nerina

...så skrev Jonas Gardell i "En komikers uppväxt" som vi precis haft i läxa att läsa på svenskan.
Otroligt bra bok.
Förvånansvärt bra.
Fast det verkar jag vara ganska ensam om att tycka, i alla fall i min klass.
"Den var så deprimerande" sa alla.
"Det här är mitt sätt att se på livet" sa jag.
För visst är den stundom otroligt negativ. Så negativ det bara går. Så sarkastisk.
Men det är ju jag med.
Det är så jag tar mig igenom dagarna.
Jag har aldrig gillat Jonas Gardell när jag har sett honom på TV. Jag trodde att han varit en fånig liten fjant som gjort precis allt för att få människor att skratta.
Nu tror jag inte längre. Jag VET att han är en riktigt liten fjant.
Men ändå har jag insett att jag har något gemensamt med honom. Hans syn på livet.
Förutom att han är kristen och det är inte jag.
Men hans sätt att kräva Gud att ge honom kraft kan jag förstå mig på. Som när han skriver:

På natten efteråt sover jag oroligt. Jag mår illa och har ont i magen. Ynkligt skriker jag till Gud att han måtte förlåta mig mitt högmod, men jag vet inte om ett sådant högmod som mitt går att förlåta.
Vad är det jag begär?
All kraft som finns i himmelen och på jorden.
Allt.

Första gången jag läste det stycket satt jag bara och stirrade rakt fram i tio minuter efteråt. Så slående. Så exakt mina känslor. Det kunde lika gärna vara jag som sagt detta.
För visst, jag tror inte på Gud, men jag tror ändå på Världsalltet. Jag ber om Världsalltets förlåtelse när jag har för mycket högmod. Jag vet också att jag kräver allt.Precis allt. All kraft man på något sätt kan uppmana. Från himmelen, från jorden, men mest från sig själv. Jag tror på våra egna styrkor, som alla hör samman i Världsalltet.
För tillsammans kan vi vara starkare än allt annat.

Men tillslut faller även det.
Förr eller senare faller allt.