nerina

Nu sitter jag ensam i min lägenhet och väntar in helgen. Känns faktiskt ganska lugnt och skönt. Jag känner mig ovanligt lite stressad. Jag är mer lycklig över allt jag har gjort. Allting som jag har åstadkommit under de senaste månaderna. Detta är väl försmak tills hur det kommer att kännas efter exams då allt är klart. Jisses vilken känsla att ha gått igenom allt! Jag kommer vara så otroligt stolt över mig själv och alla andra som stod ut in i det sista.

Jag är så lycklig över alla mina klasskompisar. De är så underbara allihop. De som jag störde mig på i början har antingen bytt program eller växt upp. Vi är alla som en stor familj som tar hand om varandra. Vi trivs bra tillsammans. Jag har börjar umgås med några klasskompisar som jag inte har hängt så mycket med tidigare. Det är lätt att det blir att man umgås med dem som man har många lektioner med och det har jag med dessa, därför har det liksom bara blivit så. Det underligga är att de flesta av dem är killar. Jag har faktiskt aldrig tidigare haft riktiga "killkompisar", vilket är jättetråkigt. Det är något som jag är mycket ovan med. Grejen har väl varit att jag alltid har tyckt att killar alltid har gått över gränsen till vad som man gör och inte gör mot andra människor. Men jag trivs verkligen med dessa. Enligt min analys beror detta på två saker: 1 att pojkarna äntligen har växt upp en smula och blivit en aning förståndigare. 2. att dessa killar i min klass är mycket intelligenta. Det är därför som jag står ut med dessa på ett sätt som jag inte gjort med mina tidigare erfarenheter av killar. Men det är roligt med dessa, som liksom jag har ett mål med livet. De vill gå på KTH, de vill läsa nationalekomomi, de är extremt miljömedvetna, de är villiga att hjälpa en om man får problem, de är skämtsamma med vet var gränsen går för vad som är roligt och vad som är fel. Kort sagt trivs jag i deras sällskap.

Har inte skrivit här på ett par dagar nu, men jag antar att det helt enkelt är för att jag inte haft så mycket att skriva om. Livet tuffar på, men kanske har det lugnat ner sig lite dessutom. Jag tror faktiskt att det har att göra med att jag inte har någon svenska längre. Det är ändå tre lektioner i veckan dvs ca 5 timmar som jag nu kan göra vad jag vill på. Dessutom låg svensktimmarna så dåligt på schemat att det gjorde att det blev mer stressigt. Det är klart att man saknar svenskan, men det är skönt att hinna med alla andra ämnen som man faktiskt ska skriva exams i.

Kanske är det därför som jag har mått riktigt bra de senaste två veckorna. Eller så är det för att allting börjar ta slut. Alla uppsatser som man stressade över i början och mitten av terminen, ja de är antingen färdigskrivna eller åtminstonde påbörjade nu. Jag ser att jag kommer att klara av arbetsbelastningen och kanske är det den insikten som gör att jag mår bättre.

Jag o underbara Linnéa lekte normala tonåringar idag efter skolan och gick och köpte varsin kopp Kaffe Latte på ett cafe efter skolan och satt där i 40 minuter och pratade bort tiden med onödigheter. Precis sådär som tonåringar ska göra. Det var verkligen underbart. Sådana stunder behövs också, de ger så mycket mer livskvalité. En enkel kopp kaffe. Så lätt är det att sätta lite extra piff på vardagen. Eftersom vi slutar så tidigt på onsdagar så kom jag ju hem klockan tre i alla fall, vilket innebär att jag fortfarande har massor av tid framför mig att hinna plugga på (innan Greys Anatomy, förståss!). Ja, det är faktiskt sant, jag tittar på tv på onsdagar. Tro det eller ej. Det är det enda program som jag verkligen följer, men det gör jag för att hur fjantigt det än låter så är det veckans höjdpunkt. Varför älskar jag programmet? Vet inte riktigt. Kanske för att det är en sådan låtsasvärld att det är så skönt att drömma sig bort, tänk om verkligheten kunde vara sådär! Eller så är det för att deras situation på sjukhuset är så grymt lik vår situation på IB. (Se där, nu är vi tillbaka till skolan igen...). Ja, inte vet jag, men glad blir jag av det och jag går faktiskt och längtar till nästa avsnitt. Så, sammanfattningsvis, hur givande liv jag än har så spelar det ingen roll. TV ÄR roligt att titta på. Visst, läsa böcker och gå promenader är också trevligt, men jag tycker inte att det ena utesluter det andra, så länge allting görs i lagom mängd. Jag vill inte ha det där kravet från omvärlden att "tänk om du istället för att titta på TV den där timmen läste en bok, tänk vad mycket nytta du hade gjort då". Än sen då! Vill jag skrika. Jag läser ju böcker så många andra timmar om dygnet, varför kan inte jag få göra någonting totalt onyttigt men som ändå på något lustigt vis skänker mig glädje? Varför ska världen tvinga på mig dåligt samvete för att jag tittar på ETT tv-program i veckan!

Ja, jag vet. I denna diskussion borde jag verkligen definiera "världen". Jag verkligen ser Paulines "who?" i kanten. Men saken är det att jag kan faktiskt inte riktigt definiera det. "Världen" i det här fallet är vissa kompisar, media osv. Ingen speciell, men alla tillsammans. Och så klart mig själv, men det vill jag ju absolut inte säga. Ingen dömer väl mig egentligen, ingen utom jag själv. Pga de åsikter som jag får av "världen" dömer jag mig själv till att vara lat om jag tittar på TV en timma i veckan. Ingen annan säger det, bara jag. Visst är det idiotiskt?

Nej, nu har jag fört en argumenterade diskussion med mig själv som motståndare och jag tror faktiskt att jag har övertygat mig själv om att alla miljoner timmar jag lägger ned på "nyttiga" saker rättfärdigar mitt TV-tittande. Jag får faktiskt det. Jag behöver inte vara orolig för att jag är en dålig människa. Om jag nu anser att jag mår så mycket bättre av det, då får jag faktiskt göra det om jag vill. Hädanefter skall jag aldrig döma mig själv för att vara en dålig människa om jag vill se Greys Anatomy på onsdagar. Det är min rättighet att disponera en ledig timme i veckan till någonting onödigt.

Idag har vi haft ledigt då resten av klassen har varit på SACO-mässan i Stockholm. Jag kände inte för att åka, jag var där förra året och fann då verkligen ingenting som intresserade mig så det kändes bara onödigt att åka dit igen. Istället har jag tillbringat min dag i hemmets lugna vrå och hunnit med en hel del, faktiskt. Både plugg och alla de där hemma-sakerna som jag inte hinner med i vanliga fall. Jag har bytt sängkläder, dammsugit och bytt lampa på toaletter (i framtiden kommer jag kunna se resultatet av min sminkning i spegeln istället för att stå i mörkret och gissa hur det ser ut!). Det var jätteskönt att få en sådan dag också, men såhär mot kvällen så börjar jag bli rastlös. FÖR mycket semester är aldrig bra, det blir så tomt. Dock kommer min underbara kompis över runt åtta för att hjälpa mig med matte-uppsatsen. Inte så mycket för att det är svårt som för att pusha mig att göra det... Jag tycker att det är så hemskt tråkigt bara. Dessutom så vill jag alltid när jag räknar matte ha någon som sitter bredvid mig och talar om att jag gör rätt, så det tänkte jag att hon skulle få göra åt mig.

Imorgon åker jag hem igen, ja jag vet. Två helger i rad. Men när jag inte har någonting alls inbokat här så finns det inget värre än att sitta helt ensam en hel helg. Jag är ju rastlös redan nu! Föreställ er då hur jag är efter 2,5 dagar utan kontakt med människor. Så visst, lite social är jag ändå, trots att jag själv oftast inte tycker det.

Nej, nu ska jag bryta historiepluggandet för en kopp te och lite biologi. Jag har prov imorgon! (Och nästa fredag, och fredagen efter det och den efter det... Vår lärare har bestämt att eftersom vi nu repeterar så ska vi ha ett prov i veckan fram till jul på två kapitel. Sedan efter jul ska vi ha ett prov i veckan på alla andra kapitel). Vi får hoppas att jag skriver det här provet bättre än vad jag gjorde på det förra. Vet inte vad som hände så. En femma! I biologi! Nej, så får det bara inte vara. Självklart ska jag ha en sjua i biologi när jag slutar. Därför är det ju bra att jag får öva på många prov innan.

Sitter här i min ensamhet och försöker få åtminstonde någonting vettigt gjort. Det går lite långsamt, kanske för att jag är så trött då jag inte sovit så bra de senaste nätterna. Jag hade någonting mitt emellan mardrömmar och feberattacker om ekonomin igår natt, vilket jag tycker är märkligt. Ekonomin är ju det ämne som går absolut bäst just nu! Varför ska jag ha mardrömmar om det? Men när hjärnan spärrar fast sig på någonting sådär så är det omöjligt att släppa.

Annars känner jag mig hysat utvilad och redo för att ta upp kampen mot tiden igen. Detta kan sammanfattas i en liten fin syllogism av deductive logic:


Tid är liv.
Tiden räcker inte till.

Jag har brist på liv.

Idag har varit en riktig vilodag, jag o min överarbetade mor åkte ut, "på utflykt" som vi själva säger, för att båda två komma bort ifrån skola o jobb och bara tänka på annat. Det blev en hel del shopping, men ändå billigt. Vi köpte 3 t-shirts, 10 par strumpor, ett linne, ett skärp och ett fusk-pärlhalsband för 187 kr! Vi var på Lager 70, t-shirtarna kostade en krona styck... skärpet kostade en tjuga... det var överbilligt. Så billigt att man inte visste om man ville köpa det. Sedan köpte jag ett par nya höstskor också, de var lite dyrare, kostade faktiskt 550 kr, men ändå var även de ifrån en sko-outlet bredvid Lager 70 så egentligen skulle de ha kostat 800! Ja, nog var det bra köp, vi gjorde idag.

Det var riktigt mysigt. Nu väl hemkomna sitter vi och arbetar igen. Jag skriver en superintressant uppsats om orsakerna till Arab-israeli-krigen. Jättespännande! Det är kul med orsaker. Det är kul att se hur allting hänger ihop.

Nu är det äntligen dags att sova efter en lång dag. Dock hade jag bara en enda lektion idag som bara varade en timma, så det var inte så ansträngande, men dagen har ändå varit lång. Kanske för att jag har suttit instängd i min lägenhet väldigt många timmar, här uppe bland molnen i min egen lilla fristad står tiden still. Ändå skulle jag bli tokig om någon stängde in mig här många dagar i streck. Som människa behöver man nog båda delarna, stormen ute i världen men också lugnet i en alldeles egen trygg vrå.

Onsdagskvällarna är helt klart de bästa kvällarna på hela veckan. Efter en dag utan många lektioner har man fått mycket gjort i hemarbeten och därför kan man unna sig en riktig trevlig stund på kvällen. Först tog jag ett långt, härligt, varmt bad med massor av badsalt som sägs vara "energigivande". Jag vet inte om det är badsaltet eller bara att man tar en stund för sig själv, men helt klart kännas hjärtat lite lättare då man stiger ur löddret. Naturligtvis läste jag lite i badet, men då är det bara mysigt och känns inte riktigt som skolarbete. Sedan senare på kvällen vad det dags för veckans höjdpunkt, Greys Anatomy. Fem minuter innan skopar man upp ett lass av favoritglassen och sedan kryper man ner i soffan med massor av filtar och kuddar. När det är reklam och glassen är slut fixar man istället iordning en kopp av ett av sina favoritteer. Just idag blev det ett rött te med smak av persika och grädde, det är röda teer som är bra på kvällen då de är koffeinfria. När programmet är slut och verkligheten kryper på en igen är det dags att gå till sängs för att orka stiga upp vid sex även imorgon för att skriva lite till på en uppsats. Men det klarar men ju då, efter att ha vilat själen en stund nu på kvällen.

En del måste tro att jag är riktigt deprimerad av mig, då näst intill alla av mina blogginlägg handlar om hur dåligt jag mår och hur stressad jag är. Dock vill jag, för ungefär 94 gånger, repetera och förklara att jag mesta tiden av mitt liv mår riktigt bra, det är bara det att jag reflekterar mer de stunder jag mår dåligt, vilket jag tror är mycket mänskligt. Det är när man är nere som man behöver få ut saker, tänka över saker och försöka hitta en struktur på tankarna som ska ta en ur problemen. Fullt naturligt.

Det är just därför som jag inte skrivit någonting på hela helgen, då jag haft besök från Leksand vilket var jättretrevligt. Det är just därför som jag inte skriver någonting om våra mysiga kvällar, dagar fulla av shopping och vårt skvaller om våra gamla vänner. Därför att då mådde jag bra, därför behöver jag inte reflektera över det.

Dock så växlar det fort mellan uppåt och nedåt med mig (precis som det står i böckerna att det ska göra för tonåringar, eller hur? Tack o lov att jag bara har 1,5 år kvar på min tonårsperiod...).

Efter att i söndags ha prioriterat en mycket god väns skolarbete och hjälpt henne med detta under hela eftermiddagen och kvällen så var jag extremt illa ute med mitt eget skolarbete. Detta är bara sådan jag är, även om jag är perfektionist när det kommer till mig själv så skulle jag aldrig i världen kunna strunta i en vän när jag verkligen ser att hon behöver min hjälp, hur mycket jag än har att göra. Relationer kommer ändå alltid först på min lista, vilket det verkligen inte gör för alla. Jag har svårt att tänka mig att hon skulle göra det samma för mig, hon är inte riktigt en sådan person, men det spelar ingen större roll för mig. Jag vet inte riktigt varför jag gör det. Inte är det för att få det samma tillbaka, för det vet jag att jag inte kommer få, inte heller för att känna mig stolt över mig själv, detta reflekterar jag inte över förrän efteråt, inte är det heller något "jag är räddaren av världen" så vitt jag vet. Jag tror att det bara är så jag är, att det på något sätt är så starkt inbyggt i min moral och min person att jag känner att detta är det enda rätta. Hur mycket det går ut över mig senare så är det enda rätta att prioritera människorna ikring mig om de behöver mig och jag vet att jag kan hjälpa dem, så är det bara.

Detta bidrog i alla fall till att jag, som redan låg dåligt till med massor av skolarbete, fick en ännu sämre position vilket har lett till att jag inte har haft så bra dagar. Idag var dock riktigt fjantig. Jag vet inte vad jag var stressad över, jag hade ingenting att vara stressad för. Igår kväll skrev jag historiauppsatsen till idag och då var jag inte speciellt stressad, jag fick ju klar den i tid och hade även någon timme över som jag arbetade med annat på även om jag hade vigt hela kvällen till historian. Ändå drömmer jag mardrömmar om historiauppsatsen hela natten, vilket är helt befängt! Jag hade ju skrivit klart den! Varför skulle jag då drömma mardrömmar om den, om den var klar och färdig att lämna in? Ingen aning, det enda jag vet är att jag vaknade ett tiotal gånger av att jag hyperventilerade i sömnen tills att jag knappt fick någon luft alls ner i lungorna. Skumt. Måste vara någon underliggande faktor som jag inte riktigt kan lokalisera.

Denna stress förljde mig sedan under hela dagen, trots att jag inte hade någonting att vara stressad för. I matsalen kom det riktiga nedslaget och jag bröt ihop, vilket inte var så bra. Åter är det anseendet att tänka på. På torsdag är det Stormöte med elevrådet, vad ska alla elever tänka om mig om jag bryter ihop i matsalen? Hur ska jag kunna hålla en respektfull position då? Men ingenting hjälper då tårarna tränger sig på och hyperventilationen kommer tillbaka. Jag är i alla fall otroligt tacksam för två underbara kompisar som var där med min just då och fick mig att lugna ner mig så att andningen gick ned. Det lilla de gjorde betydde mycket för mig. (Senare fick jag hör att en av dem hade brytit ihop i Biblioteket, också av stress. Jag hoppas att det inte var mitt fel att hon också rasade). På grund av mitt lilla utbrott fick jag enbart i mig en tomat till lunch, vilket inte är den stadigaste måltiden då man som mest behöver energi. Irriterande.

Resten av dagen gick hyfsat bra, jag lyckades hålla nere tårarna under långa perioder. Då jag kom hem ringde jag min kära mor och lät henne utstå det riktiga utbrottet då jag fick ur mig allt, men det tog en halvtimme. Detta är den värsta tortyr som min mamma vet, när jag ringer 24 mil bort och "gråter krokodiltårar", men jag brukar påoeka det för min underbara mamma att det vore väl värre om jag grät men inte ringde. Det håller hon faktiskt med om.

Just nu känner jag mig ganska lugn igen. Jag tycker att det är ganska intressant att studera mig själv och mitt beteende. Jag har nu lärt mig att jag verkligen måste få ha mina utbrott ibland, för att sedan komma till sans med mig själv. Jag måste få gråta, för efteråt är allting mycket bättre. Jag tror faktsikt inte att jag är ensam om detta, många fler fungerar nog på detta sätt. Det är skönt att ha lärt känna sig själv så bra att man vet vad som behöver göras för att man ska må bättre.

Nu ska jag ta och skriva lite till på min ToK-uppsats, vilket jag har varit ovanligt produktiv med den här kvällen. Eftersom jag jobbat så bra, och att jag behöver avkoppling, så ska jag faktiskt få se på TV ikväll som belöning. Det ska bli riktigt trevligt. Det är en annan sak som jag har märkt med mig själv; det gäller att ha en riktigt saftig morot om man vill vara produktiv.

I onsdags var jag på intervjun till universitetet i Bremen som jag så gärna vill gå på. Det var mycket snällare frågor än vad jag hade räknat med, men det var ändå svårt. Svårt att veta vad han skulle bli imponerad av! Saker som jag trodde att han skulle gilla var han inte alls intresserad av men småsaker som att jag inte bor hemma hos mina föräldrar, det var han mäkta imponerad över! Ja, så det är... Det är inte lätt att veta vad man ska berätta då, när han och jag så tydligt hade olika uppfattningar om vad som är stora bravader.

Tack och lov slapp jag vara nervös inför detta, vilket var jätteskönt. Efteråt så var jag väldigt lugn och var ganska lugn igår med och idag har jag till och med mått hyfsat bra. Eftersom att min svenska nu är slut för iår så hade jag en superlång sovmorgon till 13.20 idag, vilket jag kommer ha alla fredagar. Jätteskönt! Det är lite frustrerande att veta att de andra sitter och har svensklektion och jag inte är där, svenskan är ju så kul! Men det känns ändå bra att ha tid att koncentrera mig på de ämnen som jag faktiskt ska skriva i och allt. För mig personligen så är det skönt att Linnéa och Johannes också har bytt ner svenskan, det skulle nästan vara omöjligt att strunta i att gå dit om jag visste att alla andra i min grupp var där, men nu är det hyfsat lugnt. Bara lite ångest... :P

Nu är det äntligen helg, och om någon timme kommer två glada leksandskullor nerfarande med tåget för att våldgästa mig i ett par dagar. Det ska bli jättetrevligt! Det var länge sedan vi ungicks ordentligt så nu ska vi riktigt rå om varandra i ett par dagar! Det blir jättebra. Men tills att tåget kommer kl 8 ska jag ta min sedvanliga eftermiddagslur och sedan slänga mig över en ToK-uppsats som jag i nuläget inte har riktigt grepp om. Först plugga, sedan får man ta det lite lugnt.

De här två senaste dagarna har inte varit bra. Nu är det alldeles för mycket. Jag mådde inte alls bra igår, vaken före eller efter föredraget och det är nästan värre idag. Visst, jag har mycket att göra, men det värsta är nu avklarat och jag vet att jag fixar det här andra, men änå känns det inte bra. Har någon hört talas om efterstress? Det är i alla fall det som jag tror att jag lider av just nu. Efterstress från presentationen.

Idag har varit en konstig dag i mig. Jag har varit illamående från att jag vaknade och är det fortfarande litegrann, även om det inte är lika allvarligt nu.

Jag har jobbat mycket på att kontrollera min andning idag. Något som jag verkligen har erfarit av att stressa är att det spelar väldigt stor roll hur du andas. Här ser jag verkligen nyttan av att hållit på lite med yoga och lärt mig andas ordentligt. Ser jag till att andas riktig djupandning så blir jag inte en bråkdel så stressad som om jag andas den vanliga stressandningen där luften knappt hinner gå in i lungorna innan den går ut igen. 

Däremot så är jag absolut inte värst. Många i min klass är mycket mer tagna av stressen än jag. Jag är glad at jag slipper problem som svårt att somna, för det verkar jättejobbigt för dem, stackarna. Då är det bättre att bara tappa matlusten. (En av mina vänner var till skolsköterskan igår där sköterskan räknade upp alla symptom som stress ger och min kompis insåg att hon hade allihop. Vi diskuterade det senare att det är läskigt när man sitter på lektionen och lär sig vad stress är för något och sedan får alla dessa symptom själv, man tror inte att det är verkligt, att det kommer att gälla en själv.

Men jag känner ju ändå att MIN stress bara är tillfällig. Jag arbetar ju på att lugna ner mig och det kommer jag också att göra inom de närmsta dagarna. Ser jag bara till att sova bra så kommer jag att må bättre om ett litet tag.  Hoppas att det kommer att lugna ner sig för de andra också.

Nu brinner det i knutarna! Imorgon är det dags, då ska jag ha första "exams". Med andra ord ska jag göra det första som räknas in på mitt slutbetyg! Visst, vi har skrivit många internals i alla möjliga ämnen tidigare, men det här är en annan sak. Allt annat har jag fortfarande tid att ändra på om jag vill, detta är det första jag gör "på tid" så att säga. Det är bara imorgon det gäller och gör jag dåligt då så är mitt slutgiltiga betyg i svenska gravt påverkat.

Men ändå så är jag inte nervös just nu. Bara upprymd. Sedan jag kom tillbaka till Eskilstuna i fredags har jag jobbat hela min vakna tid med detta föredrag förutom då jag äter, så nu måste det bara vara bra. Just nu är jag hjärtligt trött på det och vill bara ha det över. Jag vet inte hur många gånger som jag har läst det idag högt för mig själv så att varenda ord står ut genom öronen på mig. Nu vill jag bara ha det överstökat!

Min största rädsla är att jag ska tappa rösten då det verkligen gäller. Detta hände flera gånger idag när jag läste. En vattenflaska är obligatorisk, det måste jag bara ha med mig. Jag får göra upp en deal med mig själv att inte säger någonting fram tills en liten stund innan anförandet, och då värmer jag bara upp rösten lite mjukt. Vad tror ni om det?

Nej, det är lika bra att fortsätta läsa igenom det. Ingen idé att slösa bort tid. Imorgon måste det flyta, helst även utan stödorden. 12,5 minut ska jag prata! Sedan ska våra lärare ställa kniviga frågor för att se om vi verkligen kan romanen utan och innan. Varenda liten detalj ska vi kunna, de kan fråga på vad som helst. Det gäller att inte tappa fattningen och enbart försöka koncentrera sig på vad man tror att de är ute efter och vill höra.

Nej, nu måste jag VERKLIGEN fortsätta! Tänk på mig imorgon runt elva, skänk mig några positiva tankestrålar så att det går bra. Det skulle vara jättesnällt.

Klockan ett kom mitt besök och de gick precis! Vi var alla tre förskräckta över dne tid de tog att gå igenom tre föredrag, men så gjorde vi det mycket noggrannt. Jag känner att det kommer att gå bra för oss alla tre! Nu är jag inte alls lika orolig längre, efter deras förslag på ändringar gick det upp lite nya ljus i mig vilket känns jätteskönt.


Jag har under några dagar haft mailkontakt med en från Jacobs University of Bremen, och nu är det bestämt; på onsdag ska jag ha en antagningsintervju med honom i Stockholm! Gissa om jag är lite smånervös... Men det ska ändå bli kul. Jag vet att jag är duktig på att marknadsföra olika saker och det som jag är absolut bäst på att marknadsföra är mig själv! Bara för den anledningen att ingen känner mig själv bättre än jag, och därför är jag den enda levande experten inom detta område.

Men det är nervöst att ha intervjun på engelska, trots mina år på IB. Vad heter "lokala styrelsen på engelska? "The local board" låter inte klokt! Och vad heter det att man är huvudansvarig för klassrådsfrågor i elevrådsstyrelsen? Vad heter att man är ledamot och en av grundarna för LUF Sörmland? Det är detta som jag ska prata om, då denna skola tittar mycket på erfarenheter och ledarroller som man har haft utanför skolan också. De har det på sin slogan, att de "utbildar framtidens ledare". Passar jag in där? Jag vet att min personlighet passar där, men gör mina betyg det? Jag kan inte annat än att hoppas. Det ska i alla fall bli riktigt skönt när intervjun är gjord.

Har jag blivit en riktigt dryg morgonpigg människa eller vad? Idag gick jag upp halv sju, vilket inte är jättetidigt, men jag kan ändå tänka mig att det är bra mycket tidigare än vad de flesta andra ungdomar med lov går upp. För att plugga dessutom! Men det är så underbart skönt att plugga på morgnarna...! Igår gick jag till sängs klockan 21.20 men var grymt trött redan 17.00. Det blir väl resultatet av att gå upp 5.00! Ja, det var lite för tidigt, men det var ju för tågresans skull som jag gjorde det.

Nu har jag duschat, stylat håret och ätit min lilla frukost så nu är det dags att slå sig ner framför word och pränta ner det sista på föredraget. I eftermiddag ska jag träffa två vänner och vi ska gå igenom våra föredrag gemensamt för att det ska vara så perfekt som möjligt på måndag. Det är läskigt, men det blir nog bra.