självförtroendet den senaste månaden. Det sociala självförtroendet menar jag. Jag, som annars är så säker på mig själv, har blivit rädd för att de andra inte tycker om mig. Visst är det märkligt? Jag brukar aldrig fundera över sådant. Men sådana här kvällar hjälper. Då får jag bekräftat att det finns människor - många människor - som tycker om mig och vill umgås med mig. Man lurar sig lätt att man är den mest ensamma människan på jordklotet när man sitter instängd i sin lägenhet den största delen av den vakna tiden. I de stunderna känns det ganska tomt.
Men, jag har ju alltid Castro. Han som jag ska umgås med i morgon då jag ska skriva den där uppsatsen som jag inte skrev idag. Och Mao. Och Stalin. Och Lenin, Hitler, Franco, Mussolini och alla andra historiska berömdheter som jag har studerat närmare. På något sätt är de alla mina vänner, jag känner dem. Jag kan det mesta om dem. De är viktiga för mig. Inte för att jag tycker om dem som personer - jag är inte korkad - men jag tycker om tanken på dem. Jag fascineras av dem. Därför blir de på något sätt mina vänner. Visst, de kan aldrig ersätta riktiga, levande människor men tanken på dem underhåller min hjärna. Det är just det som gör att jag får riktigt skapliga resultat i historia. Jag lever med mina historiska vänner i tankarna hela tiden och det gör att jag kan få en bättre förståelse för deras handlande. Jag förstår deras situation och hur deras begär slutligen tar över. Så som det alltid gör eftersom vi alla är människor.
Men det var ändå skönt, att känna att även den nu levande världen tycker om mig så mycket att de ville tillbringa en kväll med mig.
Bara idag är jag en känslomänniska
Jag har haft en helt otrolig dag.
Massor har hänt. Har den varit helt fantistisk? Nej. Har den varit helt otrolig? Ja. Fast nu efteråt kommer jag enbart att minnas de bra sakerna, dåliga saker försvinner så snabbt ur minnet. Det är alltid mycket lättare att komma ihåg roliga saker.
Dagen började med alla möjliga små fel som riktigt dåliga sagar alltid har. Sådana där saker som att schampoot är slut så man står och försöker tvätta håret i enbart balsam och därefter är all frukostmat slut så man äter en vit toastmacka med lite smör på - det är allt. En riktig dålig start på dagen.
Större delen av dagen har jag varit tre centimeter från kanten och jag vet inte hur många gånger som jag har tryckt tillbaka paniktårarna. Svalt dem och försökt skratta bort dem. Ett stort tack ska alla fall en underbar vän ha som såg detta och gjorde allt i sin makt för att muntra upp mig. Ja, jag var verkligen långt nere vissa bitar av dagen. Av stress. Jag klarar av allt så länge mitt program inte krockar, gör det det är jag såld, det är då jag stressar av tanken på att jag inte klarar av alla mina uppdrag och skuldkänslor för det som jag måste prioritera bort.
Det var mycket elevrådande idag. Vi hade Elevråds-Kick-Off med alla nya elevrådsmedlemmar. Trots att jag var på min lägsta punkt då jag steg in i gympasalen som vi skulle vara i så klarade jag av det - och det är jag nu i efterhand stolt över mig själv för. Jag lyckades. Jag tog som vanligt kontroll över situationen, styrde upp allting och gjorde det med ett leende på läpparna samtidigt som jag var trevlig och öppen mot de nya elevrådarna. Jag måste till och med säga att jag hade enormt roligt. Trots att jag minuterna innan varit extremt låg, nu var jag i mitt esse, jag strålade, jag brilljerade. Jag visade den delen av min personlighet som jag älskar mest hos mig själv. Den personlighet som jag i framtiden i arbetslivet vill använda mig av. Jag blir hög på känslan av kontroll över en situation. Jag älskar det. I de stunderna känns det som om jag övergår från att vara en vanlig människa till en superhjältinna från en annan galax - en övermänniska.
När det var klart var det bara att springa iväg till biologin och där var det nästan så att jag rasade ihop igen. Jag prioriterade biologin över ett annat elevrådsmöte - jag visste hela tiden att jag valt rätt och hade därför inte mycket till skuldkänslor. Tack och lov. Men ändå höll jag på att bryta ihop.
När biologin var över fick jag en kort men viktig pratstund med denna vän som hjälpte mig igenom dagen, sedan var det bara att gå till aulan för att ha genrep inför Diploma Ceremony för de IB-elever som gick ut 08. Där spelade vi upp en sketch där vi immiterade vissa av lärarna och jag var mer eller mindre tvungen att spela Mona, vår svensklärarinna, trots att jag egentligen inte ville vara med. Jag kände inte att jag hade tiden. Under repetitionerna och sedan under uppvisningen gick det bra, jag var laddad igen på något märkligt sätt. Ibland har man kraft i sig som man inte visste existerade. Så roligt det var! När jag väl satt på scenen ångrade jag inte att jag ställt upp. Pjäsen var helt fantastiskt rolig och publiken uppskattade den mycket. Jag älskar att stå på scenen! Samma adrenalin som gör mig hög då jag känner att jag kontrollerar situationen rusar genom mina ådror på en scen. Det är mycket samman länkat.
Det var ju många stipendieutdelningar och liknande och en elev som fick 44 av 45 poäng i slutbetyg höll en tal och jag har inte ord som kan beskriva hur gripande det var. Hon talade till lärarna, sina klasskamrater och framförde en lång rimmad dikt om sitt sista IB-år. Ja, som sagt. Makalöst. Det är nog det ord som kommer närmast. Det rörde upp så otroligt mycket känslor. Usch, jag är så fruktansvärt sentimental av mig. (Det har jag ju diskuterat tidigare här i bloggen och kommit fram till att det nog beror på min förmåda att utvärdera och därför förstår jag bättre än andra vad det är som jag ska lämna).
Sedan var det mingel i ett lärarrum där min engelskalärarinna Inger också tackade av sina lärare då hon tog studenten här för 41 år sedan, förstå bara stämmningen i rummet med stora porträtt hängande på skolans alla rektorer utefter långväggen där också gamla dammiga bokhyllor står med böcker som är skrivna för otroligt länge sedan. Det är som att stiga in i en sal på Hogwarts. Där minglade jag runt och pratade med nästintill gråtande lärare och gråtande före-detta elever som rörde upp ännu mer känslor i min redan utpumpade kropp. Gamla elever, (en skulle börja på KTH, en annan gick på Handels) som tillgivet överöste mig med visdomsord och jag kände en så otrolig värme till dessa underbara människor som gör sitt bästa för att föra sina förvärvade kunskaper vidare till mig. Jag blir så glad. De önskar mig allt väl precis som jag vill att livet ska ge dem allt det bästa. Vi, människor som inte pratat speciellt mycket tidigare, delar en stund på vår jord där vi gör vårt bästa för att ge allt vi kan till en människa som ännu vandrar på den väg de vandrat. Det är på något sätt den yttersta formen av människokärlek för mig. Jag är full av tacksamhet inför deras handlande.
Så, nu sitter jag här i min ensamhet. Känslosvall sveper fortfarande över mig i vågor, kommer och går, brusar upp och mattas av, föds och dör. Ibland kramar de andan ur mig och ibland gör de så att jag drar en djup suck från det djupaste inom mig. Ibland letar sig tårar fram i mina ögonvrår, kappt så att jag känner det. Inte märkbart, enbart som en förnimmelse om att de är där. Känslotårarna. De från mitt djupaste djup.
Om någon hade frågat mig alla andra dagar förutom idag om jag var en människa som styrdes av mina känslor eller min intellekt så skulle mitt svar alla andra dagar komma på en gång utan en sekunds tvekan; självklart är jag en slav till min hjärna, självklart är jag en person som förnekar alla känslor om hjärnan säger att det måste vara så. Men inte idag. Idag är jag uppfylld av stormar och hav. Idag har min hjärna tappat kontrollen och hjärtat tar över. Idag släpper jag lös allt som jag annars håller instängt. Idag är jag inte den person som jag vill vara. Men det gör inget. Man måste få sådana dagar också.
Idag - men enbart idag - får du leta länge om du ska hitta en mer känslomänniska än jag.
Massor har hänt. Har den varit helt fantistisk? Nej. Har den varit helt otrolig? Ja. Fast nu efteråt kommer jag enbart att minnas de bra sakerna, dåliga saker försvinner så snabbt ur minnet. Det är alltid mycket lättare att komma ihåg roliga saker.
Dagen började med alla möjliga små fel som riktigt dåliga sagar alltid har. Sådana där saker som att schampoot är slut så man står och försöker tvätta håret i enbart balsam och därefter är all frukostmat slut så man äter en vit toastmacka med lite smör på - det är allt. En riktig dålig start på dagen.
Större delen av dagen har jag varit tre centimeter från kanten och jag vet inte hur många gånger som jag har tryckt tillbaka paniktårarna. Svalt dem och försökt skratta bort dem. Ett stort tack ska alla fall en underbar vän ha som såg detta och gjorde allt i sin makt för att muntra upp mig. Ja, jag var verkligen långt nere vissa bitar av dagen. Av stress. Jag klarar av allt så länge mitt program inte krockar, gör det det är jag såld, det är då jag stressar av tanken på att jag inte klarar av alla mina uppdrag och skuldkänslor för det som jag måste prioritera bort.
Det var mycket elevrådande idag. Vi hade Elevråds-Kick-Off med alla nya elevrådsmedlemmar. Trots att jag var på min lägsta punkt då jag steg in i gympasalen som vi skulle vara i så klarade jag av det - och det är jag nu i efterhand stolt över mig själv för. Jag lyckades. Jag tog som vanligt kontroll över situationen, styrde upp allting och gjorde det med ett leende på läpparna samtidigt som jag var trevlig och öppen mot de nya elevrådarna. Jag måste till och med säga att jag hade enormt roligt. Trots att jag minuterna innan varit extremt låg, nu var jag i mitt esse, jag strålade, jag brilljerade. Jag visade den delen av min personlighet som jag älskar mest hos mig själv. Den personlighet som jag i framtiden i arbetslivet vill använda mig av. Jag blir hög på känslan av kontroll över en situation. Jag älskar det. I de stunderna känns det som om jag övergår från att vara en vanlig människa till en superhjältinna från en annan galax - en övermänniska.
När det var klart var det bara att springa iväg till biologin och där var det nästan så att jag rasade ihop igen. Jag prioriterade biologin över ett annat elevrådsmöte - jag visste hela tiden att jag valt rätt och hade därför inte mycket till skuldkänslor. Tack och lov. Men ändå höll jag på att bryta ihop.
När biologin var över fick jag en kort men viktig pratstund med denna vän som hjälpte mig igenom dagen, sedan var det bara att gå till aulan för att ha genrep inför Diploma Ceremony för de IB-elever som gick ut 08. Där spelade vi upp en sketch där vi immiterade vissa av lärarna och jag var mer eller mindre tvungen att spela Mona, vår svensklärarinna, trots att jag egentligen inte ville vara med. Jag kände inte att jag hade tiden. Under repetitionerna och sedan under uppvisningen gick det bra, jag var laddad igen på något märkligt sätt. Ibland har man kraft i sig som man inte visste existerade. Så roligt det var! När jag väl satt på scenen ångrade jag inte att jag ställt upp. Pjäsen var helt fantastiskt rolig och publiken uppskattade den mycket. Jag älskar att stå på scenen! Samma adrenalin som gör mig hög då jag känner att jag kontrollerar situationen rusar genom mina ådror på en scen. Det är mycket samman länkat.
Det var ju många stipendieutdelningar och liknande och en elev som fick 44 av 45 poäng i slutbetyg höll en tal och jag har inte ord som kan beskriva hur gripande det var. Hon talade till lärarna, sina klasskamrater och framförde en lång rimmad dikt om sitt sista IB-år. Ja, som sagt. Makalöst. Det är nog det ord som kommer närmast. Det rörde upp så otroligt mycket känslor. Usch, jag är så fruktansvärt sentimental av mig. (Det har jag ju diskuterat tidigare här i bloggen och kommit fram till att det nog beror på min förmåda att utvärdera och därför förstår jag bättre än andra vad det är som jag ska lämna).
Sedan var det mingel i ett lärarrum där min engelskalärarinna Inger också tackade av sina lärare då hon tog studenten här för 41 år sedan, förstå bara stämmningen i rummet med stora porträtt hängande på skolans alla rektorer utefter långväggen där också gamla dammiga bokhyllor står med böcker som är skrivna för otroligt länge sedan. Det är som att stiga in i en sal på Hogwarts. Där minglade jag runt och pratade med nästintill gråtande lärare och gråtande före-detta elever som rörde upp ännu mer känslor i min redan utpumpade kropp. Gamla elever, (en skulle börja på KTH, en annan gick på Handels) som tillgivet överöste mig med visdomsord och jag kände en så otrolig värme till dessa underbara människor som gör sitt bästa för att föra sina förvärvade kunskaper vidare till mig. Jag blir så glad. De önskar mig allt väl precis som jag vill att livet ska ge dem allt det bästa. Vi, människor som inte pratat speciellt mycket tidigare, delar en stund på vår jord där vi gör vårt bästa för att ge allt vi kan till en människa som ännu vandrar på den väg de vandrat. Det är på något sätt den yttersta formen av människokärlek för mig. Jag är full av tacksamhet inför deras handlande.
Så, nu sitter jag här i min ensamhet. Känslosvall sveper fortfarande över mig i vågor, kommer och går, brusar upp och mattas av, föds och dör. Ibland kramar de andan ur mig och ibland gör de så att jag drar en djup suck från det djupaste inom mig. Ibland letar sig tårar fram i mina ögonvrår, kappt så att jag känner det. Inte märkbart, enbart som en förnimmelse om att de är där. Känslotårarna. De från mitt djupaste djup.
Om någon hade frågat mig alla andra dagar förutom idag om jag var en människa som styrdes av mina känslor eller min intellekt så skulle mitt svar alla andra dagar komma på en gång utan en sekunds tvekan; självklart är jag en slav till min hjärna, självklart är jag en person som förnekar alla känslor om hjärnan säger att det måste vara så. Men inte idag. Idag är jag uppfylld av stormar och hav. Idag har min hjärna tappat kontrollen och hjärtat tar över. Idag släpper jag lös allt som jag annars håller instängt. Idag är jag inte den person som jag vill vara. Men det gör inget. Man måste få sådana dagar också.
Idag - men enbart idag - får du leta länge om du ska hitta en mer känslomänniska än jag.
Den falska barndomsbubblan
Idag var det spexfotografering med klassen. Riktigt roligt! Min klass är så söt, de tycker att sådana här saker är så roliga. Jag vet inte riktigt om jag tycker det till hundra procent, jag tycker att vi faktiskt är lite för gamla för att roas av spexfotograferingar.
Ja, jag vet. Med detta uttalande har jag hela världens "barn ska vara barn så länge de kan" och "det är nyttigt för vuxna att ta fram barnet inom sig"-förespråkare emot mig men det är faktiskt min åsikt. Jag har svårt att se det där storslagna i att vara barn länge, jag tycker ärligt talat att det är förfärligt. Jag avskydde att vara barn och jag har svårt att se mig någonsin komma på att det var dumt att slösa bort barnlivet med att försöka vara vuxen, även om många talar om för mig att jag någon gång kommer känna så.
När någon säger "barndom" till mig tänker jag på den period av livet då man blir uppfostrad i en påhittad bubbla som föräldrarna kallar "världen". I denna "värld" finns vissa saker men mycket utelämnas för att ge barnet en så trygg barndom som möjligt och för att det ska kunna utvecklas utan större rubbningar. Barn ska inte behöva veta att saker som hat, krig, död, och för den delen sex, finns. Sådant bortförklaras i barnets "värld". "Mormor har rest till Amerika och kommer inte tillbaka på länge". "Barn kommer med en stork". Mängder av bortförklaringar skapar en falsk verklighet i ett barns "värld". Barndomen är en falsk period. Man lever i en påhittad värld, oförmögen att se genom svavlet av alla lögner som håller världen uppe.
Sedan har vi frågan om vad centrum för universum är som alla barn har fel uppfattning om, något som är en stor omställning att förändra och något som sker gradvis under hela barndomen. I barbets ögon är det inte solen eller joden som är universums medelpunkt - det är dem själva. De är huvudpersonen i sitt eget liv och tror sig vara den som allting kretsar kring. Alla andra är bara pappdockor som ibland hoppar in i barnets "värld" för att vara där ett tag och sedan försvinner de. De har bilden av att hela universum är skapat just för deras skull. Det är förändringen att komma till insikt om att alla människor på denna jord är lika viktiga och att man därför behöver ta hänsyn till alla andras känslor som ofta är svårt för barn. Det behövs tränas på för att det verkigen ska förstås av barnet.
Det är därför som tonårsperioden enligt mig blir en så extremt svår period. Visst, det är massor av hormoner i rullning som också ställer till det, men ändå är det många insikter som nu ska komma som är delaktiga till den förvirring över livet som tonåringar alltid har. Plötsligt spricker bubblan, antingen hela på en gång eller lite i taget, och så en dag står man utan de skyddsnät som föräldrarna skapat och svavlet börjar sina. Man ser igenom. För första gången i sitt då kanske 13-14 åriga liv får man syn på Världen. Den riktiga. Den sanna. Det är nu som man verkligen prövas om man har fått en stabil grund i sin bubbla. Har man det klarar man oftare smällen av Insikt bättre än om man inte fått en så stabil barndom. Har man vuxit till en stadig individ i sin bubbla så klarar man av att se världen, precis som den är med våld och hat och sexualitet. Man klarar av förändringen även om det är bland det svåraste som man måste gå igenom i sitt liv. Från denna solskensvärld där sorgliga saker inte existerade, en värld där en förälder alltid kunde berätta vad som var rätt och fel, ont och gott, sant och falskt kommer man till insikt om att sådana världar existerar inte. Ingenting kan vara så enkelt uppdelat, allting är en blandning av båda sidor.
Men, jag är inte en "bubbel-hatare". Jag inser nödvändigheten av bubbelvärlden just för att skapa stabila människor. Barn som levt i krig och liknande och inte har samma stabila grund är ofta mycket vekare på något sätt. Bubblan är bra, det håller jag med om. Men kom för guds skull inte och säg att barndomen är en underbar period av livet och att vi alla ska försöka leva kvar i den. Barndomen är en tid av lögner och verklighetsförnekande. Jag vill ha människor som ser världen klart. Jag vill ha människor som kan tänka kritiskt ur många vinklar. Jag vill ha människor som lever i samma värld som jag och försöker förbättra vad vi har, inte vad vi inte har. Därför tycker jag inte om att hålla kvar barndomen länge i livet.
Men det är ändå kul att se hur mina klasskamrater blir glada och uppspelta av en spexfotografering, jag glädjs ändå någonstans över att se dem glada. Kanske, kanske ska jag inte vara så hård. Kanske ska jag tillåta att man ibland får ta små avbrott ifrån världen och dess dualitet och också jag helt låta mig försvinna in i den påhittade fantastiska världen.
För lite kul var det ändå med spexfotografering...
Ja, jag vet. Med detta uttalande har jag hela världens "barn ska vara barn så länge de kan" och "det är nyttigt för vuxna att ta fram barnet inom sig"-förespråkare emot mig men det är faktiskt min åsikt. Jag har svårt att se det där storslagna i att vara barn länge, jag tycker ärligt talat att det är förfärligt. Jag avskydde att vara barn och jag har svårt att se mig någonsin komma på att det var dumt att slösa bort barnlivet med att försöka vara vuxen, även om många talar om för mig att jag någon gång kommer känna så.
När någon säger "barndom" till mig tänker jag på den period av livet då man blir uppfostrad i en påhittad bubbla som föräldrarna kallar "världen". I denna "värld" finns vissa saker men mycket utelämnas för att ge barnet en så trygg barndom som möjligt och för att det ska kunna utvecklas utan större rubbningar. Barn ska inte behöva veta att saker som hat, krig, död, och för den delen sex, finns. Sådant bortförklaras i barnets "värld". "Mormor har rest till Amerika och kommer inte tillbaka på länge". "Barn kommer med en stork". Mängder av bortförklaringar skapar en falsk verklighet i ett barns "värld". Barndomen är en falsk period. Man lever i en påhittad värld, oförmögen att se genom svavlet av alla lögner som håller världen uppe.
Sedan har vi frågan om vad centrum för universum är som alla barn har fel uppfattning om, något som är en stor omställning att förändra och något som sker gradvis under hela barndomen. I barbets ögon är det inte solen eller joden som är universums medelpunkt - det är dem själva. De är huvudpersonen i sitt eget liv och tror sig vara den som allting kretsar kring. Alla andra är bara pappdockor som ibland hoppar in i barnets "värld" för att vara där ett tag och sedan försvinner de. De har bilden av att hela universum är skapat just för deras skull. Det är förändringen att komma till insikt om att alla människor på denna jord är lika viktiga och att man därför behöver ta hänsyn till alla andras känslor som ofta är svårt för barn. Det behövs tränas på för att det verkigen ska förstås av barnet.
Det är därför som tonårsperioden enligt mig blir en så extremt svår period. Visst, det är massor av hormoner i rullning som också ställer till det, men ändå är det många insikter som nu ska komma som är delaktiga till den förvirring över livet som tonåringar alltid har. Plötsligt spricker bubblan, antingen hela på en gång eller lite i taget, och så en dag står man utan de skyddsnät som föräldrarna skapat och svavlet börjar sina. Man ser igenom. För första gången i sitt då kanske 13-14 åriga liv får man syn på Världen. Den riktiga. Den sanna. Det är nu som man verkligen prövas om man har fått en stabil grund i sin bubbla. Har man det klarar man oftare smällen av Insikt bättre än om man inte fått en så stabil barndom. Har man vuxit till en stadig individ i sin bubbla så klarar man av att se världen, precis som den är med våld och hat och sexualitet. Man klarar av förändringen även om det är bland det svåraste som man måste gå igenom i sitt liv. Från denna solskensvärld där sorgliga saker inte existerade, en värld där en förälder alltid kunde berätta vad som var rätt och fel, ont och gott, sant och falskt kommer man till insikt om att sådana världar existerar inte. Ingenting kan vara så enkelt uppdelat, allting är en blandning av båda sidor.
Men, jag är inte en "bubbel-hatare". Jag inser nödvändigheten av bubbelvärlden just för att skapa stabila människor. Barn som levt i krig och liknande och inte har samma stabila grund är ofta mycket vekare på något sätt. Bubblan är bra, det håller jag med om. Men kom för guds skull inte och säg att barndomen är en underbar period av livet och att vi alla ska försöka leva kvar i den. Barndomen är en tid av lögner och verklighetsförnekande. Jag vill ha människor som ser världen klart. Jag vill ha människor som kan tänka kritiskt ur många vinklar. Jag vill ha människor som lever i samma värld som jag och försöker förbättra vad vi har, inte vad vi inte har. Därför tycker jag inte om att hålla kvar barndomen länge i livet.
Men det är ändå kul att se hur mina klasskamrater blir glada och uppspelta av en spexfotografering, jag glädjs ändå någonstans över att se dem glada. Kanske, kanske ska jag inte vara så hård. Kanske ska jag tillåta att man ibland får ta små avbrott ifrån världen och dess dualitet och också jag helt låta mig försvinna in i den påhittade fantastiska världen.
För lite kul var det ändå med spexfotografering...
De små glädjeämnena i livet.
Det finns vissa märkliga saker som man kan tycka om.
Jag är helt säker på att alla har sådana märkliga saker som de faktiskt - tro det eller ej - gillar.
Sådana där saker, som kanske är vardagliga men ändå är så konstiga att gilla att man helst inte pratar om det.
Ja, vi har nog alla våra små i-hemlighet-favoriter. Bara för det tänker jag berätta om två av mina.
Det första som jag gillar, vilket kanske inte så många andra gör, är trappor. Ja, ni läste rätt, TRAPPOR! Jag tycker om dem. Det är lite av en utmaning att se om man orkar hela vägen upp utan mjölksyra. Det är lite kul. Jag gillar det. Speciellt uppför, nedför tappar man själva tjusningen med dem, det är inte lika energikrävande att gå nedför. Och just när man har gått lång (på platt mark) så är det extremt skönt att gå uppför en trappa. Att få lyfta på fötterna på ett annat sätt. Jag gillar det helt enkelt! Man har aldrig tråkigt i en trappa.
Nummer två är handtorkningsmaskinerna på offentliga toaletter. Dessa är helt fantastiska! Jag hör många andra människor gnälla på dem att man aldrig blir riktigt torr och att det tar så lång tid, men det är just det som jag tycker om. Jag älskar att få stå och filosofera vid en handtorkningsmaskin och bara känna den varma luften strömma över mina händer. Sedan vänder jag blåset uppåt och njuter av värmen som flyger fram och i farten snuddar vid min kalla ansiktshud. Det är varmt, det luktar gott, det ger en stund av avkoppling, det är miljövänligt. Fram för fler handtorkningsmaskiner! De kan "make my day" och flera andras också är jag säker på - bara man kommer på tjusningen med dem och tar sig tid att verkligen uppskatta dem.
Idag såg jag en föreläsning där de berättade att en lotto-vinnare och en förlamad människa efter ett år var lika lyckliga. Glädjeämnen gör oss lyckliga i tre månader framåt, men inte mer. Därför tror jag att vi måste ha återkommande glädjeämnen som hela tiden finns i vår tillvaro. De små uppskattningarna av saker vi har runt omkring oss. Ja, man kan faktiskt bli glad av allt. Om man verkligen vill och försöker.
Till och med av en trappa eller en varmluftsfläkt.
Jag är helt säker på att alla har sådana märkliga saker som de faktiskt - tro det eller ej - gillar.
Sådana där saker, som kanske är vardagliga men ändå är så konstiga att gilla att man helst inte pratar om det.
Ja, vi har nog alla våra små i-hemlighet-favoriter. Bara för det tänker jag berätta om två av mina.
Det första som jag gillar, vilket kanske inte så många andra gör, är trappor. Ja, ni läste rätt, TRAPPOR! Jag tycker om dem. Det är lite av en utmaning att se om man orkar hela vägen upp utan mjölksyra. Det är lite kul. Jag gillar det. Speciellt uppför, nedför tappar man själva tjusningen med dem, det är inte lika energikrävande att gå nedför. Och just när man har gått lång (på platt mark) så är det extremt skönt att gå uppför en trappa. Att få lyfta på fötterna på ett annat sätt. Jag gillar det helt enkelt! Man har aldrig tråkigt i en trappa.
Nummer två är handtorkningsmaskinerna på offentliga toaletter. Dessa är helt fantastiska! Jag hör många andra människor gnälla på dem att man aldrig blir riktigt torr och att det tar så lång tid, men det är just det som jag tycker om. Jag älskar att få stå och filosofera vid en handtorkningsmaskin och bara känna den varma luften strömma över mina händer. Sedan vänder jag blåset uppåt och njuter av värmen som flyger fram och i farten snuddar vid min kalla ansiktshud. Det är varmt, det luktar gott, det ger en stund av avkoppling, det är miljövänligt. Fram för fler handtorkningsmaskiner! De kan "make my day" och flera andras också är jag säker på - bara man kommer på tjusningen med dem och tar sig tid att verkligen uppskatta dem.
Idag såg jag en föreläsning där de berättade att en lotto-vinnare och en förlamad människa efter ett år var lika lyckliga. Glädjeämnen gör oss lyckliga i tre månader framåt, men inte mer. Därför tror jag att vi måste ha återkommande glädjeämnen som hela tiden finns i vår tillvaro. De små uppskattningarna av saker vi har runt omkring oss. Ja, man kan faktiskt bli glad av allt. Om man verkligen vill och försöker.
Till och med av en trappa eller en varmluftsfläkt.
Livet är ett Spel
Idag var en krävande dag med långa lektioner och mycket fakta som ska gå in. Jämt när jag kommer hem från skolan känns huvudet tre kilo tyngre. Kunskap väger! Det är delvis därför som jag bara måste ta mina 20-minuters sovstunder på eftermiddagarna. Det är spännande hur mycket klarare allt känns när man vaknar, hjärnan rensar verkligen otroligt medan man sover om än bara 20 minuter.
Studenten kryper allt närmre. Idag hade vi studentmösseutprovning vilket gjorde att denna högtidsdag kändes mer verklig än någonsin tidigare. Jag ska ta studenten! Jag ska stå där, med den vita mössan på huvudet och sjunga om att mina glada dagar nu börjar som student. Det är helt konstigt otroligt nära.
Sedan är det ju en baksida med studenten. Denna baksida heter exams. Jag vet inte om jag verkligen vågar tala om det - folk blir så oroliga då- men inatt var faktiskt första gången som jag drömde om exams och det lär nog sannerligen inte bli den sista. Det var ingen mardröm, det kan jag tala om på en gång. Jag hade också i drömmen svårt att förstå att det verkligen hände, trots att jag redan hade skrivit economica paper 1 och skulle dagen efter skriva i matte. På nätet finns redan scheman över exams utlagda, genom att titta på dessa vet man exakt var man ska befinna sig en viss tid i maj och man kan bara hoppas att man har med sig all den kunskap som man vill ha då. I exams. ca 240 dagar kvar. Det ska bli spännande.
Våra lärare varnar oss nu för de tuffa månader som vi har framför oss. Inte bara i läxor utan också emotionellt. Inger berättade om den svacka som vi snart kommer hamna i och att vi inte ska gräva ner oss för djupt i den - allt kommer lösa sig till slut. Samtidigt sa hon att vi kommer att behöva mycket kärlek och omtanke, många kramar och uppmuntrande ord. Mycket stöd från varandra om vi ska ta oss igenom detta och klara av maj.
Så, jag står just nu inför den värsta och bästa tiden i mitt liv. Det är nu det gäller. Det jag har arbetat inför i två års tid kommer alldeles strax att inträffa. Kommer jag att vara beredd? Jag vet inte. Är jag redo? Det tror jag inte går att bli. Kommer det att knäcka mig? Det har jag svårt att tro. När jag är mitt i det kommer jag ha svårt att verkligen inse att det händer och det kommer vara det som räddar mig. Är jag nervös inför det? Ja, absolut. Mer nervös än för någonting annat. Kommer jag att drabbas av ångest? Ja, självklart. Det hör till. Dock kommer jag kunna ta mig igenom det. Ser jag fram emot det? Ja, det tror jag faktiskt. Jag tror att jag till och med kommer att tycka att det är kul. Jag kanske rent utav kommer att älska det.
Livet är ett spel och insatsen är Livet. För att kunna leva måste man våga spela. Att gardera är inte rätt sätt att göra det på. Inte för mig. Egentligen vågar jag inte spela, insatsen är högre än vad jag utifrån mitt perspektiv som människa kan förstå. Dock spelar jag ändå. Trots att jag inte vågar. Jag spelar för spelet.
Jag spelar för att testa om jag kan vinna.
(Gillar ni country? YouTuba "The Gambler" av Kenny Rogers och lyssna på en låt om Livet som Spelare. Jag älskar den.)
Studenten kryper allt närmre. Idag hade vi studentmösseutprovning vilket gjorde att denna högtidsdag kändes mer verklig än någonsin tidigare. Jag ska ta studenten! Jag ska stå där, med den vita mössan på huvudet och sjunga om att mina glada dagar nu börjar som student. Det är helt konstigt otroligt nära.
Sedan är det ju en baksida med studenten. Denna baksida heter exams. Jag vet inte om jag verkligen vågar tala om det - folk blir så oroliga då- men inatt var faktiskt första gången som jag drömde om exams och det lär nog sannerligen inte bli den sista. Det var ingen mardröm, det kan jag tala om på en gång. Jag hade också i drömmen svårt att förstå att det verkligen hände, trots att jag redan hade skrivit economica paper 1 och skulle dagen efter skriva i matte. På nätet finns redan scheman över exams utlagda, genom att titta på dessa vet man exakt var man ska befinna sig en viss tid i maj och man kan bara hoppas att man har med sig all den kunskap som man vill ha då. I exams. ca 240 dagar kvar. Det ska bli spännande.
Våra lärare varnar oss nu för de tuffa månader som vi har framför oss. Inte bara i läxor utan också emotionellt. Inger berättade om den svacka som vi snart kommer hamna i och att vi inte ska gräva ner oss för djupt i den - allt kommer lösa sig till slut. Samtidigt sa hon att vi kommer att behöva mycket kärlek och omtanke, många kramar och uppmuntrande ord. Mycket stöd från varandra om vi ska ta oss igenom detta och klara av maj.
Så, jag står just nu inför den värsta och bästa tiden i mitt liv. Det är nu det gäller. Det jag har arbetat inför i två års tid kommer alldeles strax att inträffa. Kommer jag att vara beredd? Jag vet inte. Är jag redo? Det tror jag inte går att bli. Kommer det att knäcka mig? Det har jag svårt att tro. När jag är mitt i det kommer jag ha svårt att verkligen inse att det händer och det kommer vara det som räddar mig. Är jag nervös inför det? Ja, absolut. Mer nervös än för någonting annat. Kommer jag att drabbas av ångest? Ja, självklart. Det hör till. Dock kommer jag kunna ta mig igenom det. Ser jag fram emot det? Ja, det tror jag faktiskt. Jag tror att jag till och med kommer att tycka att det är kul. Jag kanske rent utav kommer att älska det.
Livet är ett spel och insatsen är Livet. För att kunna leva måste man våga spela. Att gardera är inte rätt sätt att göra det på. Inte för mig. Egentligen vågar jag inte spela, insatsen är högre än vad jag utifrån mitt perspektiv som människa kan förstå. Dock spelar jag ändå. Trots att jag inte vågar. Jag spelar för spelet.
Jag spelar för att testa om jag kan vinna.
(Gillar ni country? YouTuba "The Gambler" av Kenny Rogers och lyssna på en låt om Livet som Spelare. Jag älskar den.)
