nerina

Är hemma i Leksand igen efter en vecka fylld med strapatser och äventyr blandat med för lite sömn och mat. Hela min familj är lite uttömd efter denna fartfyllda vecka och vi tillbringar större delen av vår vakna tid med att sova*. Igår när vi reste hem sov jag större delen av vägen trots att jag kämpade förtvivlat med att vara vaken och hålla mamma som körde vaken. Jag sov ändå två timmar efter att vi kommit hem. Idag gick jag upp klockan elva och sov middag en timme vid fyratiden och nu funderar jag på att åter gå och lägga mig. Hela jag är helt slut. Min familj har just nu ganska likartade sovvanor.


Det är mycket spänning som släpper, så här dagarna efter att allt är slut. Istället infinner sig en annan märklig känsla som inte riktigt går att sätta ord på. Det är en känsla av tomhet av att det man arbetat för i ett år nu är över - färdigt. Vad ska man göra nu? Vad ska man ägna sin tankeverksamhet åt? Dessutom blir man otroligt sentimental av att ta farväl av alla våra underbara vänner som också är funktionärer. Ett helt år tills att vi träffar dem igen!

Vi hade två riktigt trevliga fester ála Klantklubben som är vårt utsprungliga namn. Nuförtiden heter vi Idrefjällens Orienteringsklubb men nog lever vår Klant-anda kvar i viss mån. Festerna var riktigt trevliga, särskilt den sista som vi hade då allt var över och vi riktigt kunde pusta ut. Allt var väldigt trevligt. Alla drack lagomt men vi höll upp stämmningen ändå, med laglekar som jag och Camilla fixade och mycket sång. Jag tror att vi sjöng i över fyra timmar! Vi uttömde hela min repetoar av låter som går att ha allsång till och jag kan faktiskt en hel del.

En bild på en kontroll med underbar fjällutsikt. Foto: Nina Lindvall.

Det är faktiskt en sak som jag ska skryta med när jag säger att mina kunskaper om musik är bristfälliga. Det är de faktiskt inte alls! I alla fall inte på alla områden. Ja, de brister markant på den kunskap man ska ha om "modern ungdomsmusik" - jag kan inte ett dugg - men jag har faktiskt fått en ordentlig skolning inom andra musikgenrer hemifrån när jag var liten. Musik jag kan (att jag kan behöver inte betyda att jag tycker om, det är en helt annan sak!) är "gammalsvenska" artister som Taube och Ulf Lundell. Mormor spelade och sjöng alltid Taube för mig och när jag också skulle börja lära mig spela piano så var den Taube som jag började klinka till. Ja, det var lite för svårt för en nybörjare! Och nej, jag kom aldrig så långt i min skolning, när jag nu sätter mig och klinkar på pianot är det fortfarande Taube som åker fram. Sedan är jag hyfsad på klassisk musik, jag känner väl till de största genierna och deras verk. Min favorit är Vivaldi, just för att han skapade musik för att det skulle låta som någonting annat. Det väcker fantasin!

Andra gamla godingar kan jag också, mina föräldrar spelade många lokala band när jag var liten och därifrån har jag lärt mig många fiolgnissellåtar, något som jag faktiskt inte uppskattat varken som liten eller nu. Men dock kan jag Gärdeby gånglåt och andra "klassiker" inom denna musik genre.

Så jag ska inombords inte känna mig urkass när jag talar om för andra att jag inte kan det där med musik. Jag kan massor, bara andra saken än vad ungdomar av idag vanligtvis kan. Dock är ju jag som jag är och kanske inte alltid berättar om alla mina märkligt lillvuxna beteenden för alla andra - livet är så mycket enklare både för mig själv och för de ungdomar som jag vill umgås med om jag är mer "normal för min ålder". Men det spelar ingen roll att de inte vet vem jag är eller vad jag kan. Så länge jag vet att jag kan så räcker det.

Jag vet ju precis vem jag är inuti och när dagen blir mogen kanske jag låter alla andra veta det också.

















* en oxymoron? Bara en paradox? Jag håller inte reda på skillnaden så noga.

Är just nu på orienteringstävlingarna på Idre Fjäll!

Vill ni se mig skriva något rekommenderar jag resedagboken. se där jag och mina vänner har smeknamnet Leksandsflickorna.

Nu är sista dagen med att sitta hemma i källaren och arbeta - i morgon bär det iväg upp till Idre Fjäll och där fortsätter arbetet, om än med andra arbetsuppgifter. Det ska bli riktigt kul! Jag har sett fram emot det så väldigt länge.

Idag är därför Stora Packardagen då det gäller att få med allting, både mina personliga ägodelar och allt som hör till tävlingarna. Vi lastar på en massa kartonger på en släpvagn och drar upp. Kartonger fyllda med nummerlappar, EMIT-brickor, kontrollställningar, vattendunkar, yxor, hammare och en massa annat. I bilen ställer vi alla datorer vi behöver (vilket är  fyra stycken + att några av våra funktionärer tar med sig egna), skrivare, kopiator och mängder av sladdar. Mycket behövs när man annordnar en stor orienteringstävling!

Jag är faktiskt väldigt stolt över mina föräldrar angående den här tävlingen. Detta är ju min familjs livsverk och det bästa vi vet att hålla på med. Och de är duktiga, mina föräldrar, som klarar av att organisera upp detta stora verk. I år är det ca 500 tävlande som deltar i våra vanliga tävlingar + att vi fixar kartor och banor åt Rikslägret i orientering som bara dem är 600 människor. Vi har även arrangerat en VM-cup och polis-SM för några år sedan. Och allt är mina föräldrars verk. Jag är faktiskt riktigt stolt.

Så, igen måste jag upprepa, tankarna går åt till Idre just nu. Det övriga livet tar vi efteråt.



Också en bild ifrån förra året. Detta är starten på morgonen innan löparna kommer hit och vi har precis ställt allt i ordning. Visst ser det lite mysigt ut att få springa iväg på dessa lingontuvor i den strålande solen? När jag ser sådant här blir jag sugen att börja med orientering själv...

Den här låga träställningen med orangea saker på är där löparna står i startögonblicket och väntar på att få springa iväg. Då en klocka börjar tjuta lyfter orienterarna blickan och springer fram till korgen med sin karta och ger sig iväg. Klockan tjuter varje helminut och orienterarna får innan veta vilken startminut de har, t ex 10.37 eller 12.03. Tre minuter innan deras start har vi upprop så att vi ser att alla som ska springa just den minuten är där. När de tagit kartan ur korgen springer de fram till stolpen med orienteringsskärmen på som man skymtar i bakgrunden på bilden. Där är fram till den som de har på sig att läsa in sig på kartan, där är själva startpunkten.

Visst är det mycket att tänka på i startögonblicket för en orienterare? Men det är det som är kul. Vi startpersonal finns ju alltid till hands om någon skulle vara osäker på spelreglerna.

Idag när jag gick hem efter en tur till biblioteket träffade jag två av mina gamla kompisar som jag gick i samma klass som från lekis till nian. Under denna tid har dte varit peioder som vi umgåtts och perioder av hat och allt därimellan! Man hinner byta åsikter och intressen miljoner gånger under tio år när man är liten. Vi har växt ihop och växt isär om vartannat.

Nu mötte jag dem, utan att ha sett dem på två år annat än i förbifarten. Vi kramade om varandra och småpratade i kanske tre minuter. Efter detta korta möte har jag haft en olustig känsla i magen hela kvällen.

Det var faktiskt inte så kul att träffa dem. Inte för att vi hade växt ytterliggare isär på grund av avståndet. Tvärtom faktiskt. De hade inte växt så mycket alls. Båda två fortsatte på IV efter nian och där har de stannat i två år. De är de samma personer, umgås med samma människor, och har samma syn på världen som när jag träffade dem senast. För två år sedan.

Det är i dessa stunder som jag verkligen kan förstå vad IB har gett mig. Jag kan endast efter detta se den utveckling som jag själv gjort. Visst, jag var inte lik dem i grundskolan heller, men jag har ändå fått en ny syn på världen. Jag har öppnat mina vyer och vidgat mina horisoner, mycket på grund av all den kunskap jag fått.

De är inga dåliga människor, det är inte det jag menar.

De är bara fortfarande fångar i sin egen trångsynthet - ett galler som ännu inte har brustit.

Det är kul att jobba med orienteringsveckan som min familj arrangerar varje år efter midsommar. Det är kul, men ändå mycket krävande. Nu när jag blivit vuxen och har växt upp i miljön förväntas jag kunna mycket och får därför stora ansvarsområden. Vi arbetar dag som natt, min far och jag, och lägger banor och fixar definitioner och mycket annat.

Det känns konstigt med ansvar. Man är inte van vid det som skolelev. Det är klart att alla elever har ansvar för sitt eget skolarbete, men misslyckas de är det ingen annan än de själva som blir drabbade. Nu med orienteringsarrangemanget blir det en katastrof om jag misslyckas med minsta sak. Min familj kan få lida svårt för mitt misstag. Sådant är jag inte van vid. Men det är därför som det är lite kul också.